Jag vill så mycket

Ibland känns det som att jag sitter på marken, liten som en myra, med en stor skylt i handen; ”Här är jag!”.
För det känns som att jag varken hörs eller syns trots att jag ständigt försöker både synas och höras. Efter ännu ett autosvar ifrån en arbetsplats med orden ”Tack för ditt mail, för närvarande behöver vi ingen mer personal men vi sparar ditt CV för framtiden” så känner jag hur självkänslan vittrar bort och kvar blir högen av avvisningar.
Kanske har jag varit naiv, men efter all denna tid med bara ströjobb eller inte jobb alls så trodde jag att när jag väl ”kunde” så skulle det bli annorlunda. För så länge jag var sjuk spelade det hela ingen större roll.
Men när man kan och man vill och ändå står och trampar i samma kvicksand är det svårt att behålla tro och hopp.
Jag är så otroligt tacksam för den tjänsten jag har, utan den hade hela jag varit under kvicksandsytan- men jag behöver mer för att ta mig härifrån.
Jag vill inte stå och stampa på platsen av avvisningar och värdelöshet, inte nu när jag har potential att göra någonting större!

För det är nog någonting som politiken inte har räknat in-
den psykiska påfrestningen av att ständigt känna sig värdelös och oattraktiv i samhället.
Jag kan inte göra mer än jag gör, jag kan inte tvinga mig till nån intervju för att på så sätt visa hur social, ansvarstagande och framåt jag är- hur gärna jag än vill.
Jag vill så mycket, jag kan så mycket, men jag börjar få slut på ork.

Detta inlägg kanske inte var solklart hur det hör ihop med emetofobi och panikångest.
Men allt hänger ihop!
Har jag en sysselsättning där jag får känna mig behövd och värdefull så stärker det min självkänsla och hela mig som individ, vilket i sin tur förminskar ångesten och tiden till att tänka ”tänk om”.
Så detta blev en avreagering mitt uppe i min förkylning som vägrar släppa taget om mig,
inte helt olikt ångesten som pyr i bröstet.

Läs Mer

Fegheten

Jag har tänkt mycket kring hur jag skulle reagera den dagen då jag fick samtal om att någon hade kräkts på förskolan.  Paniken i sig är självklar och till stor del oundviklig för hur jag än vrider och vänder på det med KBT så kommer alltid rädslan finnas kvar.

I måndags mitt i frukostbestyren fick jag sms ifrån förskolan att den fröken som öppnade den morgonen var tvungen att gå och hem och vabba för sitt barn som hade kräkts under natten och hon själv kände sig lite ostadig i magen hon med.
Jag kan tänka mig att de flesta inte hade funderat nåt vidare på detta utan tagit med sitt barn till förskolan som planerat.
Men för mig blir det tvärtom,  för mig blir det självklart att ha mitt barn hemma.

Vilken typ av magsjukevirus det var visste jag ju inte vilket i sin tur innebär att det kunde vara så att smittospridningen var ett faktum redan innan själva ”utbrottet”.
Man skulle kunna tro att det var bra så… jag fick välja och jag hade faktiskt möjligt att ha min dotter hemma och jag var ute ur min tänkta ”riskzon”.
Så varför satt jag då vid köksbordet med mobilen kramaktigt i handen och grät hejdlöst?!
– Jo, för helt plötsligt blir det ”verkligt” och det kommer nära inpå, denna sjukdom som förpestar mitt liv.
Sedan var en viss procent av bölandet pga känslan av att känna sig patetisk!

Det var i måndags och idag är det onsdag… så när ska jag våga mig dit igen?  Jag kan inte ha henne hemma för alltid, men det är som att jag inväntar den där självklara gränsen -nu är det ofarligt… det är bara det att den aldrig infinner sig!

Så känslan idag kan jag faktiskt sätta både finger och ord på…
Feghet!

Läs Mer

Tandläkartrubbel

Förra veckan skulle jag dra ut en tand hos tandläkaren men ingenting gick som jag hade förutspått.

Redan vid bedövningssprutan började tårarna rulla – det hade jag inte räknat med.
Efter några djupa andetag kändes det lugnare och bedövningen spred sig genom läppen, tungan och tänderna. Jag fick sätta mig upp och skölja, men med vattenmuggen i handen märkte jag nästa problem… jag kunde inte öppna munnen!
Nu hade alltså min käke låst sig!
Det är inte första gången, detta är nåt som jag har blivit undrsökt och röntgad för men inte fått nån förklaring på.
Tandläkaren fick in ett finger i min mun men inget mer, så tanden fick sitta kvar och jag fick gå igen med full bedövning som inte släppte på hela dagen.

Ja, så kan det gå.
Det bevisar bara ännu en gång att det inte är någon mening att oroa sig i förväg för det blir ändå aldrig som man har tänkt sig.

