Träningsdag nr. 1

 

 

 

 

 

 

 

Nu är vi igång igen… Hisham har börjat sin första träningsperiod på träningscentret Högre Funktion för i år.  Där får han träna utifrån den ungerska träningsmetoden konduktiv pedagogik.

Det är alltid lika kul att få träna där, vilket Hisham gör några gånger per år, sedan ca 7 år tillbaka.

Jag upplever att det är otroligt viktigt för honom att träna där, speciellt under den mörka årstiden, då han lätt blir väldigt trött och sömnig.

Hisham får åka på träningen efter skoltid, och det ger honom en miljöomväxling. Han känner säkert att det är spännande då han får träffa andra människor och göra andra saker med dem.

Jag känner att det piggnar upp honom och han blir mer uppmärksam,  social och motiverad.

Under träningen har Hisham fått träna sin balans på olika sätt genom ex. att sitta på en pall, eller ståträna m.m.

Han har också tränat handmotorik och fått massage 🙂

Det här kommer att pågå i ungefär varannan dag under 4 veckors tid.

När Hisham kom hem från träningen verkade han inte så extremt trött, som han kan bli efter träningen…

Vi får hålla tummarna på att det håller, för han får mer av träningen när han inte är så trött.

Ha det gott så länge,

Samah

 

 

 

Läs Mer

2017……

 

 

 

 

 

 

 

 

 

( Hisham på julafton 2017)

 

…har varit ett fantastiskt år för mig!  Och det var länge sen som jag kände detta om nåt år.

Trots att Hisham hade flera lunginflammationer under våren och behövde ligga inne flera gånger, så har hösten varit ganska ok. Han låg aldrig inne på nåt sjukhus iallafall.

Sommaren 2017 var kanske lite för kort, kall och regnig, om jag minns rätt. Men det var den sommaren som jag upptäckte ett nytt ställe…

….som jag längtar att åka till en riktigt varm sommardag…Varamo Strand i Motala.

Det är nordens största insjö med en halv mil lång strand. Rekommenderas starkt!

Det var under 2017 som jag flög för första gången efter 7 år. Jag flög med direktflyg till mitt hemland Libanon.

Jag fick också den stora äran att träffa Libanons statsminister i hans officiella hem i centrala Beirut.

Jag hade verkligen tur, när han svarade mig via ett privat meddelande på instagram och gick med på att träffa just mig. Jag är så tacksam över detta oförglömliga upplevelse.

Jag måste berätta att hela min resa till Libanon var otroligt trevlig.

Det var under 2017 som min son Hisham,  för första gången i sitt liv, fick möjligheten att gå på en verksamhet under sitt  sommarlov. Det var både fritids och korttids.

Under alla somrar har Hisham fått vara hemma med familjen eller med någon assistent, vilket i längden blir ganska ensamt och osocialt.

Jag blev väldigt glad för Hishams skull, för att han fick åka iväg på sommaren och vara med gamla och nya kompisar och göra olika aktiviteter med dem.

Det gjorde även att jag fick egen tid och tid för mina andra barn….

En annan rolig upplevelse under 2017 för mig, var att börja arbeta som vikarie inom skolverksamhet inom Linköpings kommun. Det är ett otroligt roligt och lärorikt arbete.

Under oktober 2017 besökte Kronprinsessan Victoria Universitetssjukhuset i Linköping för att ge sjukhuset ett namn. Sjukhuset heter numera H. T. H.  Kronprinsessans Barn & ungdomssjukhus.

Då fick min lilla son Marwan chansen att träffa kronprinsessan och få en liten pratstund med henne. Det var ett jättetrevligt tillfälle, speciellt för min son som pratar fortfarande om detta möte 🙂

Sist men kanske inte sist….så hann jag under december månad 2017,  få en spricka i min vänstra tumme, efter att ha halkat och på något sätt kommit med all kraft på tummen.

