Gästabudsmod

I lördags hade jag jobb på ”lilla gästabudet” för ett par som firade guldbröllop tillsammans med släkt och vänner.

Förutsättningarna för kvällen kunde varit bättre.
Kvällen innan hade Nea hickat upp några droppar av sin välling vilket jag vid tillfället inte tänkte mycket på – det stör mig inte.
Följande morgon (lördag) vaknade jag med strulmage vilket även det inte störde mig något större… det händer ju var och varannan dag när man har IBS.
Men dessa två ”icke-situationerna” blev mycket jobbiga när jag hörde att en i min familj hade mått illa dagen innan och tillochmed spytt ett par gånger.

Det är bra att jag får veta sådana här saker, problemet ligger hos mig.
Trots att vi inte träffats på en vecka började jag tänka vilka gemensamma människor vi hade träffat nyligen och så kartlade jag en möjlig smittobana mellan x antal personer.
Detta startar såklart en väldig ångest inom mig och just därför blir de två tidigare händelserna till två traumatiska minnen trots att jag inte reagerat nåt speciellt när dom hände. För kanske är dom ett tecken på att vi är sjuka?!

Jag ville INTE ställa in gästabudet som jag hade sett fram emot så mycket, det fick bära eller brista.

Det föll sig så att gästabudet gick utmärkt och jag hade jätteroligt trots en liten ångestklump i bröstet.
Jag tror att ifall jag hade blivit så pass rädd att jag ställde in gästabudet hade jag ännu suttit och varit ledsen och rädd och gästabuden jag har inbokat denna fredag skulle bli svårt att ta sig till.

Ännu en gång lönar det sig att VÅGA.

Läs mer

Bekräftelsebehov

Behovet av att vara omtyckte, accepterad och bekräftad ser nog väldigt olika ut från person till person.
Jag har nog ett ganska stort behov av det, på gott och ont.
Det gör att jag nästintill aldrig gör mig osams med någon, dock kan jag känna mig väldigt osäker på ifall människor tycker om mig eller inte vilket hela tiden föder ett behov av bekräftelse. Kanske är det lite typiskt för musiker och estetiska människor? – Titta vad jag gjort, visst låter det bra? Eller vad tycker du?
Man vill gärna visa vad man åstakommit och kan och efteråt känns det smått patetiskt.
Borde det inte räcka att jag själv tycker att jag gjort ett bra jobb?
För oavsett vad betraktaren eller åhörararen tyckte och sa så vet jag inte säkert efteråt om personen sa så för att det var den faktiska uppfattningen eller bara en ”snäll kommentar” i en ”pressad situation”…
Så då står man där efteråt och egentligen känner sig lite dum… var jag verkligen tvungen?

Sedan faller det sig så illa att jag är dålig på att ta dålig kritik… fast det ser nog ut som att jag tar det med en klackspark.
Jag tar artigt emot kritiken och säger snälla saker för att så fort som möjligt ta mig ur den ”pressade situationen” och när sedan blir själv så kan jag gråta hejdlöst och känna mig så fruktansvärt obegåvad och utskämd.

Men av nån anledning står jag där igen, jag kan inte hålla mig undan för scenen och framträdandena för faktiskt så är det ju så att den positiva responsen är betydligt större än den negativa.
Men att inte veta om någon tycke det var bra eller dåligt, postivit eller negativt, är jobbigt… kanske är det därför jag vill ha bekräftelse – så jag slipper undra!

På lördag jobbar jag på slottet med ”Lilla Gästabudet”, en musik, teater och showföreställning för middagsgäster.
Där känner jag mig trygg, med andra kläder och annan atmosfär går man in i en annan roll – tärnan Elin. och hon har fullt självförtroende, full med energi och omättligt glad.

Henne har jag saknat så det ska bli jättekul att hänga med henne en kväll bland mjöd, bakpotatis, knäktar, allsång och supstock!

Läs mer

Vädervärk

Jag kan se en enorm skillnad i mitt mående beroende på vilket typ av väder jag ”utsätts” för.
Gårdagen bjöd på en enormt efterlängtad solig och varm dag och mina mardrömmar om att vintern nu är ett 12 månades faktum i Sverige började blekna.
Men sedan idag hördes misstänkta ljud mot fönstret på morgonen och jag visste precis vad det var innan jag ens rullat upp mörkläggningsgardinen… regn.

