Är det underhållande att skrämmas?

Vart går gränsen för när rädsla inte är underhållande?
Jag själv har aldrig kunnat känna mig underhållen av skräckfilm, jag var den som av grupptryck satt med tjejkompisarna i 5:an och tittade på Scream och sedan sprang hem i panik efter filmens slut för att sedan vara totalt skräckslagen i en månad så fort jag såg en garagedörr!

Min gräns går vid att se på Dexter och CSI, och även där funkar inte vissa saker att se…

Men är det inte lite märkligt att det kan vara roligt att se någon bli skrämd?
Att någon hoppar fram bakom en dörr eller en plastspindel på ett snöre – dom är i mina ögon rätt ofarliga saker och rätt roliga saker.
Men jag tänker att det underhållande med att skrämmas måste ju vara den skrämdas reaktion… ett roligt skrik, någon som hoppar till eller någon som först blir rädd men sedan skrattar hysteriskt…
Men om personen istället blir vettskrämd och inte alls skrattar då? Om personen blir extremt ledsen och inte kan sluta gråta…?

Men om det är så att det underhållande ligger i reaktionen och man inte vet nåt om personens rädslor, fobier eller känslor…då är det svårt att göra en bedömning på ifall skämtet kommer uppfattas som roligt eller ej.

En av min rädslor jag hade och fortfarande till viss del har inför att blogga öppet på SN var att någon utan förståelse för emetofobi skulle läsa att jag var rädd för att spy, sedan få syn på mig på stan och då tycka det var underhållandeatt skrämma mig med spyor eller att simulera en kräkning framför mig.

Detta kan låta en aning överdrivet, men en del personer har dom mest märkliga lösningar och teorier om hur man botar emetofobi.
Jag har hört så många gånger att;
– Bara du blir sjuk och faktiskt spyr, då ska du se att det inte är så farligt och då går det över.
– Du skulle behöva hålla i en hink med spyor så att du chockas ut ur rädslan.
– Mina barn är magsjuka, akta dig Elin…jag känner mig lite märklig i magen, haha…(och sedan en simulerad kräkning).

Så…. kanske det inte är så himla roligt att framkalla rädslahos andra.
Kanske är det ofta rent av en självisk handling?
För vem skrattar mest? Du eller personen som som hyperventilerar av rädsla?

Läs mer

Mentala pusselklumpar

1000 pusselbitar i ett hysteriskt havoch en kaosartad bild på kartongen, det är vad jag uppskattar!
Alla har vi någonting som vi gör för att skingra tankarna, jag lägger pussel, hysteriska, fenomenala pussel.
Dessutom lägger jag dom gärna när jag har ångest…. märkligt?
Nej, inte egentligen.

Hysterin på bilden är på ett sätt densamma som i mitt huvud i panikattack, (dock ser gubbarna på pusslet glada ut) och när jag inte vet hur jag ska handskas med allt i huvudet så kan jag handskas med det hysteriska i den kreativa formen.

Ett pussel på 1000 bitar, man kan inte börja överallt på en gång, utan man får lägga upp en strategi och börja hitta fokus på ett litet ställe först och när den är klar flyttar man stegvis fokus och binder ihop pusselklumparna.
Och för varje liten pusselklump som man lägger hittar man nya saker man inte kunde se innan för att man blev distraherad av allt runt omkring detta lilla område.
I denna hysteriska bild med medeltida gubbar i strid med varandra, lasar, hästar och svärd missade jag totalt den lilla roboten i mitten som är enormt malplacerad – inte förrän den hamnade i fokus i min lilla pusselklump.

Jag tror att det fungerar likadant med det mentala,
när paniken utbryter så kan oftast inte urskilja vad de exakta rädslorna är eller ens vad som startade det just för att dom är så många och allt är så fruktansvärt rörigt – därför är det bra om man i ett mindre panikartat tillfälle kan försöka börja med bara en liten bit, en liten klump.
För när man sedan har gett fokus till klumpen, förstått den och ser den klart så kommer man också se angränsningarna till nästa klump.

