2004 års glädjeflicka

Året var 2004 och vi tjejer i klassen samlades i ett litet rum inne i ”Ton Borgen”tillsammans med teaterlärarinnan och regissören Lena Cevert.
En hatt med små vita lappar passades runt irummet, alla tog varsin och öppnade försiktigt.
Jag höll andan, en efter en av de andra tjejerna öppnade blanka lappar medans jag satt och pressade min i handen.
Försiktigt öppnade jag lappen och skrek ut -”JA!” när det visade sig att det stod ”glädjeflicka” i endast min och en tjejs till.
”Glädjeflicka” tyckte Lena var ett mycket finare än ”prostituerad” men påpekade ändå att det var vad rollen betydde.
Överlycklig över att ha fått en betydande rolli vårens musikal lämnade jag rummet skuttandes.
Jag sparade den lilla lappen i min ficka och menade att spara den för all framtid. – Sedan att jag skulle glömma kvar den i fickan när jeansen hamnade i tvättmaskinen var ju inte riktigt meningen.
Så gick det till när jag fick min roll i musikalen Jakyll and Hyde som sattes upp år 2004 i Tessinskolans aula.

År 2004 såg det mesta annorlunda ut för mig än vad det gör idag.
Dom mesta av mina åkommor passades av för ”fjanterier” av många och inte allra minst mina olika läkare.
Ordet ”panikångest” hade jag inte hört och detsamma gällde för ”emetofobi”, det var någonting som jag inte verkade kunna ”växa ifrån”.
Därför var det svårt för mig själv att förstå varför presentationer framför klassen blev svårare och svårare, varför jag kände mig så otroligt trött hela tiden och varför jag helt plötsligt blev okapabel till att ta in ny fakta som inte rörde sig om praktiska saker.
Jag kunde stirra ner i Svenskaboken i timtal och läsa samma sak om och om igen men sedan ändå inte ha en aning om vad som stod!
Så istället för att få dåligt på alla prov eller ännu värre – se dum ut inför hela klassen ifall jag skulle bli tilldelad en fråga under lektionstid, så började undvika klassrummen då och då.
Det var mindre smärtsamt att bli klassad som ”slarvig” än ”dum”.

Däremot så gick dom praktiska ämnena riktigt bra och jag mådde för en stund problemfritt inne i sångrummet och dramarummet.
Där visste jag vad jag gjorde och ingen skulle få komma och tro att jag var dum!
Texterna jag var tvungen att kunna var låttexter och det kunde jag sätta ton på och på det sättet satte det sig som klister i minnet.
Att sjunga eller spela teater var min frizon, där gick jag in i en roll och kunde lämna mitt vanliga jag.

2 veckor innan föreställning.
Dessa veckor kallades ”projektveckor” och då ägnade man all tid åt musikalen, alla vanliga ämnena ströks från schemat.
Detta var rena himmelriket för mig, jag mådde så fantastiskt!
Dom som gick i 3:an hade ansvaret för musikalen och hade huvudrollerna och sedan delades resten ut till oss som gick i 2:an och 1:an.
Men alla tre klasser blev ändå som en då alla jobbade tillsammans och sammanhållningen bakom scenen var jättebra.

Premiär!
Jag befann mig uppe på ett barbord, iförd min storasysters svarta korsett, och jag sjöng så högt och starkt jag kunde: ”- Jag sa ta in mer män för det behöver jag, en droppe synd är bra, det är bara dumt att tveka!!!”

Jag minns inte ens att jag var nervös, jag var nog mest bara förväntansfull.
En fulsatt aula var vad jag hadehoppats på och att jag inte skulle ramla ner från bordet.
Trots höga klackar så höll jag mig kvar på bordet och aulan var proppfull och här någonstans föddes idén om att kanske försöka få nästa års musikal på Culturum istället.

I pausen gick vi omkring bland publiken i matsalen och snodde åt oss lite fika innan det var dags att förbereda för akt 2.

Ridå upp… och andra akten gick lika bra som den första!

Någonstans kan jag ändå sakna denna Elin.
Trots alla missförstånd, okunniga läkare och oförstående människor hade hon en enorm styrka.
För ännu hade hon inte upplevt problem med att stå på scenen, än hade hon inte träffatden arbetsgivaren som drev henne till sin första panikattack och sedan skrattade åt henne, och ännu hade hon bra självkänsla.