Vad hade jag då gjort idag ifall det hade fortsatt vara soligt och varmt precis som igår?
Jo, jag hade tagit en långpromenad med vagnen, dragit med hunden ut, rensat lite ogräs på framsidan och när Nea sov eftermiddag skulle jag sitta på en stol i trädgården med ett korsord i ena handen och ett glas Pepsi med iskross i det andra.

Vad gjorde jag då istället idag?
Jo, jag höll mig inomhus bortsett från att gå ut och slänga sopporna och hämta in posten varpå tillochmed Nea sa: Uuuuwww!
Jag tömde och lassade diskmaskinen och släppte ut hunden i trädgården varpå han vägrade gå ut på gräset då han tyckte det var alldeles för blött.
Jag torkade tassar på en blöt och arg hund.
Men mitt glas med Pepsi och iskross tog jag iallafall… dock känns det mindre njutbart.

Jag kan för all hjälp i världen inte få av mig mysbyxorna för jag känner mig så trött.
Ingen sol – ingen energi!

Sist men inte minst så finns det en anledning till att det kallas ”deppväder”,förman blir verkligen deppig!

Jag värker efter sol och ropar: ”Polman, vart är du?!”

Läs mer

En osäker 12 åring

Kommer ni ihåg den osäkerheten man ofta kände när man var runt 12 år?
Man ville synas men ändå vara rätt osynlig, kanske mest bara följa med strömmen och inte bli lämnad utanför.
Fick man en fråga kunde paniken komma, ”tänk om jag svarar nåt som ingen annan tycker? Det är nog bäst att svara och att tycka som alla andra!”
Den osäkerheten kan jag stundvis få tillbaka idag trots att det har gått 15 år.

Jag har haft ett väldigt strul med min telefon vilket har resulterat iatt jag blivit stammis inne på Teliabutiken i stan.
Med en kölapp i handen har jag stått och stått ochstått….
Telefonen har skickats in påreparation och uppdatering men untan resultat.
Jaghar fått tillbaka en telefon somfortfarande strular med dom vitala sakernaså som att kunna ringa och att lägga på ett samtal.

3 gången gillt sägerTelia – då byter vi uttelefonen mot en ny.
Jo,fast inte utan att manneni fråga sa att i och med att problemet kvarstår trotsfelsökning så ”ringer det varningsklockor” om att det inte är telefonen det är fel på – och så tittar han skeptiskt på mig.
Man kanske kan tolka detta på olikasätt men jag personligen tolkade detom att han trodde att jag ljög för attfå ut en ny mobil.
Vilketvore totalt vinningslös då jag får ut en exakt likadan telefon.
Motvilligt fick jagden nya telefonen och lämnade skamset affären.

Hela dagen efter denna händelse gick jag runt ochkände mig både ledsen och arg! Varför sa jag ingenting? Jag bara stod där…
När en konversation eller situation blir ”obekväm”blir jag livrädd och villgöra allt för att det skabli ”bahagligt” igen…vilket innebär att jag alltid försöker låta så trevlig som möjligt samt att komma där i från så fort jagbara kan.

Den nya telefonen var som sagt samma modell som den gamla, såg precis likadan ut och VARlikadan.
Ny telefon – samma problem!
Tanken på att behöva gå in till Telia ännu en gång ger mig ångest.

Jag tänkte lite hoppfullt att detta kanske går att lösa med Telia chattsupport på deras hemsida istället, mycket behagligare!
– Dom hänvisade till Sony som i sin tur hänvisade till att Telia skulle skicka ut ett nytt SIM-kort till mig.

Det nya SIM-kortet kom men problemen kvarstod.
Ännu en chattsession med både Telia och Sony där dom bara skyller och hänvisar till varandra.
Telia säger att dom bara är ansvariga för abonemanget trots att jag köpt varan i deras butik medans Sony säger att jag måste kontakta Telia för att diskutera hur vi ska ta ärendet vidare…dessutom behöver jag lämna in den på reparation hos Telia.
Ingen vill känna ansvar och ingen vill stå för reklamationeller återbetalning.
Så vem hålls då ansvarig för den deffekta varan? – JAG.