Det var mina funderingar för idag,
pusslet är klart och jag är nöjd över min prestation

Läs mer

Mitt inne på Knuten

Förra veckan, fredag stötte jag på ett triggningsmoment.
Inne på Ica Supermarket i Oppeby (vilket för mig fortfarande kallas Knuten) passerade jag i dörröppningen en kvinna som satt på bänken där man hämtar korgar och såg väldigt besvärad ut med ansiktet i händerna… redan där blev jag lite obekväm. Väl inne på frukt och grönsaksavdelningen ser jag henne igen, då har hon själv tagit en korg och står och pratar med en vännina.
När man blir orolig får man extremt bra hörsel och att låta bliatt lyssna blir väldigt svårt.
Så jag hör henne säga till sin vännina att ”igår kröp vi hela familjen på golvet ibland alla spyor, men idag står vi på benen iallafall”.
Hon fortsätter att berätta hur mycket hon har spytt och hur dålig hon känner sig medans jag, 10 meter bort, sätter andan i halsen.

Om vi zoomar in på denna situationen och tittar på vad som händer utåt, inåt och mina allmäna tankar om detta nu i efterhand.

Hon är magsjuk och smittar definitivt fortfarande och ändå beträder hon en mataffär.
Dessutom står hon och klämmer på äpplen med bara händer som någon annan sedan skall helt ovetandes om detta köpa, äta upp och kanske bli sjuk.

Hennes vännina står lugnt kvar, mindre än 1 meter ifrån henne och verkar oberörd.

Jag får hjärtklappning, blir skräckslagen och måste i detta läge tänka ut vilken väg jag ska ta för att komma förbi henne utan att gå för nära och samtidigt måste jag hålla andan så länge jag kan för att inte få i mig hennes flygande baciller.

Efter det gick jag och sneglade bakåt hela tiden så att hon inte skulle komma efter bland samma hyllor.
När jag hade gått igenom halva affären och hamnat vid frysta bröd och tårtor så var jag tvungen att stanna en stund och bryta ihop en smula.

Sedan torkade jag tårarna och gick vidare.
När jag började lugna ner rundade jag hylla och min rullkorg stötte ihop med en annans rullkorg… och vems var det om inte den magsjuka kvinnans! Självklart!
Hon hade inget intresse av att flytta på varken sig själv eller sin korg så vi blev stående ansikte mot ansikte i flera sekunder och jag var så paff att jag bara frös fast på platsen och sen halvt mejjade undan hennes korg och raskt rusade därifrån i panik!

Jag var ledsen men framförallt ARG hela kvällen över denna kvinnan.
Att gå ut bland folk och speciellt in i en mataffär när man är magsjuk är för mig oförlåtligt och jag förstår verkligen inte hur man tänker när man gör så!
Det känns extremt själviskt.
Min ilska över situationen och kvinnangrundar sig såklart till stor del i min emetofobi men jag tror att även icke-emetofober kan bli arga över detta agerande.
Och jag önskar att den personen som inte tycker att det spelar så himla stor roll med 48h regeln skulle se mig i denna situation och hur mycket det förstör.

Lördag – Ikea stod på schemat och jag kände mig väldigt illamående på morgonen men tvingade mig ändå in ibilen.
Inne på Ikea blevillamåendet värre och jagtog enprimperanmotvilligt och den gjorde ingen skillnad. Nere på självplockavdelningen fick jag små magkramper och var till 100% på det säkra med att jag nu var magsjuk igen!
I mitt huvud såg jag redan hurvi skulle lösa det inför kvällen med sovplatser, toabesök och allt för att Nea och Rickard inte skullebli sjuka.

Men efter toppen av paniken och illamåendet så gick det ner – försvann!
Jag var ju så säker på att jag verkligen var sjuk men efter att jag gråtit ut all ångest ibland lagerhyllorna så var ju allt bra…

Jag är helt säker på att hade inte triggningsmomentet inträffat på fredagen inne på Knuten så hade jag inte alls mått så illa inne på Ikea och jag hade inte fått en panikattack utan faktiskt kunnat funnit nöje i att vara där.
Därför håller ilskan över den magsjuka kvinnan i sig, hon förstörde både fredagen och lördagen för mig.

Jag vet inte om det finns någon lärdom i detta mer än att jag igen vill puscha för 48h regeln!
Detta var en liten inblick i hur det fungerar i emetofobin och hur en relativt liten sak kan bli enorm och hålla i sig längre än man förstår.

