Tänk om alla var som du

Ibland blir det fattigt på inlägg pga att det inte finns så mycket att skriva om,  ibland för att det finns alldeles för mycket att skriva om.

Det är så mycket som har hänt på kort tid att jag inte vet hur jag vart jag skulle börja. I samma stund ligger inte problemet i vad jag skulle säga utan att jag skulle säga. Orden fastnar i min mun, jag vågar inte tala. Allt jag trodde jag kunde har raserats till dammkorn och här står jag i mitten av det hela och ser apatiskt på hur allt glider ur mina händer.  Jag borde tydligen vara glad att jag tog mig igenom allt, att jag kom ut på andra sidan- dom säger att jag är stark. Men hur är det ens möjligt när allt jag ser är återblickar från helvetet? Jag är inte närvarande i nuet, för jag sitter fortfarande fast i det som var- just för att det fortfarande är.

Man kan inte gå runt och vara rädd hela tiden, då blir man knäpp. Tänk om alla gjorde det… Jag har fått dom raderna sagda till mig så många gånger och jag förstår fortfarande inte vad dom betyder. Man kan gå runt och vara konstant rädd, för det är jag. Kommer jag bli knäpp? Är jag redan det? Och om alla var rädda, då skulle alla vara som jag och det känns inte som att det med en positiv underton. Jag vill av hela mitt sargade jag kunna välja hur jag känner, kunna lämna rädslan och få ut så mycket mer av livet, men det är inte upp till mig, inte upp till nån.

så detta icke-inlägg blev på sitt sätt ett inlägg trots allt. Vad jag behöver? -Jag vet inte, hade jag haft svaret på den frågan hade problemet redan varit löst. Just nu är jag dålig, gör dåligt ifrån mig och anses vara disträ och ansvarslös. Det är ok, jag får acceptera att det är så emetofobin och panikångesten gestaltar sitt utseende.

Det är ok, jag förstår att det är svårt att greppa.  Jag tycker inte heller om den jag är just nu.

Läs Mer

Med paniken under skinnet

Ikväll somnar jag med panikångest nära inpå.
Jag känner hur den krampar och drar ihop sig inuti bröstet.
Hur den vibrerar i mina ben.
Den leker chicken race med min puls och gör min andning ytlig.
Jag vet att jag får i mig tillräckligt med syre, ändå känns det som att jag inte kan andas vilket gör att jag tar djupare andetag allt fortare tills jag känner mig yr och kroppsdelar börjar sticka.
Jag kan inte ligga still, jag måste fly, ändå förmår jag mig inte att röra mig ur sängen… för vart ska jag gå?
Vart jag än går, var jag än flyr eller stänger in mig bär jag med mig det fasansfulla inuti.
Orden känns så futtiga, hur beskriver man ”full panik”?

Som att någon jagar dig genom skogen med en laddad pistol i handen…
Som att mottaga fruktansvärda nyheter om och om och om igen…
Som din värsta mardröm, vilken du aldrig lyckas vakna upp ur…

Panikattacker är övergående med också återkommande.
Vad finns i utrymmet däremellan?
-Grundångesten.

Någonstans måste jag sluta fred med min hälsa och acceptera att det är såhär jag fungerar.
Jag kommer alltid ha en viss ångest och kämpa mycket hårdare än många andra på så simpla saker som att kunna sitta med en annan person i ett rum i 10 minuter.
Banala saker som blir till en enorm påfrestning, så kommer det vara.

Jag blir bitter av tanken, ”det är orättvist!”
Jag vill någon gång kunna få vara precis som andra, våga chansa och inte oroa mig för allt som kan gå fel.
Samtidigt så blir det en melankolisk tröst i tanken att jag inte är ensam.
Det finns fler där ute som precis som jag kämpar varje dag med panikångest och fobier.

Kanske är inte jag den enda som försöker somna med paniken i kroppen ikväll?
Så även om jag inte skulle önska detta tillstånd till någon levande själ så finns det tröst i vetskapen om att vi är fler.

Läs Mer

Coping strategier

När dagen känns evigt lång och energin börjat sina redan vid lunchtid är det få förunnat om man inte börjar skaka av ångest.
För att orkade de resterande 10 timmarna behövs coping strategier.

Ni kanske redan listat ut vad det innebär men jag tar det ändå.
Coping strategier innebär att man hittar saker att göra som ger en liten andningpaus och en viss distration från den dagliga ångesten så att den inte stiger en över huvudet.
En metod att ta till för att orka igenom dagen utan att behöva låsa in sig gråtandes i städskåpet.
En bra sak att ta till men den kan också vara diffus och därmed bli farlig då den ofta ligger väldigt nära säkerhetsbeteende vilket i sin tur förlänger och förvärrar sjuktillståndet.

Coping strategi kan tillex vara att se på tv för att byta fokuset från det inre till det yttre.
Samma sak gäller för att lägga pussel, ta ett bad eller som i mitt fall: läsa en bok innan jag ska sova så att jag inte ska somna med paniktankar och därmed förstöra nattsömnen med mardrömmar.

