Mitt liv som Bellman. Del 3.

Jag börjar bli till åren,
märks på de andra fåren.
De går med huvudet ner,
ingenting de ser.
Kan bero på de långa håren.

Jag börjar bli till åren,
märks på de andra fåren.
De håller ihop huvudet med lur,
sjunger med öronen i moll och dur.
Fråga mig inte hur.

Så var det inte när jag var ung,
med stränginstrument blev man kung.
Det gällde att dikta och sedan lira,
tacken blev på Gyldene Freden en bira.
Ibland en tur med Ulla i klöver och ljung.

Läs Mer

En dag i svampskogen.

Sitter i min blåbleka trästol,
drömmer om tider långt före fiol.
Åkte med mamma och pappa till svampskog,
att komma till den var ett väldigt knog.
Väl på plats hittade vi vår kantarellskog.

Åkte spårvagn till den gula bussen,
vid Tjärhovsgatan ovan Slussen.
Med bussen till Tenntorp eller Snörom,
det var så vi till svampskogen kom.
Alltid åk sjuk kom jag fram så sorgsen.

Efter en promenad jag åter började leva,
såg kantareller i en mossbeklädd bergsskreva.
Karl Johan även den en utsökt matsvamp,
liksom röksvamp som vi fann i vår kamp.
Nöjda vi for hemåt med en och annan reva.

Läs Mer

Mitt liv som Bellman 1740 -2017. Del 2.

Räddning i dessa svåra tider blev båtar från Ryssland och Shanghai,
De kom med spannmål och hembränt smuggelsprit till kvarnens kaj.
Jag Bellman skulle aldrig här i Norden tillåta drycken Retsina,
smakar mögel sa Fred och hans dotter Kajsa Stina.
Så sa hon när jag mötte henne i Gamla Staden med en snubbe i kavaj.

Hon talade om Stenborgaren, en kryddad nubbe,
vår konung som styr yrar om dolmar och Retzina en konstig snubbe.
Det var visst något han släpade hem efter ett krig långt tillbaka,
han tvingade alla sina undersåtar att på skiten smaka.
Det var då Silvia fick nog och lämnade sin gubbe.

Många gånger har jag i min ungdom besökt Strömparterren,
var ett ställe vid Norrbro för den fine damen och herren.
Tänk när den utvalde går med nådiga luntan,
månntro personen har i kavajfickan pluntan.
Varför inte köra nådiga lungan i vagn bakom märren.

Har hört att nådiga luntan nästa år skall köras av Viktoria,
vore ett sätt att rädda Konungens skamfilade gloria.
Själv skall jag nu ta mig ner till ”Den Gyldene Freden”,
där träffar jag mina törstiga vänner, där har vi våra reden.
Ibland kommer Silvia och Viktoria, men det är en annan historia.

Läs Mer

Mitt liv som Bellman 1740-2017. Del 1.

Ett stycke dryckeshistoria i min levnad,
gjorde mig både sorgsen och glad.
Inte för att min törst har varit så svår,
men jag har sett hur det för olycksbröder går.
Där finns under århundraden en hel rad.

Jag försöker här berätta mitt livs historia,
det är sanningen, inte dolt med någon gloria.
Redan i tidig ålder, som ett litet barn,
fick jag av vännen Karl Isidor jobb på Öllösa kvarn.
På plats fick det ej finnas Öl, vilken promemoria.

Det var inte lätt att leva under sådan förordning,
Men för att få jobbet kvar måste jag följa ordning.
Det var torra tider, men från Franska vänner,
kom en dryck som vi alla numera känner.
Hette vin, som Karl Isidor gillade till vår förvåning.

Läs Mer

Min dröm ren energi för alla på vår jord.

Sitter som andra dagar i min blåvita stol,
vaknar från en dröm om all kraft från sol.
En ren teknik som ger jobb för många,
tänk vilken kraft att sol energi fånga.
Tänk att slippa skitig kol, det vore cool.

Det är många som vill rädda vår värld,
lika många har synpunkt om färd.
Upp till kol, upp till kamp säger Trump,
med kol i kampen åket han på en pump.
Kraft finns även med sol och vind åtgärd.

Läs Mer

Storgatans långtradarköer.

Nickade till i stolen, ingen ordning,
allt en röra när man ser sig omkring.
Angående turen genom vårt land,
kan man bli fundersam ibland.
Nyköping då, körde man inte kring.

När var då? Det kan man fundera över,
Det var då Storgatan hade långtradarköer.
Affärsidkarna satt på trappan och gnällde,
över alla avgaser som över staden vällde.
Långtradartrafiken är inget staden behöver.

Många sa, vi måste ha kvar vår genomfart,
kunderna försvinner, det är uppenbart.
Andra sa, snart försvinner gröna ängars klöver,
då vi ej vägar eller butiker längre behöver.
Men problemen försvann, tekniken var smart.

Läs Mer

En tur genom riket.

Jag sitter här igen i min gamla trästol,
hur skulle livet vara om jag spelade fiol.
Från min stråke skulle det bara bli gnissel,
allt skulle för örat bara bli falsk spel.
Stråken skulle halka så det blev Flens viol.

Nickar till i stolen och drömmer om tider,
en resa till Malmö, kom fram sent om sider.
Gamla E4:a vägen genom vårt långa land,
genom många städer, rast blev det ibland.
Två dygn tog resan genom landet i dessa tider.

Läs Mer

Såsom koppar lyser deras kroppar.

En tur på hamnvägen ner till stan,
förbi dammen vid Nyköpings slott.
Där låg ung änder på gräsplan,
de väntade att få något gott.

Solen värmde deras unga kroppar,
nyfikna på alla som gick förbi.
Det lyste, blänkte som av koppar,
deras snatteri var ett frieri.

Jag tänkte på en resa som vi gjort,
till Bingham koppargruva nära Utah.
En koppargruva i dagen, det var stort,
Man fick på platsen inte fota.

Läs Mer

Pojkspolingen.

Den blekt blå trästolen,
många hemligheter gömmer.
Jag ser pojkspolingen,
när jag sitter och drömmer.

Minns spåren, femöringen,
satungar ut i körbanan för bil,
Väntade på spårvagnen,
ett dunk, sprang iväg som en pil.

Femöringen finns inte mer,
pressad till ett stycke metall.
Vet någon vad som sker,
ett pojkstreck i detta fall.

Läs Mer

Min moster.

Sitter vid vårt köksbord och drömmer,
funderar på minnen jag inte glömmer.
Stolen, en gammal trästol utan dyna,
en trästol med skavanker, om man syna.
Är drömmar något som hjärnan tömmer?

Drömmar, med min moster var jag fri,
tyvärr borta, hennes liv var fyllt av poesi.
Sent i lìvet förstår jag hennes tankar,
hennes liv var tungt, mitt hjärta bankar.
Hennes syster laddade med glatt batteri.

Hennes man tidigt borta, ingen jag minns,
för mig någon morbror tyvärr inte finns.
Min moster var mammas och pappas livlina,
jag sov hos moster när de var fest utan glina.
Med mosters chokladdryck jag blev prins.

Sitter kvar och drömmer vid vårt köksbord,
drömmer om min moster och hennes poesiord.
Drömmer om min mosters kärlek till poesi,
ett säkert sätt för moster att känna sig fri.
Så stort att vakna vid mosters frukostbord.

Den gamla trästolen jag sitter och nöter på,
har börjat få skavanker, själv är jag något grå.
Den poesi jag försöker ge mig på i sen timme,
skulle du moster aldrig tro fanns i mitt sinne.
Men kära moster en grå himmel kan bli blå.

Läs Mer