Nu försöker jag släppa min ilska och min sorg och försöker njuta av sol och luft, jag får påminna mig själv om att ta mig ut.

Läs mer

I toppen av ångesthierarkin!

Den nya exponeringsövningen handlar om grafiska bilder.
Att se bilder på spyor och folk som kräks är nog någongting som ingen gör oberörd,
det naturliga är nog att tycka det är äckligt.

Att se bilder på spyor och folk som kräks hamnade långt upp på min ångesthierarkilista och det är någonting som jag har fruktat att ta mig an väldigt länge.
Första bilden var på en konstgjord spya men som såg väldigt verklighetstrogen ut.
Ångesten for upp och illamåendet kom rusande.
Att slappna av blev nästintilll omöjligt och käkarna krampade vilket ledde till att jag blev rädd att öppna munnen när psykologen frågade mig frågor om bilden.
Efter att ångesten och illamåendet gått ner till någorlunda stabilt igen rullade vi vidare till nästa bild och nästa och nästa…..

Det som gjorde övningen svårast var att jag satte mig in i bilderna hela tiden, var det en spya på trotoarkanten så försökte jag tänka ut var i Nyköping detta kunde vara – och det kopplade då mig direkt in i bilden.
Svårast var att se bilden på en kvinna kräkas i en plasthink då anledningen till att hon kräktes var graviditet.
Det kunde vara jag…
Under min graviditet kräktes jag från v 5 till ca v 35, ibland flera gånger om dagen, ibland gick det en vecka emellan men det som var konstant var det extrema illamåendet.
Så visst kunde det ha varit jag på den bilden.
Dessutom blev den ännu mer obehaglig just för att hon höll i en hink… jag kan inte ens titta på en hink eller skurhink utan att få panik och flash backs från min barndom med magsjuka, så bilden kunde inte bli mycket värre!

Dessa bilder har jag även som hemläxa att ta mig igenom vilket jag gärna skjuter på…men jag vet att jag måste göra dom…
För varje gång jag ser dom blir dom mindre och mindre obehagliga och det är just det vi är ute efter – avdramatisering!
Min psykolog har full tro att jag fixar detta medans jag tampas med glåpord om mig själv i mitt huvud och en liten djävul på axeln som upprepar hur patetisk jag är.
Jag hoppas kunna knuffa ner honom från axeln och lite på psykologen, men det lär nog ta lite tid, tills dess är det bara att försöka bita ihop och verkligen göra denna övningen.

En exponeringsövning i toppen av hierarkin.

Läs mer

Jag hittade mig själv i Aftonbladets arkiv

Hösten 2011 skrev jag i Aftonbladets livegranskning; ”Piller, Pengar, Psykvård.”
Jag skrev ner hela min historia – det som jag minndes i den stunden iallafall… en del saker har varit så obehagliga att jag har tvingat mig själv att glömma.
Min historia fick mycket uppståndelse och jag hittade faktiskt sidan återigen idag, den ligger fortfarande uppe.
Jag har fått lite frågor om ifall det har gjorts några medicinska utredningar på mig och ärligt talat har jag inte nerver att skriva allting en gång till, men jag lägger länken så får ni gärna gå in och läsa där:

http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/filer/11-ar-av-psykisk-misshandel-fran-sjuk-och-psykvarden/

Det slog mig faktiskt när jag nu läste min historia igen att sedan hösten 2011 har rätt mycket hänt, jag har vuxit som människa och jag måste ge mig själv cred för det! Dessutom har jag en mycket bättre psykolog nu än då, våran personkemi är mycket bättre och jag har förtroende igen – någonting som jag trodde att jag aldrig skulle kunna känna förnågon alls inompsyk/sjukvården igen.

Så gå gärna in och läs, klicka på länken.
Allt jag skrivit är till 100% sant och jag harförsökt ta med så mycket som möjligt.

Jag vill även ta tillfälle i akt atttackaer som läser.
Det kommer många fina kommentarer ochmånga delar med sig av sina egna liknanade erfarenhet och besvär och det känns otroligt bra!
Både att ni stöttar, men också attni känner förtroende och styrka att själva delge!

Jag avslutar med texten från en av mina favoritlåtar:
”Just idag är jag stark,just idag mår jag bra, jag förs framåt av kraftiga vindar!”

Läs mer