På intensiven

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det hela började innan Hisham hann avsluta sin träningsperiod på träningscentret Högre Funktion i Linköping.

Han drabbades av årets influensa B. Han fick feber och feberfrossa och hans luftvägar var mest påverkade. Han hade svårt att andas , vilket har alltid varit en av mina största rädslor.  Jag har hört historier om hur barn slutat andas för att kroppen inte orkar kämpa längre.

Jag trodde verkligen att han hade drabbats av lunginflammation , precis som förra året. Men det var endast influensan som han tog väldigt hårt.

Och det blev så illa att Hisham fick ligga inne på IVA ( intensivvården) med respirator under flera dagar.

Han blev alldeles för trött för att kunna andas själv.

Det värsta av allt var all slem som Hisham hade samlat på sig.

Han klarar ju inte av att spotta ut det och inte heller hosta bort det.

Det var slemmet som hade blockerat hans luftvägar och gjorde det svårt för honom att andas.

Men tack vare H.K.H Kronprinsessan Viktorias barn- & ungdomssjukhus i Linköping, har Hisham kunnat få all hjälp han behöver för att få bort slemmet på bästa möjliga sätt.

Och nu efter ca två veckor är Hisham äntligen hemma.

Jag måste berätta att det här har varit bland det värsta Hisham varit med om i sitt liv.

Jag kände mig helt maktlös som förälder.

När jag satt där bredvid Hisham på IVA, och tittade på honom…så kunde jag inte sluta tycka synd om den där 14 åriga,  tonårspojken som har fått gå igenom så mycket under sin korta tid på denna jord.

Som människa får man uppleva mycket och lära sig nya saker under livets gång….

Under den tid som Hisham låg inne på IVA i respirator, fick jag uppleva min andra sons första fotbollsträning. Det är kanske lite svårt för er att förstå, men jag har alltid drömt om att ha en son som spelar fotboll. Och det var innan jag ens hade barn.

Jag blev nästan gråtfärdig på fotbollsträningen när jag såg hur min ena son, dribblade runt med bollen och hur jag samtidigt hade en annan son på IVA och inte veta hur det ska sluta med honom.

Det blev som en krock för mig… Det var som att känna en stor glädje och stor sorg samtidigt. Jag fick uppleva hur livet inte stannar upp eller slutar vid något, utan det bara går vidare och fortsätter….

Jag blev också påmind om hur skört livet är…Det är som ett andetag du tar in,  utan att andas ut….

Jag undrar hur det hade kunnat sluta med Hisham om vi hade bott i ett annat land eller under en annan tid….

Jag vill tacka H.K.H Kronprinsessan Viktorias Barn & ungdomssjukhus och även IVA på US i Linköping för deras hjälp och stöd. Ni gör ett fantastiskt jobb! Jag glömmer aldrig detta!

 

Kärlek Samah

 

 

 

Läs Mer