Jag orkar inte vara stark ikväll

Just nu känner jag mig svag, liten och ledsen. Jag tillbringar stor del av dagen att vara stark för andra, ibland för att andra inte ska märka min panik och ibland måste jag vara stark för Nea, och ofta är jag trött på att bli betraktad som svag. Men man orkar bara så mycket…
Så med ont i magen idag och känsla av panik och illamående har jag gjort allt jag vanligt skulle ha gjort idag men nu kan jag inte kontrollera paniken längre! Jag är rädd för mitt illamående, rädd för ovetandet över anledningen till illamåendet. Jag är ledsen och tycker synd om mig själv, för ibland måste det nog va lite synd även om mig. Jag är trött! Trött på att kämpa för mitt liv varenda dag!
För i slutändan är det just vad jag gör… Om jag ger efter på min rädsla på en sak blir den genast 3 ggr större. Om jag undviker en situation pga rädsla så blir det lättare för mig att fortsätta undvika även andra saker och innan jag vet ordet av det är jag tillbaka i att inte kunna gå utanför dörren.

Men nu väljer jag att vara svag en stund för direkt när jag vaknar imorgon måste jag vara stark! Dagen är full med påfrestningar och för att handskas med det på bästa sätt måste jag ha styrka och vilja!

Ser man det på det sättet så känns det inte lika löjligt att gråta sig själv till sömn, för det är precis det jag gör nu.

Godnatt

Läs mer

Den stora kvällen – uppdaterad med videoklipp

Så hur gick min stora kväll igår?
Jo, innan jag skulle gå satt nervositeten ändå upp i halsen på mig.
Jag försökte ta det så lugnt jag bara kunde och var ute i god tid med allting.
Men nackdelen med att vara ute i god tid är att det blir dötid…och vad gör man då? Jo, man nojjar sig!

Men jag gick i raskt tempo mot församlingshemmet med mobilen i högsta hugg som malde på, om och om igen på den låten jag var mest osäker på inför kvällen. Någonstans där på vägen blev jag en vante fattigare… och när jag väl märkte det var jag nästan framme vid församlingshemmet, så den anser jag tillhör nåt fruset litet djur nu…

David som hjälpte till med lite av musiken för kvällen är lugnet själv, och det var bra – det smittade av sig.
För efter jag träffade honom var jag lugn… hela tiden!
Vi övade igenom låtarna, folk började droppa in och rätt som det var var klockan 18.00… och blev jag kissnödig….. det var det närmsta nervositeten jag kom faktiskt.


Allting flöt på bra!
Det verkade som att både lyssnarna och kyrkoherden var nöjda med mina framträdanden, så jag gick därifrån och kände mig några cm längre…

Jag är glad att jag gjorde detta och jag är fortfarande chockad över hur lugn jag var! Nästa gång jag får en sån här chans ska jag inte tveka alls!

Läs mer

Om man tänker ologiskt, som jag gör…

Jag åkte in till stan idag tillsammans med Nea, min mamma och min syster.
Första anhalten var Green Spicy, för hungriga var vi alla 4.
Nea åt upp hela sin burk med mat men sneglade fort mot våra tallrikar och blev ledsen när hon insåg att hennes mat var uppäten, så hon fick små tuggor av våran mat.
Men mitt i en tugga med ris börjar hon hulka…
Detta har hänt några gånger när hon har provat nåt hon tycker är äckligt, däribland ris… men det brukar inte va mer än så.
Men denna gången ledde det till att hon faktiskt kräktes upp lite mat… eller ”kräktes”… ”fick upp” snarare…
Nästa sekund var hon som vanligt igen medans jag satte andan i halsen!

Logiskt sett är detta inget märkligt inträffande…
Hon åt massor mat, hon fick nåt i munnen hon inte gillade, hon fick upp lite av maten…
Men om man tänker ologiskt, som jag gör…
Hon åt massor, hon fick nåt i munnen hon inte gillade, hon fick upp lite av maten! -är jag säker på att det inte var sjukdom? Hur beter jag mig nu för att inte verka märklig mitt inne på restaurangen? Vad gör jag?!?

Jag försökte ta situationen med lugn, torkade henne med en våtservett och erbjöd även min mamma en som hade blivit lite kladdig av incidenten.
Vattenflaskaskan gav jag tillNea och den drack hon glatt ur.
Jag försökte hänga med så bra jag kunde i att skämta om sitautionen och försökte diskret få min mamma och syster att intyga att detta var pga maten, inget annat!
Något lugnare gick vi därifrån och efter det hängde ångesten kvar med mig länge… till slut blev jag bitter på ångesten och ändrare taktik, jag överröste Nea med pussar och kramar och tänkte att jag kanske kan lura min hjärna… för pussas och kramas skulle jag ju bara göra om hon utan tvivel var frisk – och nu hade jag ju pussats och kramats massor – så då måste hon ju vara frisk.