Efter att röntgen på universitetets sjukhuset i Linköping visade en spricka, och så var jag tvungen att gå med gips på tummen i 3 veckor.

Jag blev lite smått förbannad… För att jag hade liksom ingen tid för detta och speciellt inte under december månad, för vi har alltid mycket att göra med ex. barnens aktiviteter och julen o. s. v.

Men jag överlevde och fick ta bort gipset 2 dagar innan julafton 2017 🙂

Jag ser verkligen fram emot 2018, för att jag känner att jag ska fortsätta kämpa med att få uppleva och förverkliga mina drömmar…

Jag är så nyfiken på vad som väntar mig under 2018….

Jag är otroligt tacksam för alla som har tagit sin tid, läst mina inlägg under alla år.

Jag hoppas att ni har haft en trevlig läsning 🙂

God fortsättning på er och ha ett trevligt gott nytt år.

En massa kärlek,

Samah

 

 

Läs Mer

Missuppfattning

 

 

 

 

 

 

 

 

I mitten av förra veckan fick jag ett samtal på min mobil. Det var från rektorn på den skola som min son Hisham går på.

Jag måste berätta att jag hade glömt bort hela grejen med ståträningen och blev lite överraskad.   Men rektorn hade nämligen läst mitt förra blogginlägg om min sons situation på skolan och ville förklara sig och få mig att känna mig bemött.

Jag vill nu berätta att jag skrev mitt förra blogginlägg ur mitt eget perspektiv och hur jag upplevde det hela.

Och jag kommer att göra det den här gången också.

Jag blev glad att rektorn hörde av sig till mig.

Att jag hade glömt bort hela grejen,  beror på att jag hade gett upp. Jag har tidigare vid flera tillfällen inte blivit kontaktad av olika kommunala myndigheter,  trots att jag försökt få tag i dem.

Rektorn sa att hen inte fått mitt meddelande, trots att jag kontaktade hen via Linköpings kommuns växel. Det måste ha skett något fel någonstans.

Rektorn berättade iallafall för mig, att det finns taklift på skolan, men inte just i det klassrum som Hisham brukar vistas i.

Takliftet ligger i ett annat rum som ligger 10 m bort från klassrummet.

Det var ju tråkigt för jag fick en uppfattning om att det inte alls fanns någon taklift på hela skolan.

Jag var även på besök i skolan, tidigare under hösten, för ett samtal om Hisham. Och ingen nämnde något om takliften, trots att jag tog upp om ståträningen.

När sjukgymnasten kom på besök till skolan för att visa personalen hur Hisham ska få ståträna, så såg hon att det inte finns någon taklift i det klassrum de befann sig i.

Då valde sjukgymnasten att berätta för personalen att vänta med ståträningen tills takliftet monteras upp. För Hisham är alldeles för stor och tung och det skulle slita på deras ryggar. Och det har jag fullt förståelse för.

Men det var då tråkigt att personalen inte valde att hitta en lösning på det, genom att berätta för sjukgymnasten att det finns ett taklift, men i ett annat rum.

Det allra viktigaste för mig just nu är att Hisham har fått chansen att börja ståträna igen. Vi har kommit överens med en dag i veckan, och hoppas att det blir mer tillfällen i framtiden.

Och det sker genom att personalen använder sig av takliften som finns i det andra rummet.

Det är meningen att det ska finnas taklift i Hishams klassrum också, och det är på gång enligt rektorn.

Jag känner en lättnad nu och jag är jättetacksam över att rektorn hörde av sig till mig ang. detta, annars skulle Hishams ståträning dröja.

 

Kärlek Samah

 

 

Läs Mer

Särskola Utan Taklift

 

 

 

 

 

 

 

 

Ni kanske kommer ihåg att jag har tidigare berättat om att min son Hisham ska få börja på en ny särskola.

Det fick han göra efter att Linköpings Kommun byggt en ny grund och särskola, i en nybyggd stadsdel i Linköping.