Varför då dettta inlägg?
Jo, självklart på grund av att musikesteterna förra helgen sattes upp Jakyll and Hyde på Culturum.
Jag tog med mig mina två systrar och vi bänkade oss på rad 5.
Många av låtarna hade jag glömt, det trodde man inte att man skulle göra år 2004 när man nötte dom dag ut och dag in.
Med lugnet i behåll satt jag i bänkraden och njöt åt alla duktiga esteter och när glädjeflickorna radade upp på scenen förstod jag att det var dags!
Med små förändringar i texten och tempot från när vi körde den, men jag nynnade med ändå!
Så ta nu in mer män för det behöver jag……

Det blev paus och då var vi alla 3 tvugna att åka hem.
Hela vägen hem satt jag och smålog, det var som att jag hade fått ta plats på barbordet en gång till, bli ung och bekymmersfri.
Kanske hade Lena fel, kanske står inte ”glädjeflicka” för prostituerad, kanske står det för så mycket mer.
För glädjeflickan 2004 var till viss del flörtig, utmanande och högljudd, men på samma gång självsäker, stolt och STARK!

Till slut ett stort tack till musikesteterna och lärarna för en underbar show!

Läs mer

Låt dom vara!

Jag känner att någon måste säga ifrån nu!
Någon, och ännu hellre många, måste stå upp för dom som inte orkar stå upp för sig själva. Situationen har länge nu varit så att man måste vara frisk för att orka kämpa för att ”få” vara sjuk.
Men visar det sig att man orkar kämpa för sin rätt till sjukskrivning och vård så tas det som ett bevis på att man inte är sjuk.

Framsida efter framsida på tidningarna i affärerna ser vi hur folk utförsäkras, tvingas arbeta trots någon skrivit under på att de inte kan göra just det – arbeta.
Det är inte heller överflöd på lediga arbeten och dom som finns ges inte i första hand till den som just inte kan utföra arbetet.
Så då sätts fel människor in på fel platser i bidragsjobben.

Ulf Kristersson (M), socialförsäkringsminister
pekar på siffror som visar att antalet människor medpsykisk diagnos kraftigt ökar samt att 4 av 10 sjukskrivningar nu är med en psykisk diagnos som grund – detta oroar regeringen.

Men istället för att undersöka varför denna ökning sker så vill man tvinga ut dessa människor i arbete så att det ser bättre ut på pappret igen.

Jag känner mig både förtvivlad och riktigt förbannad samtidigt när jag läser detta.
Dessa siffror kan lika gärnabetyda att mäniskor äntligen börjar acceptera psykiska sjukdommar, lika verkliga som fysiska.
Äntligen vågar människor söka vård, vågar leva utan att dölja och ljuga om allt som inte syns utåt och äntligen blir detta accepterat som ett sjukdomstillstånd.
Och till sista har vi ÄNTLIGEN rätt till hjälp!

Vi kan ta mig som ett praktexempel, för precis såhär ser det ut i många fall:

* 2005 började jag ofta få hjrätklappning och extremt svårt att andas, jag blev stammis på Akutmottagningen i Nyköping. Jag fick aldrig någon behandling när jag kom dit förutom någon maskin att andas i vid ett besök. Med panodil i handen blev jag hemskickad och det pratades lös om allergier.
Den gången det var som värst blev jag inburen av min pappa då jag pga hyperventileringen hade misst allt känsel och styrka i hela kroppen.

* 2006 kom stickproven tillbaka och visade på att jag inte hade någon allergi.
När jag skulle gå därifrån sa läkaren att jag nog var lite ”panikig” och att det var bra för då var det ju inget fel på mig och han sa att pappåsar funkar mot det vilket jag inte alls förstod.

