Känslan av att vara okvalificerad och oattraktiv på arbetsmarknaden börjar ta på mig.
Allt som jag trodde att jag kunde börjar vittra bort ifrån självförtroendet och kvar står ett skal som ingen har någon nytta av.
Bortsett från att vara mamma, vilket är det största och viktigaste jobbet, så känner jag mig så onödig och okunnig.
Jag är så trött på att inte få känna mig stark ekonomiskt, att veta att mitt jobb som mamma är värt 5 ggr mindre än mamman bredvid mig pga jag har varit sjuk – det är fruktansvärt tärande.

Missförstå mig rätt – jag är jätteglad för att jag har nåt jobb överhuvudtaget men jag känner mig långt ifrån behövd eller oumbärlig.

Kanske kom allt det här ut fel, men jag orkar inte gå och lägga mig frustrerad en natt till. Det är som att jag har någonting att bevisa men det är ingen som är intresserad av att lyssna.. jag vet inte, kanske är det för mig själv jag försöker bevisa någonting – att jag kan nåt, vill nåt…

Men just nu känner jag mig bara fruktansvärt värdelös.

Läs mer

Jag har alltid haft svårt för förändringar för plötsligt känner jag mig otrygg i situationen. Allt ifrån att vägra gå till skolan när en ny lärarinna har blivit tilldelad min klass till att inte våga åka med morfar för att plocka jordgubbar bara för att det innebar ett möte med en ”okänd” tant… Samtidigt kan jag ändå räkna mig själv som en spontan person. En som ständigt längtar efter förändring i mig själv, så väl inuti som utanpå.

Jag kan inte minnas hur många hårfärger och frisyrer jag har haft genom åren. Jag har aldrig varit rädd för att experimentera med mitt yttre utan snarare längtat efter att göra någonting nytt – bli någon ny. För ofta känns det så att om jag har samma stil för lång period så börjar insidan krypa igenom fasaden och det gråa inre är vad som syns på utsidan – då känns hela jag grå, ful och tråkig. Kanske är det därför det har blivit så viktigt för mig att förnya mig, att försöka måla över det dåliga och på så sätt inte bara lura andra utan i långa loppet försöka lura mig själv.

Lite som att när man har feber ställa ställa sig i en dusch, efter det känner man sig lite friskare fast man egentligen är precis lika sjuk…

Nu blev det en förändring i alla fall och denna gången kändes det inte som ett nödvändigt ont. För när hösten snabbt har tappat den lilla charm den hade och 5 månader av grå tristess och kyla ligger framför en, vad kan man då annat göra än att smälla dit 2 kg positivitet, värme och färg i håret?

 

Läs mer

En av mina största orosmoln men också mål inom emetofobin var att ha min dotter på förskola.

Nu har det gått bra ända sedan September då hon skolades in, ingen skymt av någon magsjuka alls, bara lite förkylningar.

I måndags hade vi föräldrarmöte och smittospridning var en av punkterna på dagordningen, det hade jag fått reda på innan och även blivit frågad av personalen ifall jag ville säga någonting till de andra. Men när punkten väl kom upp blev paniken stor och jag förmådde mig inte att göra min tänkta presentation om emetofobin och mina tips om vad som gäller vid sjukan.

Istället var alla föräldrar rörande överense om att 48 h efter tillfrisknad var MINIMUM att hålla barnen hemma, någon var tillochmed så pass inläst på det att dom hade koll på att en av virusen som orsakar magsjuka smittar i MINIMUM 72h efter tillfrisknad! Jag blev så glad samtidigt som obehaget kring samtalsämnet var enormt.

En av dom andra mammorna uttryckte väldigt tydligt att hon var livrädd för att kräkas och jag såg på henne att hon verkligen menade allvar! En annan mamma menade på att hon tyckte svinkoppor var värre medans den första mamma sa: ”men man kan ju inte dö av svinkoppor i alla fall” vilket ledde till ett klingande skratt bland alla andra föräldrar och ”det kan man väl inte av magsjuka heller!” -”Jo, om man blir tillräckligt uttorkad” svarade den första mamman och smålog. Just i det ögonblicket kände jag mig småarg och samtidigt förvirrad.

