Två pensionärer.

Gumman min kämpar med varje steg,
pensionär, men ändå ett kneg.
Leder värker, en höft likaså,
sliten, men kämpar ändå på.
Att gnälla är ingen utväg.

Doktorn säger, det är bra att röra på kroppen,
bra för höften och bra för knoppen.
Det är ju det jag gjort hela livet,
sämre förstå hur korsord är skrivet.
Där åker vi ofta på proppen.

Ett stilla regn under morgonrunda,
så mjukt mot huden, det dagen grunda.
Nu skiner solen åter över vår bostad,
dofter ligger kvar av blommor och blad.
Snart har vi klarat vår runda.

Jag som fått en tia försöker istället med poesi,
det är livet, då känns hjärnan fri.
Då får jag själv i minnet formulera vad som hänt,
tvingas hitta vad hjärnan skrivit ner på pränt.
Vad hjärnan vet kan ingen lägga sig i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 + 1 =