Peta in en frågeställning

Denna veckan har jag varit med min dotter på hennes förskola för inskolning. Någonting jag har haft oro för länge samtidigt som jag till viss mån har sett fram emot det. Jag förstår att jag inte kan skydda henne mot allt, även om jag så gärna skulle vilja, och att låta henne börja på förskola för med sig många ”osäkra” miljöer och situationer. Dessa är såklart bara ”osäkra” i mitt emetofobihuvud och faktum är att hon kunde verkligen inte kommit till en bättre förskola och hon kunde heller inte ha fått en bättre ”fröken”.

Dagarna har gått rätt så bra, paniken har kommit när vi väl har kommit hem. Det är då bilderna kommer som otäcka spöken i huvudet. Bilder av något annat förkylt och snorigt barn bita på en leksak som min egen dotter sedan inästa sekund glatt stoppar i munnen. Bilder på hurhon plockar upp någon matbitfrån golvet – vem var det nu som tappade den?

Det känns fruktansvärt att jag reagerar såhär, samtidigt undrar jag över ifall detta kanske är min psykes sätt att bearbeta vad jag sett ochhur jag vill reagera. För tätt efter mina skräckbilder och skräcktankar så märker jag att jag automatiskt börjar ifrågasätta mina skräckteorier, håller dom? Finns det en annan möjlig utväg eller ett alternativt sätt att ta ställning till händelsen? Detta är någonting som kommer från min KBT-möten, att försöka ifrågasätta… för i stund av panik så är man så säkert, så fruktansvärt bombsäker på att det värsta kommer att ske – men lyckas man ändå smyga in en bit av kontroll i tankemönstret så kan man ”pilla in” en fråga… kanske bryter inte frågan hela tankemönstret – det ska man nog inte förvänta sig i början, men det kan gesmå andningspauser och dom är guld värda i den situationen.

Jag trodde aldrig att kontroll skullebli någonting så viktigt i mitt liv, jag minns tillochmed att jag 2006 fick den frågan ifrån min psykolog påUngavuxna -”ärdet viktigt för dig att ha kontroll?” …mitt svar blev nej. Ett halvår efter jag fick den frågan var kontroll det jag mest av allt ville ha i mitt liv och det jag var längst ifrån att få. Att ha kontroll i situationer har blivit A och O, och jag vill någonstans lura mig själv att om jag har full kontroll jämnt så kan inget ont hända… det är befängt! Det är befängt både för att man omöjligt kan ha kontroll över allt och alla runt omkringmen det är också befängt för att det inte på något plan är ett sunt tänkande. Det är det tänkande som gör att jag helst vill bevaka varje steg min dotter tar så att hon inte gör sig illa eller blir sjuk och det är också det sättets tänkande som i stunder har fått mig till isolation.

Jag försöker komma till freds med tanken att jag inte kan kontrollera allt, och att låta mitt barn börja på förskola är mitt tillgångasätt att släppa lite av taget. Förskolan är införstådd i min situation ochförståelsen har varit enormt bra, bättre än jag någonsin varit med om.Hon kommer ha jättekul där, få massor av lekkompisar och en fröken som är pedagogisk, lugn och kärleksfull.

Veckanpå förskolan skulle idag avslutats med att jag skulle ha ”provlämnat” henne, men istället har vi varit hemma. Hennes näsa rinner konstant och febern kommer och går. Men vi tar nya tag nästa vecka då min lilla älskling förhoppningsvis är pigg igen.

Tills dess försöker jag ”peta in” så mycket positiva tankar jag bara kan.

Läs mer