Syrien i mina tankar.

Tänk om alla vapen blev till instrument att spela på.
Då vore instrument i varje hem i varje vrå.
Tänk om alla soldater musiklektioner kunde få.
Då skulle en spelande musikant i varje gatuhörn stå.
Detta skrev jag i SN 20131218, det har nu gått två år.
Finns det inget slut? Fruktansvärt är det som pågår.
Det onda styr i landet Syrien, igen, igen och igen.
Varför, varför, varför? Jag har inget svar förrän?
Men den dagen är allt för sent för mänskligt liv.
Varför, varför stoppar ingen detta tids fördriv?
För evigt en bild etsat sig fast i min blick.
En flicka stod i snön som Syrien plötsligt fick.
En flicka med tårar av is, det enda hon hade kvar.
När tar eländet slut? Boende i tält utan mor och far.
Bilder som dessa sätter i oss alla outplånliga sår.
Dessa vanliga människor, nu vid vår gräns står.
Nu kommer de hit, de som inte längre står ut.
Något måste göras, vi kan inte kasta dem ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*