Jag vet inte om min taktik funkade, jag kände mig ett uns bättre i mammasjälvförtroendet iallafall som annars får ett väldigt nerslag när sånt här händer.

Men jag hann inte slappna av länge innan jag sprang på en vänninas man och son på mataffären och jag frågade vart andra sonen var… jo – han låg hemma i magsjuka!
Jag sa artigt hejdå och kände mig aningen nerslagen…

Ångesten sitter som en knut i diafragman och halsen känns för trång att andas igenom, och nu är ändå klockan 21:21…
Frågan är om man ska försöka tillåta sig en full panikattack för att få bort ångesten eller ifall man ska acceptera den men fortsätta som vanligt… detta är ju en balansgång och jag har ingen aning om vad svaret är…

Jag vet iallafall att jag på något vis måste försöka slappna av för att våga genomföra morgondagen då jag ska till Culturum för att se på Johan Glans….
Mycket folk, sitta i stängd lokal, krångligt och långt att ta sig ut…

Jag tar en bit choklad och lägger mig för att sova…
För chokladen är det jag alltid vill ha när ångesten lurar, när jag äter chokladen känns det för en stund bra! …dock känns det värre efteråt… men ibland orkar jag inte bry mig, jag vill bara ha nån minut av lättnad…

Har ni några sådana saker ni gör eller äter?

Läs mer

Selektiv oro

Selektiv hörsel har vi nog alla i olika tillfällen, man hör det man vill höra och resten slår man dövörat till för att vi anser attdet inte är värt att ta in eller att vi helt enkelt redan har fått så mycketinformation att vi inte orkar höra med.

För enemetofob & en person som lider av panikångest är hela världen full av små och stora orosmoment, listan på undvikanden blir enorm och jag tänker att någonstans får nog även hjärnan nog på all information som kroppen sänder dit varje dag.

Om vi tar mig som exempel och slår ut min oro på en dag ser det ut såhär.

  • Jag vaknar – känner efter i hela kroppen om nåt känns fel, är jag hungrig eller illamående?
  • Jag tar upp min dotter – kollar i hennes säng så att hon inte har spytt.
  • Jag byter på henne och ger henne frukost, matstrejkar hon får jag en stor orosklump i magen och jag undrar om hon är dålig… den klumpen hänger med ända fram till lunch.
  • Både frukosten och lunchen ”tvingar” jag i mig och försöker att inte känna efter men jag är hyperfokuserad på minsta lilla kurr eller bubbla från magen.
  • På promenad ute kollar jag på i stort sett varje person jag passerar för att försöka tyda ifall de ”ser” sjuka ut och gör dom det håller jag även andan när jag passerar förbi.
  • När jag kommer hem från tillex affären där jag har använt kortmaskin tvättar jag händerna samtidigt som jag nynnar ”blinka lilla stjärna” i huvuden då jag har hört att det är så länge man behöver tvåla händerna för att få bort all ev smitta.
  • Toalettbesök är någonting som jag gör utan att titta på toaletten då jag upplever den väldigt otrevlig.
  • Duschen är av någon anledningenbåde enrogivandeplats och en ångestfylld klaustrofobisk tvålkopp på samma gång.
  • Efter läggning av Nea kommer all ångest och oro som jag tvingats putta undanunder dagen
  • Jag ligger i sängen med hög ångest och rädsla för att somna föratt jag inte vill riskeraatt vakna upp illamående eller sjuk
  • Tillslut somnarjag av utmattning och harjag tur drömmer jag inte omemetofobiska saker.


Så ser en vanlig dag ut då det jag inte gör exponeringsövningar av något slag.
Kanske är det inte så konstigt då att jag slarvar med andra saker som jag kanske borde vara rädd för.

Jag biter tillex på naglarna…vilket känns rätt motsägelsefullt att göra med min fobi.
Hamnar nån matbit på golvet så plockar jag oftast upp den – är det inte hundhår på den så är den good to go.

