Från satkärring till dam

Dumförklarad av en irriteraddam i telefonen.
Jag hade några frågor kring en faktura som kom idag och blev kopplad i mitt samtal till en dam som på 2 sekunder hade dumförklarat mig och ifrågasatt såväl min läskunnighet som min förmåga att höra. Att hon med högre röst sa samma sak igen men mycket långsamt hjälpte inte heller till utan fick mig bara mer ledsen. I slutändan var det hon som inte hade förstått mig eller min fråga och hennes ton var allt annat än trevlig och sedan avslutade vi samtalet.

Jag kan bli så ledsen på människor som inte tänker innan dom pratar och som aldrig skänker en tanke på att hur dom beteer sig kan påverka andra.
Jag är konflikträdd men visar mina känslor dock helt öppet, jag har aldrig kunnat bemästra kunskapen att skaka av mig det som gjort mig ledsen utan behöver antingen en ursäkt eller att prata om det som har hänt så när sådana här relativt små saker händer är jag en av dom som faktiskt tar åt mig och blir ledsen.
Jag känner mig dum, liten och får enorm ångest.

Det känns så onödigt! Tänk så lite som krävs för att vara trevlig!
Ärligt talat så skiter jag fullständigt i omständigheterna huruvida hur hennes dag hade varit eller hennes dagsskick – man behöver inte ta utsin skitpå andra.
I situationen så håller jag ett relativt lugn, men så fort luren har lagts på strömmar tårarna och jag utbrister ”satkärring!
Okay, så kanske det inte är bra från min sida att kalla henne ”satkärring” på avstånd, men i den stunden är hon en ”satkärring” som har förstört min kväll och sänkt min självkänsla.
En liten stund får hon vara ”satkärring” och sedan får hon bara vara en ”elak tam” för att sedanövergå tillden ”irriterade damen”…

Läs Mer

Exponeringsövning Toalett

Min exponeringsövning igår var intressant.
Vi började med att disskutera vad jag hade för förväntningar och jag fick skatta hur mycket ångest jag trodde det skulle framkalla och hur mycket jag hade i utgångsläge. Vi gick igenom värsta-cenarier och förhoppningar.

Rätt fort blev det jobbigt inne på personaltoaletten och ångesten steg kraftigt tillsammans med illamåendet. Så jag började med att fokusera på det som kändes lite mindre obehagligt – handfatet. Jag fick stegvis byta fokus och låta blicken glida runt i rummet tills den till slut stannade vid toaletten och jag fick ta ett steg mot den. DÄR nådde jag toppen av panikångesten och illamåendet satt uppe i halsen. Jag bröt ihop, började gråta, det värkte i halsen och jag fick svårt att prata i rädsla för att det skulle komma upp nåt annat än ord.
Men jag stod kvar… storgrät medans min psykolog peppade mig och försökte guida mig igenom paniken. Jag hade så gärna vela springa därifrån, skita i alltihopa och sedan tala om för mig själv vilken misslyckad människa och patetisk person jag är…
Saken är den att jag vet att om jag flyr från situationen så blir det väldigt fort mycket värre, nästa gång kommer jag inte ens kunna närma mig toalettområdet – och det är det inte värt…
Min uppskattning av ångestnivån, 1 – 100, innan övningen låg på 30.
På panikens topp framför den äckliga toaletten skattades den till 95, då är det rätt häftigt att känna i kroppen att den sedan sjunker nedåt efter toppen – och inte för att jag flyr från situationen utan för att kroppen lär om sig!
När vi var klara med övningen skattade jag ångesten till 20…alltså tillochmed lägre än innan!

Väl tillbaka i samtalsrummet talade vi om vikten av att inte slå ner sig själv med negativa tankar efter utmaningar. Att inte direkt tänka att man är löjlig som måste göra såhär utan att man är otroligt stark som frivilligt går in i en situation som är fruktansvärt obehaglig och dessutom härdar ut den.

Som hemuppgift fortsätter vi på tema toalett.
Jag undviker även hemma att titta på toaletten och att halvt backa in på toaletten är nåt som jag knapt reflekterar över att jag gör längre för att det har blivit en vanesak.
För att få uppgiften så saklig som möjligt så raddade hon upp den på tavlan i rummet. Vi satte oss båda efteråt och skrattade gott åt det komiska upplägget, men det är bra att ha det precist! Så detta övar jag på denna veckan:

Läs Mer

48 h regeln!

En timme på stan och det kändes som att det kröp på mig.
Många är magsjuka men få bryr sig om 48 h regeln, en del verkar inte riktigt förstå, så låt oss reda ut detta.
Magsjuka sprids via ytor och luft, alltså är det möjligt att bli sjuk bara genom att stå och prata med någon som är sjuk eller nån sominte vet om 48 h regeln. Efter SISTA kräkningen/diarréen är man smittsam i 48 h. Många tänker säkert att – ”va skönt, nu mår vi bättre, då går vi ut och tar lite luft…det är ju så tråkigt att sitta hemma!” och det är precis varför så många blir sjuka.