Jag är lite tuffare bakom dataskärmen och jag vågar säga ifrån, vilket resulterade i att jag informerade Sony om att istället för att ta kontakt med Telia så tar jag kontakt med SVT Plus, vilket på han abvröt sessionen…
Men känslan av att vara liten och totalt överkörd kvarstå.

Jag känner ett stort obehag över tanken att behöva gå in till Telia trots att jag faktiskt har rätt!
Jag känner skam för att nån skulle tro att jag står och ljuger dom rakt upp i ansiktet.
Och jag känner mig ledsen över att jag inte tas på allvar.

Jag tror att oavsett hur gamla vi blir så finns det vissa människor, vissa situationer som kan på 5 sekunder få oss att känna oss som 12 år igen.

Läs mer

I stund av panikattack

Jag ligger i sängen och ångesten sköljer över mig. Det började vid nattningen av Nea, mitt i sagoläsningen kom det som från ingenstans. Sedan har det legat där och grott hela kvällen och jag har försökt att putta undan det. Men jag orkar inte mer nu, jag har inget kvar att sätta emot. Jag förbannar mig över min situation och letar efter någon att skylla på, någon måste vara ansvarig för att ha gett mig panikångest… Hjärtat bultar, adrenalinet pumpar och jag andas ytterst ytligt… Tårarna strömmar och jag hatar att behöva ta mig igenom det här gång på gång! Vad var det som startade ångesten den här gången? Tanken på arbetslöshet? Inköpet av tv:n? Tanken på framtiden? Det kan vara vad som helst och på samma gång – ingenting alls.Detta är en mörk stund, men det är viktigt att ni får se den med. Jag vill inte ge sken av att jag alltid har allt under kontroll, för det har jag inte…Detta är jag, i en panikattack, nedtryckt och kraftlös! Så blev det ikväll…

Läs mer

Stora diffusa framsteg

Hur kommer det sig att man kan vara till 100% säker på hur man skulle reagera i en viss situation och när den dyker upp stämmer ens förväntningar inte alls?

Jag har svårt att se mina egna framsteg och får jag frågan om dom så har jag alltid någon bortförklaring…

-det gick bra för att jag var så pass förberedd
– vilken tur att jag kunde dricka vatten efteråt, annars hade jag inte klarat det
– jag är nog för chockad för att reagera

Igår fann jag mig själv i KBT-rummet på psyk, sittandes i psykologens stol vid skrivbordet, tittandes på ett klipp på en man som spyr i en intervju.
Detta är märkligt på många sätt men framförallt för att jag inte alls trodde att jag hade jobbat mig ända dit!
Att se någon spy på film hamnade långt upp på ångesthireakinlistan och ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle nå dit.

När psykologen först la fram förslaget på exponeringsövningen satte jag andan i halsen, jag hade ju precis börjat vänja mig vid att se bilder på folk som spyr – jag trodde jag satt säkert ifrån filmen åtminstone nån månad till…
Vad jag tror att jag klarar av och vad psykologen tror är två vitt skilda saker.
Men det visar sig oftast att det är hon som har rätt, inte jag.

Jobbigast blev när klippet hade startats och jag bara satt och väntade…
Under dom 50 sekunderna hann jag göra upp en bild i huvudet hur kräkset skulle se ut, vart det skulle hamna, hur mannen skulle se ut och hur damen bredvid skulle reagera.
Detta är ju såklart fullständigt onödig tankeverksamhet då jag inte kan veta dessa saker innan de visas framför mig, men detta är mitt sätt att försöka förbereda mig och på så sätt skydda mig.
50 sekunder är en realtivt lång tid när man väntar på att se en av sina största fasor och den olidliga väntan blev betydligt mer obehaglig än själva finalen – kräkningen.

Jag sprang inte därifrån, inte heller fick jag en full panikattack men jag satt där smått handlingsförlamad över vad jag hade sett och själva insikten omatt jag hade sett det.

Så då måste jag väl ändå se detta som ett framsteg?
– Jo, jag försöker men mest känner jag mig bara förvirrad när jag önskar att jag bara kunde känna mig glad.

Framsteget känns diffust trots att det stod som ett av mina prioriterade mål inom min KBTbehandling.

Jag går framåt, ändå ser jag mest dom stegen jag tidvis går bakåt.

Läs mer