I den nya skolan fick flera särskolor slå ihop och vara på en och samma plats.

Hisham har nu gått på denna skola sedan den öppnades i mitten av augusti.

Skolan har fått mycket uppmärksamhet. Den har kostat ca 200 miljoner kronor att bygga och har en yta på 7400 kvadratmeter.

Det är tänkt att den ska ha plats för ca 500 elever, varav ca 60 särskoleplatser.

Skolan är toppmodern, och ska nämligen ha Sveriges största installation av solcellsglas. Solcellsglasen ska ge 60 000 kWh per år…!

 

Och inte nog med all den  information, skolan ska nämligen också vara väldigt bra anpassad med ex. stora ytor för att det ska underlätta för de rullstolsburna.

Skolan har även en stor fin skolgård som är handikappanpassad med ex. kinagungor m.m.

Det finns en liten skog bredvid skolgården. Det har till och med byggts en ramp in i skogen, för att de rullstolsburna ska kunna åka in i skogen.

Hela skolan är från börjat tänkt att det ska vara så bra anpassad för en särskola som möjligt.

Men för några veckor sedan, flyttades Hishams ståställning från hans fritidsverksamhet till skolan. Jag vill nämligen att Hisham ska få ståträna i skolan som han tidigare gjort i den förra skolan.

Hans fritids har ej tillräckligt med tid då Hisham inte vistas där så lika ofta.

Hishams sjukgymnast fick besöka skolan för att visa personalen ur hans ska ställa sig på ståställningen i den nya skolmiljön.

Sjukgymnasten avrådde personalen att hjälpa Hisham upp på ståställningen, för att det visade sig inte finnas någon taklift i skolan.

Hisham är alldeles för tung och lång, och personalen skulle få slita på sina ryggar utan taklift.

Jag måste berätta att jag blev chockad. Jag visste inte ens att det inte fanns någon taklift på skolan. Jag tog förgivet att det skulle finnas bra med anpassning för barn med speciella behov, speciellt med tanke på att skolan ska vara en särskola för så många särskole elever!

Det visade sig att skolan har några permolift att använda. Och inte ens alla permoliftar är användbara!

Jag är så besviken! Jag tänker på min son Hisham, han missar så mycket fysisk aktivitet på grund av detta. Det är jätteviktigt att han får ståträna, i samarbete med oss familjen. Men han missar det nu under sin skoltid, och får det bara i hemmet.

Nu har mer en halva terminen gått och ännu ingen taklift har monterats upp. Jag vet inte vad de väntar på… Det är mening att skolan ska ha taklift, men att de missat det tidigare. Men det skulle de ha tänkt på innan skolan ens öppnats för dessa särskole elever.

Jag har ringt till skolans rektor men hon svarar inte. Jag har till och med lämnat meddelande på hennes telefon, men hon har ej hört av sig till mig, trots att det har gått några veckor.

Det var tråkigt. Men jag hoppas att det här går att lösa så snabbt som möjligt.

 

Samah

 

 

Läs Mer

Uppföljning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under den senaste tiden har jag varit väldigt upptagen med en massa tider för Hisham.

Jag har varit på utvecklingssamtal i skolan för Hisham.

Vi har besökt tandläkaren för kontroll av tänderna.

Vi har varit på Ortoped tekniska för att göra nya ortoser, som är ännu ej färdiga.

Vi har också varit på hjälpmedelcentrum för utprovning av ny rullstol. Vi hittade till slut en rulle som verkade ganska bra, men den kommer inte förens om några veckor. När den har kommit måste vi justera och även anpassa den efter Hishams behov.

Men idag besökte vi ryggmottagningen för en läkartid med Hishams ryggläkare. Han pratade med oss ang. Hishams senaste röntgen bild på ryggen, som han gjorde för ca 2 veckor sedan.