Såhär såg det ut några timmar efter tandläkarbesöket.
Mer än så kunde jag inte öppna munnen.
image

Läs Mer

Gästabud

Fredag morgon och jag kände mig långt ifrån pigg.
En knölig natt följt av magont när jag vaknade fick mig att undra ifall någon med flit försökte sabotera det jag hade sett fram emot så länge – Gästabud…
Morgonen gick och framåt lunch hade magontet inte släpp och jag satte såklart igång med att försöka rannsaka mig själv – vad hade jag gjort fel?
En ”vanlig” person hade nog tagit magontet för vad det var….-magont, utan att lägga någon större vikt över det…
Men inte jag.
Det är omöjlig för mig att sluta fred med tanken om att ett magont ibland inte har någon specifik orsak till sitt utbrott, ibland har man bara ont utan att man har ätit, druckit eller gjort någonting fel…
Så istället för att hitta en orsak, vilket jag aldrig gjorde, så lät jag det vara…
Ja, jag hade ont men jag var mycket mera förbannad än ledsen. Förbannad på både ontet och mig själv i hur jag hanterar dessa situationer.

Med siktet inställt på kvällens show gick dagen ändå i ganska raskt tempo och plötsligt var jag där, inne i Gäldstugan och bytte om till en medeltida klänning.
Det är nog en av dom sakerna som gör att jag fortfarande älskar att vara med på ”lilla gästabudet”, att när jag tar av mina privata kläder så tar jag också av det störstas av emetofobin och får sedan sätta på mig helt andra saker som skiljer sig helt från mitt vardagliga jag.

Kvällen gick strålande, jag fick äntligen träffa Sofia igen och vi fick tärna ihop.
Och magontet? Det kände jag av då och då men hade så kul att jag inte orkade bry mig om det.

jhfklf

Läs Mer

Vad är styrka?

Jag fick igår höra av en ”fröken” på dotterns dagis att: ”vad stark och modig du är som vågar skriva om allt!”
Jag blev nog lite paff och jag minns inte vad jag svarade, bara vad jag tänkte… ”stark? det är det sista jag känner mig.”

För tänk hur otroligt mycket energi det går åt att gömma sin ångest.
Jag har läst om flera människor på emetofobernas hemsida som i vuxen ålder har levt ett helt liv med man/fru, barn och jobb och inte kunnat berätta för någon om sin fobi. Jag kan inte i ord beskriva den ansträngning det tar att dölja sin fobi i ett utsatt läge och i all ärlighetens namn har jag ingen aning om hur man psykiskt orkar med att dölja detta i ett förhållande.
Så för mig handlar det inte så mycket om styrka i att vara öppen, utan det handlar snarare om en nödvändighet för att mitt liv ska fungera.
Hur andra sedan i sin tur uppfattar och kan ställa sig till det jag berättar är alltid smått obekvämt men det är ingenting jag kan styra över.
Så det bästa jag kan göra är att vara öppen, så att jag inte behöver lägga energi på att dölja en stor del av mig själv… för trots att det tar emot så måste jag erkänna att det är precis det som det är – en del av mig.

Jag hoppas även att öppenheten i sin tur leder till större kunskap, förståelse och tolerans hos omgivningen.
För om jag är tyst – hur ska vi då få bort undertiteln för Emetofobi?; ”den glömda fobin.”

Så trots att kommentaren värmde, för det gjorde den verkligen, så har jag svårt att se mig själv som stark…
Men å andra sidan – vad är egentligen styrka?

Läs Mer

Hur ser det ut?

Igår kom jag och tänka på att många av er läsare där ute kanske inte ens har varit i närheten av att känna panikångest eller ens sett någon som har fått en panikattack.

2007 gick jag på folkhögskola och pluggade vokal sång tillsammans med 4 andra tjejer,
tillsammans blev vi en sång/a capellagrupp som vid flertal tillfällen hade framträdanden.
Ett av dessa blev filmade och det var också den enda som jag faktiskt fick så svår panik på att jag tvingades lämna scenen. Så jag har klippt ihop en film av detta som tar er igenom hur en panikattack ser ut utifrån.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=-RU_9aQh6Po[/youtube]

Jag insåg när jag satte ihop detta klippet att det är inte mycket som syns utåt, nästan inget alls och det känns så märkligt för i stunden jag stod där var jag övertygad om att alla såg precis allt som jag kände!
Men så här är det alltså, allt detta fruktansvärda pyr inom en tills det exploderar… samtidigt som folk runt omkring knappt märkt att man varit det minsta nervös alls.
På ett sätt är jag glad att jag gick av scenen, för så fort jag ”tillät” mig själv att ha panikattacken så började den succesivt att försvinna!

Till slut ett litet klipp på hur det såg ut i vårat finalnummer när all nervositet och illamående var väck, detta älskade jag verkligen att göra – vi hade så himla kul!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=9Zp-ofelr_U[/youtube]

 

 

Läs Mer