Samma år får jag gå på ”intervju” hos psyk för ev KBT-behandling.
Över 6 månader senare får jag börja på KBT på öppenmottagningen i Nyköping.
Efter det 3:e mötet dök inte min psykolog upp och ingen kunde säga vart hon var. Jag försökte gång på gång att få tag i henne, men hennes telefon hade stängts av och själva öppenmottagningen skällde tillslut ut mig för att jag ringde hela tiden och sa att jag kommer få en ny psykolog och att han ringer upp mig…inte tvärtom.
3 månader gick…ingen ringde.
Vid denna tiden hade jag inte gått utanför dörren på 3 veckor och det enda sättet för mig att ta mig från sängen till toaletten var oftast att krypa.
Tillslut ringde jag upp igen…
Den nya psykologen hade inte fått mina papper och i och med att jag inte hört av mig på 3 månader fanns jag inte längre kvar i systemet, min första psykolog hade dött blev jag nu informerad om och jag fick frågeställningen ifall jag om 6 månader framåt ville ha en ny intervjutid.
– Här hade jag inte rätt till sjukskrivning då det bedömdes att jag kunde arbeta.

* 2011 hotades jag att bli utslängd från arbetsförmedlingen då även dom såg att jag inte var kapabel att ta ett jobb ifall ett sånt skulle uppstå – jag fick en bra kontakt på försäkringskassan som slet allt hon kunde för att få igenom min sjukskrivning.
Vid denna tiden hade jag återigen börjat på KBTpå öppenmottagningen i Nyköping vilketskulle kräva de 4 första månaderna till att bara kunna vara i de gamla lokalerna utan att bryta ihop.
Jag fick jaga läkare på läkare som kunde skriva utlåtanden, papper tappades återigen bort. Men tillsist gick det – jag blev sjukskriven!
Lagom till att sjuksrivningen gick igenom och jag kunde sitta i KBT-rummet utan att gråta blev jaggravid och spydde ungefärvar 3 dag och då minst 2 ggr.
Dom gånger jag kunde ta mig till KBT så satt jag bara och höll krampaktigt i väskan där uti-fall-påsarna fanns.

* Så när sjukskrivningen gick ut 2012 mådde jag sämre än innan jag blev sjukskriven och jag hade inte fått ut någonting alls av året som skulle bli min rehabilitering.
Jag sökte i mars om en förlängning av min sjukskrivning, flera gånger fastnade mitt ”fall” på olika instanser och jag fick ringa runt gång på gång för att se till att mina papper kom vidare. Trots att det krävdes läkarutlåtanden från 2 olika läkare på psyk måste försäkringskassans egna läkare göra avgörandet ifall jag är sjuk eller frisk – detta helt utan att träffa mig, se mig eller ens prata med mig.
Det skulle dröja till Augusti innan jag fick ett beslut om att det hela hade gått igenom och detta precis på det berömda håret.

Då tänker jag såhär:

Jag hade tur som hade människor omkring mig som kunde ringa samtal när jag inte förmådde mig och som kunde stå upp för mig och faktiskt skälla ut folk när det behövdes. Hade jag inte haft det hade jag aldrig fått igenom min sjukskrivning.
Det är långt ifrån alla som har sån tur.
Jag blev otroligt mycket sämre i mitt psykiska mående än jag hade behövt bli just pga alla dessa kamper med regelverket och att ständigt bli ifrågasatt och anklagad att inte vara sjuk på riktigt för att det psykiska inte syns utanpå.
Man blir systematiskt nerbruten som människa och detta när man redan är nerbruten.

Om allt detta krävs för att bli accepterad som sjuk och få hjälp,
är det då bra att gå in och bryta upp dessa beslut och göra motsatsen?
Vad händer då?
Hur länge tar det innan dessa människor blir ännu sämre, inte klarar av att ta sig till behandling eller i slutändan tar livet av sig?

Det må vara hårda ord, men detta är inget att leka med Ulf Kristersson!
Låt dessa människor vara, dom har varit igenom tillräckligt mycket.
Lita på att läkarnas utlåtande om att dessa människor inte klarar arbetssituationen är korrekta.

Jag kan inte förstå attdet fortfarande idag den 18 maj 2013 finnspersoner sominte accepterar psykiska sjukdommar som sjukdommar.

Vem tar ansvar för dessa själar när det går åt helvete?
Gör Ulf Kristersson det?
Jag har bara en sak att säga till dig och till er som tar beslut om detta:

Låtdom vara, låt dom vara, LÅT DOM VARA!

Läs mer

Flagguppdelning

Begreppet ”att vara i nuet” hör man lite då och då men jag har nog aldrig tidigare bemödat mig med att förstå vad det egentligen betyder.
För vad betyder egentligen ”nu”?
Denna veckan? Denna dag…eller denna sekund?