Det har nu gått 1 år sedan Hishams stora ryggoperation genomfördes. Tack och lov är Hishams rygg oförändrad sedan operationen. Och det visar att ryggen har läkt sig ordentligt och att vi inte behöver oroa oss.

Men jag måste berätta att jag inte hade någon aning om att scoliosen kunde förändras trots operation. Det är riktigt skrämmande.

Efter de goda nyheterna berättade ryggläkaren att återbesöket inte skulle ske förens om 1 år.

Läkartiderna fortsätter…men med 1 mindre i alla fall.

 

Samah

 

 

 

Läs Mer

Beroende

 

 

 

 

 

 

 

Hejsan bloggen!

Idag tänkte jag skriva om något som har jag funderat på ett tag. Jag vill påpeka att alla mina känslor som jag känner, som är både bra eller dåliga, känns olika starka beroende på hur jag mår och i vilken situation jag befinner mig i.

Jag tänkte idag skriva om något som kan upplevas som väldigt komplicerat… Och det är om beroendet jag haft genom åren som mor till ett barn med speciella behov.

Det handlar om beroendet av att få hjälp och stöd från ex. samhället, utomstående eller anhöriga.

Jag känner att jag är just nu väldigt trött på att vara beroende av andras hjälp och att jag inte kan klara mig själv.

När jag var yngre funderade jag inte på det. Eller jag såg det inte på det sättet som jag gör idag.

Jag känner att folk gör saker åt mig för att jag ex. inte kan eller orkar.

Och det känns otroligt jobbigt ibland för att det ger mig en känsla av osjälvständighet. Självständighet är ju det som vi alla strävar efter, speciellt i vuxen ålder.

Det är ganska vanligt att vara lagom beroende i olika förhållanden men då brukar beroendet ex. vara ömsesidigt.

Att andra gör saker åt mig som ex. har med min son Hisham eller hans syskon att göra, får mig att känna att jag är besvärlig.

Jag känner så för att det går åt så mycket energi åt att göra saker som familj med speciella behov.

Att vara beroende av andras hjälp kan ge dig en känsla av okontroll och det kan lätt hända att folk kör över dig och gör inte som du vill.

Tyvärr kommer beroendet av andras hjälp alltid finnas i min familj, för att det är ju det som vi behöver.

Vi klarar oss inte själva utan vi måste få hjälp för att vi ska fungera som en normal familj.

Jag vill skriva en sista grej som jag själv har  blivit uppmärksammad på.

Det finns säkert många som har upplevt behovet av andras hjälp som ett bekymmer.

Men man ska känna sig så himla tacksam över att denna hjälp finns.

Jag är så tacksam över Sveriges lagar och regler som har gett min familj en möjlighet att kunna fungera någorlunda bra.

Att det finns människor som vill ställa upp och hjälpa är inte så himla självklart överallt.

Man ska känna tacksamhet över sina anhöriga, att de är villiga att ställa upp.

Det är heller inte så självklart inom alla familjer.

Jag vill skriva stort tack för all energi och tid som jag har tagit från mina anhöriga.

Jag är ledsen över att jag ställt till med strul, men det är inget jag kan hjälpa. Jag hade självklart också ställt upp,  om situationen varit tvärtom.

Kärlek Samah

 

 

Läs Mer

Min första resa…


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…med flyg utan min son Hisham, fick jag uppleva nyligen när jag reste till mitt hemland Libanon.

Tänk vad länge sen det var för mig att resa utan rullstol/sulky… Det var innan Hisham ens var född.

Jag reste tillsammans med mina tre andra barn och mor.

Hisham blev kvar med sin pappa och fick spendra sin tid på fritids och korttids.

Det var otroligt trevlig att få resa tillsammans med mina andra barn som andra normala familjer.

Vi behövde inte tänka eller bekymra oss så mycket på annat utöver det normala.

Det var 7 år sedan vi flög och det var till Libanon.