Kanske är det så att den långa listan på allt jag ständigt oroar mig för varje dag är allt min hjärna pallar, så dom andra sakerna gillar hjärnan läget med…?
Selektiv oro, jag tror det är ett verkligt fenomen även om jag är först med att mynta utrycket.
Och kanske sprider detta ut sig äver flera områden… minnet tillex.
Jag har väldigt dåligt korttidsminne – skriver jag inte upp det så är det glömt på några minuter…
Jag kan nog uppfattas som lätt disträ… men man kan inte annat va när man har så många saker i fullt arbete i huvudet samtidigt…

-Att jag inte går vilse oftare än vad jag gör är nog ett mirakel med tanke på listan!

Selektiv oro…eller bara Selektiv Elin kanske.

Läs mer

7 dagar kvar

Högen med utvalda låtar som jag trodde att jag hade var inte lika stor i verkligheten som i minnet. Samtdigt har jag ju ingen aning om hur många jag ska spela heller, hur stor del av timmen som är musik och hur många låtar det motsvarar.
Jag måste även komma på nåt bra att säga emellan låtarna…

Jag hade nån idé om att jag kunde ta ett gäng tänkvärda citat och fylla ut övergångarna med, det skulle passa in i min titel för kvällen – ”med andras ord”… men jag vet inte…

Jag har lite svårt att veta i vilken ände jag ska börja i för att styra upp det.
Oavsett vilket upplägg det blir kommer jag ju stå där sekunderna innan och undra om detta verkligen blev bra…

Låtarna jag har valt ut hittills är bra iallafall, så mycket är jag på det klara med!

Så på Söndag nästa vecka, den 24/2 i Stigtomta kyrka kl 18.00 smäller det.
Välkomna dit! Jag kommer behöva allt stöd som jag kan få, så det vore underbart att ha lite bloggläsare i publiken…

Nä, nu lägger jag undan detta en stund och äter lite glass istället…

Läs mer

Sockerdrickadilemma

Jag fann mig själv fipplande med min telefon i evigheter igår kväll, allt för att försöka ignorera det faktum att jag borde försöka sova…
Och varför denna grej med att inte våga somna då? – Jo, pga rädslan att vakna upp sjuk.
Men tillslut fick jag nog och släckte lampan…och då kom nästa problem… nu kunde jag inte sova…

Frustrerad som få kände mig som Emil i Lönneberga på auktion mitt uppe i sockerdrickadilemmat!

Framåt 02 somnade jag iallafall och vaknade sedan vid 06.45 då Nea skrek…
Jag var överlycklig över att jag inte hade vaknat sjuk!
Efter blöjbyte och ett fumlande efter nappen i mörkret försökte jag förgäves somna om… Det blev ingen mer sömn och det har varit en seg dag pga det.
Men inget illamående, inte ens efter frukosten och trots tröttheten kände jag en gnutta energi som varit borta i en vecka ungefär.

Nea och jag slog på stort och tog en promenad till affären.
Det var skönt att få lite kall luft och promenaden gick över förväntan.
Minsta lilla backe blev ett flåsande och stönande men fram kom jag!
På vägen tillbaka kände jag mig nöjd, tänk att jag faktiskt fixade att komma ut idag!

Jag hoppas på mindre sömnångest ikväll och att det blir en till skön promenad imorgon.

Läs mer

Den andra sidan av emetofobi

Jag blev sjuk i söndags men var ”symptomfri” på tisdagen,
ingen mer diarré och ingen mer magkramp bara en obekvämskänsla i magen dröjde sig kvar. Men natten till torsdagen vaknade jag med magont och fick springa på toa igen. Våran resa som vi skulle ha gjort på torsdagen var bara att ställa in för redansenare denkvällen kändes sig även min man dålig i frossa och huvudvärk.
Det verkade som att alvedon hade gjort susennär vi lade oss men kl 01 på natten hade han varit uppe och spytt.

Jag känner mig väldigt självisk i mitt sätt att tänka i denna situatinen.

Rädsla för att spy är ju en sida av fobin, men sen finns ju en till sida – rädsla för att se, höra eller vara i närheten av någon annan som spyr.
Nu var jag varken närvarande eller ens vaken när han spydde utan vaknade 2 timmar efteråt och fann mig smått förvirrad av att ligga själv i sängen och att det bara fanns ett täcke istället för två.
Jag la ihop ett och ett annat och insåg snart vad som hade hänt.
Jag blev kall i hela kroppenoch jag fick panik i rasande fart.
Missförstå mig rätt, jag tyckte i den stunden fruktansvärt synd om honom,
men samtidigt hade jag min egen process att ta mig igenom i denna händelse.