Säkerhetsbeteende är när du för att lindra ångesten gör någonting du tycker att du måste. I mitt fall har det varit att dricka vatten. Så fort jag började få panik drack jag en klunk vatten vilket lindrade ångesten en mycket kort stund men som sedan kom tillbaka och låg och svajjade i flera timmar åt gången. Detta som startade pga jag förknippade muntorrhet med ett tecken på kräkning slutade med att jag inte kunde gå någonstans utan min vattenflaska, oavsett årstid, oavsett om jag var ute eller inomhus i mitt eget hem.
Det blev också min förklaring till varför jag ibland klarade av obehagliga saker; ”det var bara för att jag hade vatten med mig, annars hade jag aldrig fixat det”.

Det är inte lätt att känna skillnad på dessa två i alla lägen och det som är Coping strategi för en person kan vara ett klockrent säkerhetsbeteende för någon annan.

För mig handlar det hela om att orka, att ta mig igenom den svarta tunneln till andra sidan. Jag behöver hitta min styrka att våga kämpa igen men för att göra det behöver jag få må skit ett tag först och då använder jag mig av detta. Jag behöver få ur mig all skit, gråta, skrika och ifrågasätta.
Efter det kan jag börja andas, och efter andning kommer styrka.
På vägen ger jag min hjärna och diafragma ett brake och fyller min kväll med tv och bok.
Godnatt

Läs Mer

Damage control

Inne i väntrummet på öppenvården kändes det märkligt.
Jag känner mig tom och överfull på en och samma gång.
Väntrummet är kalt, kallt och fläckigt och utstrålar ingen som helst känsla av lugn eller välkomnande.
image

Inne i F:s rum sjönk jag ner i fotöljen.
”Hur mår du?”
Vart börjar jag? Jag vet inte…
Bröstet är proppfullt av smärta, panik och rädsla, ändå har jag svårare än nånsin att kategorisera mina känslor.
Jag kände hur tårarna tröck på medans jag tog henne igenom min månad ifrån helvetet. Men jag tvingade tårarna tillbaka in i ögonvrån medans jag satte futtiga ord till min plågade gestalt.
F såg lite uppgiven ut, men hon var snabb med att påpeka att min reaktion efter magsjukan var normal.
”Man får bakslag, det behöver inte betyda att man är tillbaka på ruta ett…och även om du är det så kan du ta dig upp igen-du har gjort det förut Elin.”

Jag gillar inte bakslag, dom får mig att vilja ge upp.

F berättade sedan vidare att hon talat om emetofobi med kollegor och fått bekräftat att emetofobi är en av dom absolut svåraste fobier att behandla- ännu mer bli bra i…
Det kändes både lättande och nedslående att få höra det.
Lättande i den bemärkelsen att det blev svaret till en av mina största gnagande frågor i huvudet; varför blir jag inte frisk och vad gör jag fel?
Nedslående i den bemärkelsen att det finns en chans att detta nuet kan vara min höjdpunkt, jag kanske aldrig kan bli fri…

45 minuter går fort, ändå kändes bröstet lika spänt.
Med tunga steg gick jag melankolisk därifrån.
”Upp på hästen igen- prova din tes om att du kommer falla av.”
Jag vet att jag måste, men jag kan inte förmå mig att varken orka eller våga.
Bitter sitter jag här med min kvällsångest och skriker med stängd mun:
”Det är inte rättvist!!! Ingen ska behöva bli avslängd av den där jävla hästen så många gånger! Jag orkar inte kämpa mer!”

Jag bekänner mig inte besegrad,
men jag känner mig förstörd.

Läs Mer

Det bor ett monster i min diafragma

Efter förra inlägget dröjde det bara 2 dagar innan den åter gjorde ett besök.
Man säger att det som inte dödar, härdar.
Men vad gör man ifall det som inte dödar, torterar?

Det känns som att jag behöver krishantering för att kunna reda ut allt kaos och flash backs från helvetet.
En damagecontroll, för skadad blev jag- ingen tvekan.

Det sitter ett odjur rakt i diafragman som sliter och drar i mitt inre.
Den ständiga känslan av att ha fått ett slag i magen och inte kan dra efter andan. Den rastlösa känslan i varje kroppsdel samtidigt som orken är obefintlig.
Jag känner mig till och från apatisk och frågan om meningen med livet bultar på min ytterdörr.

Efter min ”kris” är det plötsligt obehagligt att gå utanför dörren, svara i telefonen och att vara social, allt det där som jag så noga arbetat bort.
Jag försöker i det längsta att ignorera mitt dåliga mående och tvingar mig ändå fram i kyrkan på julafton för att sjunga, ingen märker nåt på mig.
Jag var även bokad att jobba nyårsafton men blev dagen innan sådär extremt illamående igen! Förmodligen pga dålig mat, hur som helst blev det ännu en stol som sparkades undan mina fötter.
”Nu kommer jag förlora jobbet, när jag avbokar dagen innan! Dom kommer tro att jag ljuger!” Jag blandade mitt fruktansvärda illamående med skuldkänslor och panik att förlora det jag har.

Nu känner jag mig fysiskt och psykiskt mörbultad! Jag önskade mig en lugn jul, mysighet och positivitet.
Istället blev det panik, stress och förvirring.
Jag är känsligare än nånsin nu, jag klarar inte av tjafs och när människor inte kan hålla sams.
Jag vill stänga in mig i en liten låda och skrika ut min frustration och all ledsamhet. Då- och endast då kan jag försöka ta det där andetaget som sitter kvävt i mitt bröst- första steget i min krishantering.

Läs Mer