Under våran resa bodde vi i huvudstaden Beirut, för det är därifrån vi kommer.

Jag upplevde inte att Libanon förändrats sedan sist. Det är fortfarande lika fint och jag såg många turister bl.a. från Holland och Frankrike och faktiskt från Sverige.

Jag kände att jag ville uppleva så mycket så möjligt på denna korta tid vi hade i Libanon.

Och jag hann göra ganska mycket faktiskt…

Vi besökte National museet i Beirut, som jag satt och drömde om i Sverige…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var jätte intressant att få lära sig nya saker från våran historia. För mig var National museet i Beirut, en otroligt vacker plats, som jag varmt rekommenderar.

Jag vill också berätta att museet är handikappanpassad.

 

Vi besökte även de romanska templen Baalbek, som ligger just i staden Baalbek i norra Libanon.

Det är en känd arkeologisk plats och är en av de viktigaste och finaste sevärdheterna i hela mellanöstern.

Man tror att de är ca 4000 -8000 år gamla och de ligger 1200 meter över havet, och är en av historiens största mysterier.

Varje dag åker turistbussar dit från Beirut men vi tog oss dit med bil.

 

Baalbek templen består av flera tempel. Den mest kända av alla templen kallas för Jupiter templet.

Det är det templet som består av 6 stycken kolonner som är ca 20 meter höga. De brukar symbolisera Libanon.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har ni en bild på min lille son. Den är tagen inifrån Soltemplet.

Jag måste berätta att Baalbek templen var för mig en magisk plats. Det var  tyst där , trots att det fanns mycket folk och turistgrupper på plats. Det var också väldigt varmt men det blåste lite smått.

Jag kände en stor glädje av att besöka denna fina plats. Jag bara njöt av att titta på alla fina detaljer som man kunde se på byggnaderna och kolonnerna.

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som ni ser på denna bild, som jag har tagit….så kan man se så fina detaljer på taket.  Det var inifrån Bacchustemplet.

Bland de olika templen fanns även ett museum som vi besökte.

På plats kunde man också besöka den fina Baalbek scenen. Där arrangeras nämligen olika festivaler och kända artister från hela världen kommer för att sjunga på denna scen.

 

På varje plats jag besökte tänkte jag på min son Hisham, som blev kvar hemma i Svreige.

Jag funderade på hur vi skulle ha gjort om han hade varit med oss på denna plats.

På Baalbeck templen hade det inte funnits en chans för honom att komma fram eller komma upp eller ner.

Det är ingen handikappanpassad plats på något sätt. Jag hoppas att man kan senare i framtiden hitta någon liten lösningen på det, men jag förstår att det kan vara svårt på en sådan gammal och viktig sevärdhet.

 

Bilden nedan föreställer taket på en känd moské i centrala Beirut. Denna moské kallas för Mohammad al Amin.

Det  var en vacker moské och sevärdhet att besöka, tillsammans med mina barn.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden ovan ser ni de kända Pigeons Rocks. Det föreställer två gigantiska stenar mitt i havet.

Mina barn hade sett de tidigare på bild. Men när de fick se de gigantiska stenarna med blotta ögat, så förstod de att de inte endast är några vanliga stenar.

De kan man se längs promenadgatan vid havet och är en fin välbesökt plats.

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Självklart passade vi på att bada i saltiga medelhavet 🙂 Och det var otroligt mysigt….

Jag måste berätta att vi besökte en vårdcentral under våran resa i Libanon. Det var inget allvarligt.

Men jag blev glad när jag såg att de hade en handikappanpassad hissstol vid entrén.

I centrala Beirut finns många vårdcentraler…

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

…och Libanon är i allmänhet inget handikappanpassat land.

Därför tyckte jag att det var bra att arbetarna på denna vårdcentral, hade hittat en lösning för människor med speciella behov.

 

Under våran resa hann vi även besöka den kända statyn av jungfru Maria som kallas för Harissa.

