Medans alla tar semester…

Sommar, sol och psykologen tar semester. Själv önskar jag att jag kunde sätta mina problem på ett plan långt bort. Medans alla andra tycks kunna slappna av och njuta fullt ut av allt runtomkring sitter jag och känner mig lite mer än vanligt malplacerad för nu ”borde” jag slappna av….

”Passa på att njuta”, det uttrycket känns så svenskt som det kan bli för vem vet väl bättre än en svensk att sommaren på ett ögonblick är över och kylan tar ett strypgrepp om landet – så passa på att njuta! Men hur?!

Den delen jag faktiskt kan njuta av och mår mycket bättre av är vetskapen om att det är lågsäsong för magsjuka – det är inte ett ständigt orosmoln som det är de resterande 3 årstiderna på året. Sommarmånaderna mår jag nog egentligen som bäst trots allt, men kraven är desto högre. Jag ska klara av att semestra i annan ort, jag ska klara av att sova på annan plats, jag ska kunna umgås med folk som dricker och jag ska kunna njuta.

Som en malande LP-skiva går fasorna inför 19 Augusti runt i kroppen. Nea ska skolas in på förskolan och därmed öppnar jag dörren för alla baciller som jag försökt stänga ute ur huset. Det känns som att jag frivilligt tillsammans med Nea satt mig i en lejonbur och väntar på att bli sliten i tu…! Jag känner mig som en hemsk mamma för att jag utsätter henne för ”fara”, samtidigt skulle känna mig som en hemsk mamma ifall hon inte skolades in, för att jag då inte låter henne leka med andra barn… det sista jag vill är ju att föra över min rädsla till henne… Det känns som att det går alldeles för fort – hon var ju nyss nyfödd! Nu är hon snart 1 och ett halvt år, springer, leker och härmar ord. Det finns även en stor rädsla för att missa saker nu när hon ska gå på förskola. Jag har ju varit där och varit delaktig i varje framsteg hon har gjort och nu ska hon utveckas i min frånvaro – den tanken är fruktansvärd.

Så medans min psykolog har semester försöker jag låtsas som att jag gör detsamma. Agera utåt som att jag också tagit semester från mitt hemska jobb, skratta, skåla, sola – medans insidan maler vidare : tänk om, tänk om, tänk om…

Läs Mer

7/7 jag gör allt jag kan

Just nu är det många saker som pågår och kanske är det därför det har blivit allt svårare att närma mig tangentbordet för att uppdatera bloggen…

Jag hade sett fram emot den 7/7 så mycket, ettårig bröllopsdag, min dotters dopdag och dessutom ett relativt stort framträdande i Bärbo kyrka på kvällen. Men den 7/7 kom att innebära mer än så.

Jag känner mig så frustrerad att det blev just på den dagen, att det var det enda alternativet och här sitter jag och känner mig förtvivlad över hur jag ska få ihop allting rent emotionellt den dagen.

Kl 11.00 den 7/7 kommer ett äldre par hem till oss, dom kommer tomhänta men dom åker inte tomhänta därifrån – dom har då med sig våran hund ”Kompis”.

I stunder kan jag känna mig så självisk och grym… men i nästa stund vet jag att jag inte har något val och att beslutet gynnar alla…inte minst Kompis. Vi har försökt så länge att jobba med hans nervositet, orolighet och hans energi men utan resultat. Efter 4.5 år står vi maktlösa och tvingas hitta en bättre omgivning för honom. Någon sa att det var ett modigt beslut, själv kan jag inte sätta ord på det. Han kan göra mig totalt krontokig och helt matt med allt skällande, hoppande och gnyande men det var också han som när jag var gravid och hade huvudet nergrävt i en påse låg kvar i mitt knä för att ge stöd medans jag gjorde det fruktansvärda.

Jag försöker fokusera på mina notpapper, lära mig dom nya låtarna men det är som att huvudet redan är fullt och vägrar ta in nåt mer. Hjärtat känns tungt och jag finner mig själv ostabil på alla plan. Jag kan känna mig glad och skratta för att i nästa stund börja panikgråta.

7/7, jag gör mitt bästa… som jag alltid försöker göra, sedan får det gå som det går. Jag hoppas på att i sista stund få lite av den styrka som totalt verkat hålla sitt avstånd från mig denna veckan.

7/7… jag gör allt jag kan.

Läs Mer