Han var så snäll och medveten om mina känslor kring detta så han hade självmant hämtat sitt täcke och stängt in sig i gästrummet och skickat sms till mig för att meddela vad som hade hänt samt satt upp lapp på lilla toalettdörren.

Frågorna som skriker i huvudet är omöjliga att tysta.
Kommer han spy fler gånger? Kommer jag höra det? Känna lukten när jag går förbi den toaletten? Blir jag smittad om igen nu? Hur ska Nea klara sig utan att bli sjuk?
Och till sist: Vad har jag gjort för att förtjäna att vara så otursdrabbad?

Att få veta att han kände sig bättre fort efteråt och inte trodde att han skulle spy nåt mer hjälpte iallafall ochjag har nog aldrig varit så tacksam för uppfinningen SMS somjag vari den stunden!
Att ha en dialog var livsnödvändigt men att inte vara i samma rum var lika livsnödvändigt det.

Jag somnade några timmar framåt 05.30 och var uppe och tröstade Nea när hon vaknade till 2 gånger.
Min vana trogen höll jag andan när jag passerade hallen och höll stadigt i min ”snuttefilt” i sängen – vattenflaskan.
I morsekände han sig bra, inget mer hade hänt under natten.

Jag känner mig illamående och äter smått men äcklas av det,
samtidigt som Nea är pigg och glad och inte alls förstår varför hon inte får karta upp i soffan till pappa.
Efter att ha jagat efter Nea på golvet i fem minuter kom en till svallande panikattack.

Just nu vågar jag inte hoppas på mer än att Nea slipper bli sjuk.
Den friska luften utomhus lockar men än så länge får jag nöja mig med att insupa den till och från brevlådan.
Till en viss del övergår rädslan och öppgivenheten i frustration och jag blir riktigt arg!
Arg för att detta händer mig och min familj, arg för att jag är otursförföljd men mest av allt arg för att jag är jag.

Men jagtar mig igenom detta på något vis, som andra icke-emetofober gör.
Skillnaden är den att medans dom tar ”en dag i taget” tar jag ”en halvtimma i taget” och hoppas sedanpå ett ljus i denna helvetes mörka tunnel.

.

Läs mer

en magsjuk emetofob

I söndags infann sig de första symptomen och in i det längsta försökte jag intala mig själv att det inte var annat än IBS som spökade.
Men på kvällen var illamåendet så starkt att jag tvingade i mig en Primperan som jag undviker in i det längsta då den gör mig väldigt trött och ångestfylld.Under en filt i soffan och med en nödpåse på golvet, utifall att, skakade hela kroppen i full panik.
Just skakningarna kan jag aldrig kontrollera, det är en kroppslig respons på panikattacken.
Jag spydde aldrig – sjukdomen tog tacksamt nog andra vägen, men illamåendet var detsamma och likaså magsmärtorna.
Jag vet inte hur jag tog igenom mig detta – det är ett mysterium för mig…Idag är det tisdag och jag fick i mig en rostad smörgås till frukost och jag kände mig rätt ok men nu kom lite illamåendekänningar tillbaka, hand i hand med ångest.
Det är nog det som många missar med just emetofobi – att bara för att man efter några dagar blir frisk slutar inte helvetet där, man måste sedan leva med minnena från skräckupplevelsen som ofta växer sig större än den verkliga händelsen. Och i takt med att minnena växer sig större växer sig också rädslan ännu större.Som en ond cirkel utan slut.Att återvända till vardagen känns också svårt, det är som att man alltid går på vakt nu, att smittan lurar runt varje hörn och att ta sig utanför ytterdörren känns livsfarligt.Inkubationstiden på magsjuka för andra må vara 48 h men på mig uppskattar jag den till att vara minst 48 dagar. Nu börjar jag om från botten… Våga röra på mig, ta mig från ena sidan huset till det andra, våga äta, duscha, sova och att tillslut ta mig ut bland folk.Detta förstår jag själv låter väldigt överdrivet – men det är totalt logiskt för en emetofobi… För vad är emetofobi? Jo, en ÖVERDRIVEN rädsla.Jag kan själv se att rädslan är överdriven men det förändrar inte den automatiska reaktionen.

Så idag låter jag bli ytterdörren och sätter upp som mål att våga duscha – det är en utmaning i sig full av obehag.
Ni som läser detta, var inte rädda att skriva era frågor, jag förstår att det kan va svårt att förstå.Eller finns det kanske nån av er som har det likadant?

Läs mer

En dag av glädje, tack!

