Att befinna sig i en annan stad som man inte känner sig hemma med kan ge samma känsla som dom drömmar då man helt plötsligt upptäcker att man står spritt språngande naken ibland en stor samling folk, så är det i alla fall för mig.
Man kanske inte tänker på det när man är på hemmaplan men allt som känns just ”hemma” ger en stor trygghet – detta märks destomer när man befinner sig på bortaplan.
Jag kan Nyköping så bra att jag i huvudet kan zooma upp ifrån staden och se hela kartan framför mig, storgatan, alla korsande småvägar, hur hela ån går, restaurangerna samt vart alla toaletter finns… och detta gör att jag känner mig någorlunda trygg när jag går på stan ifall någonting skulle hända, för ”tänk om”… Sedan är det alltid en fin gräns mellan trygghet och säkerhetsbeteende och den gränsen kan vara otroligt svår att se.
Men för att ta sig från hemmaplan till bortaplan krävs någon typ av transportering… i mitt fall blev det tåg. Större utmaning än bil men mindre obehagligt än en bussresa.
Jag var inte särskilt nervös på perrongen utan såg mest fram emot att få åka tåg igen… men när tåget rullade in såg jag att det var ett av de ”gamla” tågen och inte alls de jag var van att åka, där kom första chocken.
Väl uppe i tåget kunde jag ändå andas ut, jag hade fått både fönsterplats och fick sitta i tågets färdriktning.

Tåget rullade igång och det skumpade till och gnisslade i svängarna vilket fick mig att börja fundera över vilket årtionde detta tåget var från egentligen.
Vagnhärad, det kändes lugn…

I närheten av Södertälje kom tunnlarna… där började jag känna av panikångesten mer, det var långa perioder av mörker och trycket på trummhinnorna gjorde att jag under en längre period vägrade släppa greppet om näsan.


Framme i Stockholm kom ”nakenkänslan”, det gick bra att gå bland allt folk men jag kände att jag mest flöt med och kunde inte fokuserapå någonting.
En bra bit utanför Centralstationen luktade det fortfarande urin och jag ville inte titta ner på marken för att se vad som fanns där…
Det var ett högt tempo och många var stressade vilket kanske var bra, det gav mig ingen tid att stanna upp utan jag fick acceptera läget och bara hänga på.
Helgenvar jättebra på många sätt ochinnehöll definitvit många utmaningar men det jag ändå chockades över mest var skillnaden mellan Nyköping och Stockholm då detinte skiljer mer än 9 mil.
Att det stod poliser och polisbilar överallt kändes betryggande, ändå såg jag folk vifta med knarksprutor… och då inte ens på plattan.
Ja, jagmå vara en aning naiv men för mig blev det hela väldigt främmande och skrämmande.
På tåget hem igen tänkte jag på att Nyköping nog ären stor trygghet för mig, inte bara säkerhetsbeteendenutan genuint en plats där jag känner att jag hör hemma.
Stockholm kan få ligga där och jag kommer säkert besöka den då och då för att som denna gången se Galenskaparna och After Shave’s 30 års jubileumsshow (vilken för övrigt var så fruktansvärt rolig!) , men större relation än så kommer vi inte få, alla trånga gator, höga hus och osäkra gator är ingenting för mig.
Tacka vet jag Nyköping
Läs Mer