3, 5 dagar i Ingenmansland

Onsdagen denna vecka skulle jag på julbord vilket i sig är en väldigt stor sak för mig.
Julbord är en sån sak som jag alltid har undvikt.
En skock med människor som köar för att dela på en buffé av mat som ingen vet hur länge den har stått framme, allt detta i magsjuketider.
Men i år var någonting annorlunda, jag mår bättre i fobin än nånsin, dessutom uppskattar jag människorna jag arbetar med.

Väl på julbordet, efter en liten sångövning fick jag veta att en av dom som var med på både sångövningen och julbordet var magsjuk i lördags och kom tillbaka redan på söndagen…
Jag fick panik, fick gå ifrån maten och ut i kylan för att kunna andas och gråta ut.
Hur många hade hunnit bli smittade? Varför sprang jag inte för att komma längst fram i matkön istället för att ta SIST?

På kvällen var det dessutom konsert, hur skulle jag ta mig igenom den utan att nån skulle se det på mig? -skräcken!

Men på nåt sätt gick det, jag lyckades koppla bort vad som hade hänt och genomföra konserten utan problem.
Med fokus på musiken och glädjen i barnen som sjöng gick allt väldigt fort.

Väl hemma sjönk jag ner i soffan,  helt slut av dagens chocker, med ansiktet djupt ner i chokladasken rann tårarna.

Det bubblar till, igen och igen… jag går på toa, magen är upprörd, dags att sova…
Men att sova när magen krånglar…
Jag hämtar yoghurt,  jag känner mig hungrig, det bubblar, behöver gå på toa.
Pulsen rusar, illamåendet stiger, nåt är fel… men så tänker jag alltid,  eller?
Nåt är annorlunda!
På nåt sätt somnar jag och vaknar sen tidigt på morgonen i hopp om att allt bubbel var pga att jag aldrig kan sluta äta choklad.
Men det fortsätter. Helt plötsligt mår jag fruktansvärt illa, gravid-illa!
Av ren rutin hämtar jag en påse i köket och tar med till soffan så jag ska ha nåt att spy i ifall jag måste, toaletten är inte ett alternativ.
Jag sms:ar R att han måste komma hem, det är på allvar nu! Inget svar…
Jag kan inte ringa för försöker jag prata kommer jag kräkas! Då slår det mig, jag ska ju sjunga med barnen idag! Jag ska ju tillochmed hämta och lämna dom, skit, skit, skit!!!
I panik skriver jag till kantorn och beskriver dilemmat och får till svar att han utan problem kan ta barnen… tack!
Illamåendet sjunker en aning och jag ringer R som inte sett sms:et, han åker hem så fort han kan.

Jag funderar när jag lägger på- är det officiellt nu, är jag magsjuk?
Eller är det matförgiftning av matbordet? Men jag tog ju bara de varma rätterna, jag var ju så noga!
Illamåendet rusar igen samtidigt som jag blir medveten om att det är dags att fixa frukost till N.
Jag går försiktigt in i sovrummet och rotar i väskan efter tabletterna jag inte har rört sen förra magsjukan, Primperan.
Sköljer ner den med vatten och gråter mig bort till köket för att fixa frukosten.
Prova att svälja lite yoghurt, gå på toa.
R kommer hem, jag går och lägger mig, man blir extremt trött av tabletterna, jag lyckas somna.
Resten av dagen mår jag illa och magen gör ont och bubblar, men ingen kräkning och inget mer toabesök.
N matvägrar och vill inte ens dricka mjölk, hennes favorit.

Fredag och R:s mage börjar bubbla och beter sig märkligt, min är fortfarande ”skakig”, ingen matlust, illamående.
N klättrar på väggarna så jag tar ork och mod till mig att klä på henne och mig ytterkläder för att gå ut och leka i trädgården där vi inte riskerar att smitta nån mer.
Jag kan andas- skönt!

Idag, dag 3, 5 känner jag mig skaplig, kan äta lite och börjar få tillbaka ork.
Så jag tog mig igenom det, levande.
Det är mer påfrestande psykiskt än det är fysiskt så jag räknar med att vara skakis i några veckor framöver.

Jag vet inte säkert vad som smittade mig men jag vet en sak säker efter 3, 5 dagar i Ingenmansland-
det är aldrig värt det att skita i 48h regeln.
Den finns där av en anledning.
Så snälla, tänk på alla runt omkring innan ni går ut bland folk igen efter magsjuka, alla tar inte smittan lika lätt i både psykisk och fysisk bemärkelse.

Läs Mer

Ett visuellt slag i ansiktet

Än är det rätt få i min närhet som har blivit magsjuka och att det är bart på backen och stundvis plusgrader hjälper till en hel del.
Så man börjar kunna ta det där djupa andetaget som man väntat på hela hösten.
Men det försöket till andetag sätter man fort i halsen när man kollar tidningens hemsida och det första man ser är bilden på tjejen som hänger med huvudet över toaletten…

Mentalt så känns det som ett slag i ansiktet, och jag pendlar mellan förtvivlan och grinighet.
”Tro inte att du kan komma här och ta December med ro…”

Det som blir mest jobbigt med bilden är att den bara slängs upp i ansiktet, det är inte mitt val att se på den.
Om det istället bara hade varit text som det mesta annat på sidan hade jag kunnat välja hur pass jag ville testa min fobi genom att klicka vidare på länken.

Men nu blev det inte så…
Så med den äckliga bilden på hornhinnan startar jag min dag och förväntar mig att kunna plocka bort den därifrån inom några dagar.

Läs Mer