Magsjukan kan också spridas på ytor och såkallade döda ytor kan bära smitta väldigt länge.
Däremot kan man inte smitta någon innan man självhar blivit sjuk… man kan alltså inte vara smittbärare… om det inte har satt sig i kläderna på en tillex.

Att gå på stan är ingenting jag njuter av ens på sommaren och på vintern gör jag det bara i nödfall. Jag försökte hålla tankarna borta under tiden jag var där, men när jag kom hem kom oron. Tvätta händerna, sprita efteråt och slänga det nyinköpta plagget direkt i tvätten.
Varje liten mullring i magen får mig att börja kallsvettas och jag vet inte om jag vågar äta eller om jag vågar vara hungrig. Jag kan inte somna på kvällen utan går igenom ”värsta-senarier” i huvudet tills jag gråter i panik. Detta kan nog låta väldigt märkligt och överdrivet för den som inte har emetofobi, men det är precis såhär det är.

snälla ni som har varit sjuka eller har barn som har varit sjuka – respektera 48 h regeln, det är inte värt det att komma ur huset en dag tidigare bara så att någon annan ska behöva gå igenom samma sak, med eller utan emetofobi.

Tack.

Läs Mer

I ett väntrum

i -17 grader vinterlanskap som susade förbi bussfönstret åkte jag i onsdags in till stan för att träffa psykologen. Påpälsad till tusen och fortfarande huttrade jag, detta är inte nån passande årstid förmig.

Bredvid vårdcentralen Åsidan ligger psykriatiska öppenvården och där går jag på KBT.
KBT står för Kognetiv Beteende Terapi, en lätt översättning är att man gradvis utsätter sig för sånt man tycker är läskigt för att vänja sig vid känslan av att det just inte är farligt – på så sätt lär man om sitt tänkesätt.

En trappa upp ligger receptionen och väntrum 1.
Och här tycker jag det blir väldigt märkligt…
Psykiatrin hör till landstinget och då finns kan jag förstå mycket lite pengar för renovering, men vissa detaljer i detta rum går över mitt förstånd.
Man kan anta att dom flesta som sitter i detta väntrum mår mindre bra och speciellt allra första besöket – då skulle det vara en bra idé med en rogivande omgivning.
Istället möts man av uppraddade stolar i orange och blå upptryckta mot väggarna, dom ser ut att ha hängt med sedan 60 talet och där finns även en soffa som ser ut att vara hämtad ur tidigt 30 tal, den vågar man inte riktigt sitta i heller för det verkar som att fjädringarna har dött och att man snart brakar igenom den.

Vidare så fastnar blicken på denna mycket märkliga installation på väggen.

För mig så tycker jag mest det påminner om någon typ av bidé och den ger mig rysningar! Det kan vara emetofobin som spelar in, det kan vara livlig fantasi,oavsett vad så klarar jaginte av att titta på den längre stunder.

Sedan till sist har någon vänlig själ försökt pimpa detta rum med det som för mig förbryllar mig allra mest… en förteckning av blommor….?!

Den förbryllar mig för att den hör inte ihop med nånting annat i rummet, den är i ärlighetens namn väldigt ful och den är väldigt…märklig…
Jag undrar så om det finns någon tanke bakom den… kan det vara så att den just måste vara intetsägande för att andra förslag på tavlor på något vis skrämde andra?Likväl finns inget annat att titta på och följden av detta är att jag nu lär mig dessa blommor på latin.

Justväntrummet på öppenmottagningen tycker jag nästan är jobbigast i hela besöket, det ger mig ingen bra startpoitionpå mötet.
Jagundrar också varfördet inte finns en enda handsprit på denna platsen.

Nästa vecka hos psykologen ska vi börja med utsättningarna…
Först på listan stå besökstoaletten på öppenmottagningen som är fruktansvärt ionbjudande och ofrächa… allmänna toaletter är nåt jag i allra högsta grad undviker – inte allra minst vintermånaden – så det kommer bli en ordentlig utmaning.
Det var allt ifrån mig i väntrummet…

Läs Mer

Mamma, hon härmas igen!

Ett av dom mest effektiva sätt som vi lär oss saker på måste ju vara genom att härmas. Men min dotter i mitt knä pekar jag på stora lampan och säger ”lampa”, hon tittar med stora ögon på lampan och försöker säga precis som jag…”bampaaa”. Barn har som kännt ofta mycket lättare att lära sig nya saker och nyaspråk än vuxna och jag undrar om det inte hänger mycket på att våga och att inte vara rädd för att det blir fel.