Jag har funnit att det mesta som känns som en svår sak att genomföra blir enklare om man låter bli att se det i sin helhet, jag behöver bryta ner och sätta upp ett delmål i taget.
För när jag har tagit mig till flagga 1,
då och endast då kan jag bestämma mig för var flagga2 ska sitta, ett stilla steg i taget.
Då minimerar jag risken för att drabbas av panik över vad jag måste göra och stundvis kan jag tillåta mig att faktiskt njuta.

Flagga 1 är svårast och samtidigt enklast.
Den är egenligen inget stort steg men det är just att bestämma sig för att börja gå som är det svåraste.
Tänk om
Ja, tänk om det där första steget leder till att jag nånstans mellantvå flaggor inte klarar det längre? Vart tar jag vägen? Hur döljer jag det för alla omkring mig? Vad händer då?
Så att trots dessa orosmoln cirkulerar runt huvudet och spelar uppvärsta möjliga utgång för oss, lyckas trotsa detta och fysiskt lyfta på fötterna och börja gå – detkrävs väldigt mycket av oss.
Vägen fram till flagga 1 är oftast präglad av både motvind och medvind, ena sekunden känner man sig upprymd över att man faktiskt går och andra sekunden känns det som att det är sista chansen att dra sigur nu…

Hur många gånger jag än gör denna flagguppdelning så lär jag mig aldrig handskas med de gånger då jag inte når målflaggen.
Jag vet att man inte alltid kan lyckas, det är orimligt för vem som helst att alltid lyckasmen ändåär jag så fruktansvärd hård mot mig själv och småmisslyckanden blir enorma.
Samtidigt kan jag vara imponerad över mig själv att jag faktiskt ställer mig upp igen, om och om och om efter alla slag.

Så kanskedetegentligen inte borde finnas en”målflagg”, för det viktigaste är ju inte att lyckas genomföra precis allt, det viktigaste är Flagga 1,attbörja!

Attvara i nuet… det är motsatsen till Tänk om…
För om jag bryter ner min dag i 10 minuter i stöten, då har jag faktiskt det rätt bra och väldigt lite att oroa mig för, fördå kan jag inte tänka framåt…
För just nu är jag inte illamående, just nu går inte vinterkräksjukan omkring som liemannen på gatorna och just nu är jag tacksam för att jag lever.

Så allt handlar egentligen om att lära sig att Tänka om utan att Tänka ”om”…
För genom att ändra sättet jag tänker på kan jag ändra mina tankebanor och hur jag hanterar saker och dessutom lära min hjärna att inte uppfatta vissa saker som ”farliga”.
Det sitter i huvudet – det är precis lika verkligt som ett fysiskt hinder, men vi har en enorm kapacitet att förändra- och i vissa fall helt ta bort hindret!
-Genom att Tänka om, och för att underlätta vägen dit får vi lära oss attVara i nuet.


Läs mer

Inga ord – bara ögon

När man träffar någon annan med panikångest uppstår någonting fenomenalt.
För hur väl man än försöker med ord förklara hur allt fungerar, alla känslor, alla impulser och alla fasor så räcker det bara halvvägs.
Den resterande hälften är så gott som obeskrivlig och även om det fanns ord för den så skulle det nog bli för invecklat och märkligt för någon utan panikångest att förstå eller få grepp om.
MEN när man då träffar någon som sitter i liknande sits så faller den sista obeskrivliga delen på plats.
Inte genom ord, inte genom beskrivande paraleller, genom en blick.

Det är någonting i ögonen, en sårbarhet och samtidigt en otrolig styrka.
Allt man varit igenom, hur det har påverkat ens själoch hur livet har ändrats drastiskt.
Hur saker som känns så starkt inombords att detfrån stund till stund kan kännas omänskligt att handskas med inte syns på utsidan – förutom när man justsom denna gång träffar någon likadan.

Det känns märkligt att finna glädje i detta – att någon annan sitter i samma helvete, men samhörigheten är en enorm lättnad och för en stundkan man få känna att man inte är ensam och annorlunda från alla andra.

Jag slipper dölja, slipper ljuga och slipper samtidigt förklara mig.
Och på någotsätt känner jag mig lite starkare efteråt!

Tack”R”

Läs mer