Ett bröllop, en begravning och ett plåtmonster

Efter ett sms ifrån en vän idag med texten: ”Min terapeut ska sluta jobba nu så hon tyckte inte jag behövde mer” sitter jag här och kan inte sluta fundera över ifall det nånsin blir så att man ”inte behöver mer”.

Jag tror faktiskt inte att man inom behandling av emetofobi blir ”klar”. Visst kan man bli kvitt den största delen av rädslan och i slutändan reagera som en icke-emetofob på att kräkas… men som med allt annat inom detta område så är nyckeln att fortsätta! För i samma stund som jag slutar utsätta mig för saker börjar de hinder man tagit sig över snabbt växa upp igen.

Ett exempel: 2007 var ett av mina värsta fasor i samband med panikångest och emetofobi att åka tåg. Men efter att ha bott på folkhögskola i ett halvår där tåget passerade precis i närheten tog jag mig närmre och närmre det plåtmonster som gav mig panik. Helt plötsligt satt jag på tåget – jag hade bestämt mig i sista sekunden att kliva på! Lyckan var enorm och efter det blev det mindre och mindre obehagligt att åka tåg och tillslut fann jag det riktigt rogivande inuti mitt forna plåtmonster. Efter folkhögskolan 2008 skulle det dröja ända till 2012 innan jag satte mig på ett tåg igen. Denna gången var höggravid, febrig och strandad i Göteborg och tågresan var sista alternativet. Mitt monster hade vuxit tillbaka – det var inte längre rogivande utan oroligt, obekvämt och osäkert.

Därför tror jag det är jätteviktigt att fortsätta! Ju längre man väntar ju fortare växer det tillbaka. Kanske är detta en hemsk insikt att det aldrig tar slut, samtidigt kan det kännas rätt skönt att få det konkret och det är lättare att hållasina monsteri chack när man fått ner dom på marknivå – det krävs mycket mindre energi än när man låtit dom vuxit tillbaka till 3 meter höga.

Själv fann jag mig i en märkligt lugn situation idag. Bakom piano och orgel på ett bröllop med nästintill fullsatt kyrka. När jag märkte att jag inte var nervös stannade allt upp i huvudet… för när man är så van att reagera på ett viss sätt i situationen och helt plötsligt infinner sig den motsatta känslan då tolkar hjärnan det som att nåt är fel, när det i självaverket är rätt.

Så vad gör hjärnan då? Jo, försöker hitta någonting som kan framkalla den paniken man tappat bort, vad som helst… När den har fastnat vid någonting och lite av paniken börjar infinna sig slappnar man för en stund av… detta är jättemärkligt men jag antar attkänslan av att ”inte känna” är så ovan och obehaglig att det ärlättare att framkalla känslan av panik än att bara acceptera att man har blivit mycket bättre.

Jag är mycket bättre, jag gillar denna Elin mycket bättre men jag är trött!

Trött och ledsen på att inte kunna få njuta av att vara just bättre…

Så där befann jag mig mitt i ett underbart bröllop och satt och bad om att få kunna begrava den gamla Elin som verkar förfölja mig när jag som minst vill ha henne där. Jag är inte längre osäker framme i kyrkan, jagpanikar inte över att folklyssnar på mig och jag har kämpat så hårt och länge för att bli den jag är nu. Nu förtjänar jag ett brake!

Jag måste ändå vara lite stolt över mig själv idag, för även då jag upptäckte att jag inte panikade så lyckades jag hålla det på någorlunda avstånd, andades igenom obehagskänslan och fokuserade på att spela rätt och njuta över att spela med D och L. Jag tänkte inte låta mig själv förstöra detta nu och det funkade.

Nu längtar jag ännu mer till att stå där framme igen och lyckas jag inte begrava mitt gamla jag tills dess så tänker jag skaffa besöksförbud på henne! 5 meter…inte närmre!

Så fortsätter vi jobba!

Läs Mer