Jag är uppvuxen i en familj där man nästan varje dag satt med kritor och ritpapper och när jag och min storasyster hade tröttnat på att rita efter ritstencilererna och började rita på egen hand ville såklart lillasyster göra samma sak. Jag ritade en clown med stora byxor, yvigt orange hår och röd näsa. När jag lyfte blicken från min clown såg jag att lillasyster som satt mittemot hade ritat precis samma sak! Irriterad skrek jag efter mamma: ”Mamma! Hon härmas igen!!!” Lillasyster var då snabb med att kommentera: ”Det gör jag inte alls, min har blå näsa” och så sträckte hon sig efter den blåa kritan.

Jag undrar om det är så att det går att lära sig att vara mindre rädd genom att iakta och härma efter dom som inte är det? Om jag försöker att ta saker lika lättvindigt som dom orädda, om jag gör det gång på gång… kan jag då lura hjärnan att det är just så? – ofarligt…

Fast att jag är mer än panikångest och emetofobi så känns det som att jag nog skulle behöva ändranästan allt hos mig själv, och vem är jag då?
Orädd men inte Elin…

Jag vill bli bättre men jag vill fortfarande vara jag.
Och ska man se nåt positivt i panikångest och emetofobi så är det nog det att man får stor empati och sympati för andra som kämpar. Man vet precis hur svårt det kan vara, hur ensam man kan känna sig och hur svårt det är att ge sig själv beröm när man lyckas med någonting.

Så kanske att härmas är det mest effektiva sättet att lära sig,
men frågan är om det är möjligt att ändra det man redan lärt sig.
Kan man ändra om sina instinkter?

Läs Mer

Förväntansångest

Det finns ångest, panikångest och så finns det förväntansångest.
Det som skiljer förväntansångest från dom andra två är just tidsbegreppet.
Förväntansångest är en förväntningom att man kommer få ångest vid ett kommande tillfälle. Det är tillochmed så att ofta skapar man själv ångest vid förväntansångest.

Jag sitter just nu och har tackat ja till att bli bjuden på bio ikväll och har precis förväntansångest. Ungefär varannat år besöker jag en biograf, det är ingenting jag hanterar bra…
Salen är ofta inte jättestor och om detvill sig illa kan man får en plats som inte är vid gången, bara vetskapen om att flyktvägen är delvis blockerad är fruktansvärd.
Inne i biosalenförväntas man dessutom hålla en relativt låg profil och inte störa.
Minns ni ett avsnitt i Sunes jul där hans klass ska göra ett studiebesök på biblioteket? Fröken uppmanar alla barnen att på biblioteket är det viktigt att man är tyst och stilla så man inte stör de andra besökarna. Sune får då skrik och gapbacillen och kan inte låta bli att skrika så fort han kommer innan för portarna till biblioteket.
Ungefär så fungerar det att vara en person med panikångest sittande i den tysta, mörka biosalonen i 2 timmar.
Jag förväntas uppföra mig som alla andra, inte låta, inte fly, inte STÖRA!

Det är även så att jag har inte varit inne på Biostaden i Nyköping och finns det nåt som låter mer obehagligt än en liten intim bio är det en som är så stor att man kan ha problem att hitta ut.

Jag packar sedemera mitt nödkit, som jag vet bara spär på min panikångest i längden, innehållande mobil, vattenflaska samt någon typ av påse.

Om man nu ser på denna situation och hur jag sitter nu – lite småillamående, ont i bröstet och sneglande på klockan stup i kvarten – då kan man nog inte annat än fråga sig… är det värt det?
Jag måste hela tiden väga det mot frågeställningen: är det värt det att undvika ännu en sak?
Jag önskar så att det fanns en enkel lösning, något mycket mindre smärtsamt, någonting som kunde dra ut all rädsla och frustration ur mig..och tro mig, jag har letat! Men det enda konkreta svar jag kan ge är att i små utmaningar kan man minska undvikande och allt eftersom blir det stegvis mindre obehagligt.

Med Sara Bareilles – Gravity,http://open.spotify.com/track/4oa14QBfWRDfJy2agySy0L,i högtalarna på repeat 3 ggr ger jag mig den tiden till att tycka synd om mig själv och min situation sen försöker jag bryta tankemönstret och försöker hitta saker i det som jag kan se fram emot i biobesöket och på så vis har jag lyckats att lära om min hjärna någon procent att detta är ingen farosituation – ingen anledning att pumpa adrenalin för att fly.
Jag får inte ge upp – och det får inte du heller!

Förväntansångest – förväntningen om att få ångest.