Det kommer alltid förbrylla mig varför en persons rädsla kan vara ”rolig” i annans människas ögon. Jag förstår den här första mamman så väl – för det är precis så jag resonerar, att kräkas är fruktansvärt äckligt och ångestladdad och jag är på fullt allvar rädd att jag ska blir så förstelnad av rädsla i sjukdomstillfället att jag dör av uttorkning! Detta resonemang är fullt ”normalt” i mitt huvud. Samtidigt kan jag till viss del förstå att det låter märkligt utåt – det är klart att du inte dör av uttorkning, du kan ju prova att dricka vatten emellan spyorna…. – ja men om man inte kan det då? Om minnesbilderna av att som barn dricka Fanta som magsjuk och sedan få upp det igen blir så obehagligt stark att jag inte ens kan förmå mig att dricka en tsk vatten….

Att iakttaga hur andra beter sig i dessa situationer och sen försöka apa efter var en övning jag hade, att försöka luta hjärnan att man hör in i det ”normala”… men jag tror aldrig det fungerar. Jag kan bli bättre i min fobi men livrädd när det blir kritiskt kommer jag alltid att vara.

Allt som allt tyckte jag att föräldrarmötet gick bra även om jag kände mig utskrattad inombords, och jag tror att har man inte fobin själv kan man aldrig riktigt förstå hur död och kräkas väger lika tungt i vågskålen. Och kanske behöver man inte förstå till fullo, det stora är att VILJA förstå.

Läs mer

Att befinna sig i en annan stad som man inte känner sig hemma med kan ge samma känsla som dom drömmar då man helt plötsligt upptäcker att man står spritt språngande naken ibland en stor samling folk, så är det i alla fall för mig.

Man kanske inte tänker på det när man är på hemmaplan men allt som känns just ”hemma” ger en stor trygghet – detta märks destomer när man befinner sig på bortaplan.
Jag kan Nyköping så bra att jag i huvudet kan zooma upp ifrån staden och se hela kartan framför mig, storgatan, alla korsande småvägar, hur hela ån går, restaurangerna samt vart alla toaletter finns… och detta gör att jag känner mig någorlunda trygg när jag går på stan ifall någonting skulle hända, för ”tänk om”… Sedan är det alltid en fin gräns mellan trygghet och säkerhetsbeteende och den gränsen kan vara otroligt svår att se.

Men för att ta sig från hemmaplan till bortaplan krävs någon typ av transportering… i mitt fall blev det tåg. Större utmaning än bil men mindre obehagligt än en bussresa.
Jag var inte särskilt nervös på perrongen utan såg mest fram emot att få åka tåg igen… men när tåget rullade in såg jag att det var ett av de ”gamla” tågen och inte alls de jag var van att åka, där kom första chocken.
Väl uppe i tåget kunde jag ändå andas ut, jag hade fått både fönsterplats och fick sitta i tågets färdriktning.

Tåget rullade igång och det skumpade till och gnisslade i svängarna vilket fick mig att börja fundera över vilket årtionde detta tåget var från egentligen.
Vagnhärad, det kändes lugn…

I närheten av Södertälje kom tunnlarna… där började jag känna av panikångesten mer, det var långa perioder av mörker och trycket på trummhinnorna gjorde att jag under en längre period vägrade släppa greppet om näsan.

Framme i Stockholm kom ”nakenkänslan”, det gick bra att gå bland allt folk men jag kände att jag mest flöt med och kunde inte fokuserapå någonting.
En bra bit utanför Centralstationen luktade det fortfarande urin och jag ville inte titta ner på marken för att se vad som fanns där…
Det var ett högt tempo och många var stressade vilket kanske var bra, det gav mig ingen tid att stanna upp utan jag fick acceptera läget och bara hänga på.

Helgenvar jättebra på många sätt ochinnehöll definitvit många utmaningar men det jag ändå chockades över mest var skillnaden mellan Nyköping och Stockholm då detinte skiljer mer än 9 mil.
Att det stod poliser och polisbilar överallt kändes betryggande, ändå såg jag folk vifta med knarksprutor… och då inte ens på plattan.
Ja, jagmå vara en aning naiv men för mig blev det hela väldigt främmande och skrämmande.

På tåget hem igen tänkte jag på att Nyköping nog ären stor trygghet för mig, inte bara säkerhetsbeteendenutan genuint en plats där jag känner att jag hör hemma.
Stockholm kan få ligga där och jag kommer säkert besöka den då och då för att som denna gången se Galenskaparna och After Shave’s 30 års jubileumsshow (vilken för övrigt var så fruktansvärt rolig!) , men större relation än så kommer vi inte få, alla trånga gator, höga hus och osäkra gator är ingenting för mig.

Tacka vet jag Nyköping

Läs mer