En del människor fullkomligtstrålar avenergi, självkänsla och glädje och jag tror det är viktigt att ha dessa personer i sin omgivning.
Det finns så många som är tvärtom – energitjuvar som drar med en som sällskap på väg ner i negativitet och som festar på andras energi.
Vare sig man gör det medvetet eller omedvetet så påverkas man av dessa faktorer i ens umgänge.
Efter en tvåtimmars lunchdate med en underbar människa och vänkänner jag mig gladare, jag känner mig 5 cm längre och har fått större självförtroende i vad jag vill och vad jag faktiskt kan!

Det svåraste är att se det positiva i sin egen förmåga, det är lättare att se sina brister i all man inte kan!
Nu vägrar jag!
Var gång som en dipp i självförtroendet kommer ska jag upprepa:
jag är bra, jag är bra!, JAG ÄR BRA!

Den 24 Februari, det är en söndag, då står jag i Stigtomta kyrka och står för veckans framträdande i ”En sång för världen”.
Jag har valt ut en bunt av favoritmusiker – där vi hittar bla. Joni Mitchell, Björn Afzelius, Ted Gärdestad, Sting…. med många fler…
Jag tar dessa artister, väljer ut lite av deras mästervärk, går upp på scenen och gör en Eva Cassidy….
Jag gör om dom i egen tapping, jag gör det jag älskar mest: Jag framträder!
Fullständigt en pers för panikångesten men så otroligt roligt och framförallt viktigt!

Nu är jag stark, stark, stark och skiter fullständigt i den lilla rösten inombords som säger att jag inte kan….För jag kan!
Jag kan!
Jag kan!

Tack min energispridare för idag,
tack Erika!

Läs mer

Lejon & flyktinstinkt

Alla människor har flyktinstinkter, det hänger med sedanmänsklighetens start.
Flyktinstinkten var livsnödvändig och vem har inte hört uttrycket ”bättre fly än illa fäkta”?
När männen, som det ofta var på den tiden, var ute i jakt efter mat och stötte på ett stort farligt djur, tillex ett lejon, var det nödvändigt att fly om man skulle överleva.
Vad som händer i människanskroppen i det ögonblicketär attadrenalin pumpas ut så att människan ska kunna springa så fort som möjligt och därmed ökar även pulsen. Tarmfunktionerna saktas ned så att kroppenska kunnafokusera på uppgiten 1; FLY.

Och denna livsnödvändiga instinkt lever kvar i alla människor även idag trots att väldigt få av oss stöter på lejon.
När man har panikångest eller en fobi tror kroppen och hjärnan att man befinner sig i en lejonsituation fast manegentligen befinner sig ien situation som logiskt sett inte alls kräver flykt.
Men när rädslan för någonting blir så stor slås dessa saker i kroppen på automatiskt, därför får vi hjärtklappning, fullt med adrenalin som inte vet vart det ska ta vägen, vi känner oss märkliga i magen och har bara entanke och impuls i kroppen;FLY!
Det här är anledningen till varför det känns som att vi inte kan sitta, stå eller ligga still i panikattacken för vem skulle lugnt sitta kvar i soffan om ett lejon flåsade en i nacken?!

Tricket är ju då som sagt att ändå försöka vara kvar i situationen för flyr du så bekräftar du bara din hjärna att detta ÄR ett lejon!
Att stå kvar och ändå känna denna ström av obehag i varje centimeter av sin kropp är fruktansvärt tärande och det kan vara svårt att veta vad man ska fokusera på för att genomlida det på bästa sätt.
Man får försöka acceptera att man har panik men att inte ge det allt för mycket fokus… stod du och brädde en macka – bred då klart den och gärna en till, fortsätt med det du skulle göra.
Försöker man distrahera sig med det ena och det andra så sjunker ångesten en stund, sen går den upp lite, sen sjunker den lite…och ligger där och svallar i något typ av mellanting i oändlighet just för att hjärnan inte lärt sig någonting av situationen…
Står man istället kvar och når toppen av paniken så vänder det – för kroppen klarar inte av att ligga på max i panikskalan länge. Det går nedåt, långt nedåt! På det sättet lär hjärnan om sig och nästa gång man befinner sig i samma situation blir flyktinstinkten lite mindre… det krävs repetion…

Detta kan nog vara ett bra tänktesätt för den som inte har panikångest eller fobi, ett lättare sätt att förstå vad personen i ens närhet med dessa svårigheter upplever i paniksituationen. Tänk dig in i lejonburen med ett riktigt lejon… och försök att inte fly.

Läs mer