Läs Mer

Almanacka

Det finns tusen saker som kan starta en panikattack och förmodligen är jag nog bara medveten om 10% av mina triggningsobjekt.
Ofta sitter vi bara där, med bultande bröst och flyktinstinkten påslagen utan att ha den minsta aning om vad som startade det eller ens vad vi är rädda för.
Med träning kan man lära sig uppfatta dom där ytters små detaljerna som sätter fart på ångesten och på så viss har man då en mycket bättre chans att förhindra panikattacken innan den har brutit ut.

En av mina triggningsobjekt är saker som är inbokade.
Oavsett om det är en rolig sak inskriven i almanackan eller om det är tandläkarbesök så blir det automatiskt ett måste eller borde
På den dagen måste min mage hålla sig i ordning, jag måste också ta bussen vilken ibland har höga trappor utan lift så jag måste bära upp vagnen utan att dom andra passagerarna tycker att det tar för lång tid och blir irriterade på mig.
Så jag borde gå i bra tid till bussen så jag inte behöver småspringa med vagnen, för jag vet ju att jag blir illamående när jag är anfådd och det kan jag ju inte sitta och vara på bussen.
När jag väl kommer fram till platsen där jag ska vara så måste jag försöka behärska eller snarare övermanna min ångest så att den inte syns utanpå, för det här borde jag klara av, det gör ju alla andra…

Många av dom här sakerna kan jag inte bestämma över eller kontrollera på något sätt. Jag kan inte bestämma vilken typ av buss som ska komma och hur mycket jag än skulle vilja tro det så kan jag inte bestämma mig för hur min mage kommer bete sig den dagen.

Dom senaste åren har jag haft en almanacka, en ny för varje år som jag nästan aldrig fyller i. Det som alltid står är mitt namn i den, födelsedagaroch vid ensaka sidor står det aktiviteter. Men det är inte aktiviteter jag skrivit in i förväg som jag direkt sett fram emot, jag har skrivit dit dom i efterhand – det här gjorde jag den här dagen…
Inte direkt för att dokumentera att jag klarade av någonting,mer för att om någon annan skulle se den så skulle det senormaltut.

Men detta år ville jaggöra någonting åt detta relativt lilla triggande dilemma.
Min almanacka är intefrån Holmgrens somalltid tidigare,den beställde jag och fick till viss el utforma som jag ville. Jag tänkte att kanske det blir lättare då, kanske det blirlättare att skriva insaker då!
Än så läge fungerardet fint, tiden får utvinna ifall detta är ett vinnande sätt att minska tusen triggarobjekt till niohundranittionio.

Läs Mer

Det första

Nyårsafton, den dagen på året jag förmodligen tycker allra minst om.
Kanske är det för att jag aldrig vart mycket för att varken festa eller dricka eller just för att man till allra högsta grad förväntas fira denna dag med mycket folk, raketer och frusna tår.
Så ända sedan nyårsafton 2006 har jag haft en pakt med mig själv att inte fira denna dag, och detta år var inget undantag.

På eftermiddagen hade jag inplanerat att gå på Nyårsbön i Stigtomta kyrka.
I all enkelhet – en stund för mig själv, lite musik och min favoritpräst.
Självklart var jag lite sent ute, det var glashalt men jag hann precis in i kyrkan när klockorna ljöd. Anfådd som få och med fler blåmärken än en hockeyspelare slängde jag av mig ytterkläderna och sjönk ner längst bak brevid 2 andra människor som var i full gång med att sjunga ur psalmboken.
När andningen återfick sitt normala tempo och prästen började prata så brast allting! Jag tänkte på hur jag hatade denna dagen och hur så mycket kändes orättvist.
Missförstå mig rätt – det hade varit ett fantastiskt år.
Året då min dotter föddes, likaså hennes kusin, två dop och bröllop, husköp och flera musikframträdanden. Men det hade också innehållit mycket panikångest, panikattacker, en nedgång i emetofobin samt sjukdom och svårigheter för personer i min direkta närhet.
Jag begravde min röda näsa och gråtande ögon i psalmboken och kom fram till ett beslut. Allt detta som på något vis verkar ha byggt ett stort mörkt bo i mig, min panikångest och min emetofobi, det måste också gå att utvinna någonting bra ur också. Så kanske jag inte kan bli frisk, och det kanske tar ett bra tag innan jag blir bättre – men det minsta jag kan göra undertiden är att delge det öppet. För någonstans sitter det säkerligen någon precis som jag, med sorgen begravd i en bok, och känner sig misslyckad och ensammen. Och kan jag nå ut till andra, eller om så vill – bara en enda person som känner sig mindre ensam i detta helvete pga min blogg så är det värt det alla gånger!
Musiken tog slut, jag tände ett ljus och lovade, lovade, lovade….

Detta är det första steget, det första inlägget, på min blogg om panikångest och emetofobi. Så välkommen att följa mig i mot – och medvind och min behandling i KBT.

Elin

Läs Mer