Så här ser den ut…


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den ligger på en höjd som är mer än 600 meter över havet.

Vi promenerade ända upp till jungfru Maria… Och där uppe kan man se en otroligt vacker utsikt över Libanon och medelhavet.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilden här ovan, som jag har tagit, visar den fina utsikten…

Harissa ligger ca 25 km norr om Beirut. Jungfru Marias staty har stått där sedan 1908 och är en mötesplats för alla människor med olika etniska bakgrunder.

 

Självklart hann vi shoppa också…och när jag var och handlade i en matbutik hittade jag….

 


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

….Wasas svenska knäckebröd 🙂 Undrar vem som handlar och äter de i Libanon….?

 

Jag måste berätta att jag och barnen hade jättekul men det var lite synd att min familj inte var hel.

Jag skulle verkligen velat ha min son och min man med mig på resan men vi måste hitta olika lösningar på grund av våran speciella familje situation. Både jag och min man har tänkt att det är lite synd att de andra barnen ska vara beroende av sin bror.

De vill också kunna leva och uppleva saker utifrån sina behov, ålder, intressen m.m.

Jag vill berätta att jag känner en rädsla för Hisham, ifall han blir dålig när vi är utomlands med ex. diarré ( vilket är vanligt vid utlandsresor) . Det skulle verkligen ta på hans krafter, då han är känsligare än andra.

Resans höjdpunkt var självklart mötet med Libanons statsminister, Saad Al Hariri. Det var verkligen en oförglömlig resa med många äventyr på kort tid.

Jag är så glad över att allt gick så bra och vi kom hem friska och nöjda.

Jag har fler platser kvar jag vill besöka i Libanon. Men det får bli en annan gång 🙂

Jag är så stolt över att jag kommer från ett land som har så mycket att ge och lära och uppleva.

Hoppas att ni har haft en trevlig läsning,

kärlek Samah

 


 

 

Läs Mer

Möte med Libanons statsminister

 

 

 

 

 

 

Jag har under de två senaste veckorna varit väldigt upptagen. Jag har varit på besök i mitt hemland Libanon.

Ni undrar kanske hur och varför jag fick träffa Libanons statsminister Saad Al Hariri under min resa.

Det hela började med att jag skrev ett privat meddelande till honom på instagram.

Jag berättade för honom om mig själv, att jag är en libanesisk tjej som har bott i Sverige sedan 1989 och har en dröm om att få träffa honom o.s.v.

Efter ett tag fick jag ett svar, vilket verkligen chockade mig.

”Sure” stod det, självklart skulle jag få träffa statsministern . Jag skulle bara meddela när jag var framme i Libanon.

Några dagar efter jag kommit fram till mitt hemland Libanon, meddelade jag den libanesiska statsministern att jag var framme.

Då fick jag ett privat meddelande från honom igen på instagram. Han skrev att han ville ha mitt nummer och att hans office skulle kontakta mig ang. förslag om tid och plats för möte.

Jag skickade då mitt nummer…trots att jag hade svårt att tro att det var sant.

Dagen efter fick jag ett samtal på min mobil.

Det var en man som undrade om jag är Madame Samah 🙂

Han presenterade sig som en arbetare på statsministerns kontor.

Han sa att jag var välkommen till Bet Al Wasat, som är den libanesiska Statsministerns officiella hem i centrala Beirut.

Jag blev självklart otroligt glad.

Statsministers hem visade sig vara ett stort avstängd område med många vackra hus med fina trädgårdar.

Självklart fanns det en massa vakter där.

En vakt visade oss vart vi skulle parkera våran bil inne i området.

Sedan fick vi gå en bit tills vi kom fram till några säkerhetskontroller.

Jag vill berätta att jag tog med mig mina barn till mötet och även min mor som också hade rest till Libanon tillsammans med oss.

Efter säkerhetskontrollen fick vi komma till ett vackert slott, kan man säga…

Där inne satt statsministern på sitt kontor. Vi fick vänta en liten stund i ett väntrum för statsministern satt i telefonsamtal.

Vi blev bjudna på något att dricka medans vi väntade.

Sedan var det dags för mötet. Jag hade köpt en stor blombukett till statsministern som tack för mötet.

Jag hälsade och tackade honom för denna oförglömliga tillfälle.

Jag berättade för den libanesiska statsministern Saad Al Hariri att jag bloggar i en svensk nyhetstidning där jag skriver om min vardag som mor till ett barn med speciella behov.

Jag berättade att jag även skulle skriva om vårt möte.

Det tyckte han var helt ok 🙂

Jag vill berätta att jag är inte så insatt i libanesisk politik.

Jag ser den libanesiska statsministern Saad Al Hariri, inte bara som en politiker utan även som en människa.

När jag träffade honom, såg jag en dödshotad person, som gick med på att träffa mig, en helt vanlig tjej från Sverige.

I den libanesiska statsministerns kontor såg jag en massa fotografier på hans fru och barn. Jag blev väldigt rörd av det…

Det måste vara otroligt jobbigt att inte få träffa dom ofta, då hans familj bor utomlands.

På kontoret såg jag även fotografier på statsministerns far, Rafiq Al Hariri, som dödades av en stor bombexplosion i centrala Beirut sedan flera år tillbaka.

Jag måste berätta att jag såg en son vars far har mördats…  Det måste kännas otroligt tungt.

Jag såg också en otroligt trevlig och enkel person.

En respekterad , prydlig och snygg gentleman.

När mötet var på väg mot sitt slut, bad statsministern arbetarna i hemmet att bjuda oss på choklad.

Chokladen var av finaste kvalité, och låg i fina lådor.

Jag kommer aldrig någonsin glömma detta möte,  då det är en dröm som gick i uppfyllelse för mig.

Det finns inget som är tillräckligt för mig att göra, för att tacka den libanesiska statsministern Saad Al Hariri för det han gjorde för mig.

Jag måste berätta att jag hade ren tur som fick uppleva detta.  Jag trodde aldrig att det ens kunde hända.

Men tydligen är ingenting omöjligt.

Därför ska du aldrig släppa taget om dina drömmar.

De kan verka vara alldeles för långt ifrån, men sedan bara visa sig finnas runt hörnet…

Kärlek Samah

 

 

Läs Mer

Min dotters födelsedagsporträtt

Hejsan bloggen!

Vill berätta att min dotter Linda fick också ha en födelsedagsporttätt på Östergötlands tidning Corren för några dagar sen.

Det var i samband med min födelsedagsporttätt som journalisten/reportern ”upptäckte”  Linda och erbjöd henne en födelsedagsporträtt.

Journalisten ville passa på att berätta om henne medan hon ändå fyllde år.

Vi är otroligt tacksamma för att hon fick vara med på framsidan 🙂

I artikeln kan du läsa om ex.  hennes uppgifter som REA och Randommix reporter, och om hennes födelsedagsfest som ägde rum i maj månad.

Då hade hon bjudit hela sin klass för att sedan överraska med en hemlig gäst, som var den kände muser och youtuber från Linköping, Theo Haraldsson.

Idag firade vi Linda med en liten fest tillsammans med familjen och till slut fick hon… efter att hon tjatat och tjatat… en mobilstativ 🙂

Så hon blev jätteglad!

Nu kan hon stå och dansa och sjunga utan att behöva tänka på vart hon ska ställa din mobil 🙂

 

 

 

 

 

 

 

Det känns som om sommaren är på väg mot sitt slut…hoppas att ni har haft en skön sommar… Och hoppas att ni fortsätter hålla utkik… många spännande saker kommer att hända inför hösten 🙂

Kärlek till folket,

Samah

 

 

Läs Mer