2017……

 

 

 

 

 

 

 

 

 

( Hisham på julafton 2017)

 

…har varit ett fantastiskt år för mig!  Och det var länge sen som jag kände detta om nåt år.

Trots att Hisham hade flera lunginflammationer under våren och behövde ligga inne flera gånger, så har hösten varit ganska ok. Han låg aldrig inne på nåt sjukhus iallafall.

Sommaren 2017 var kanske lite för kort, kall och regnig, om jag minns rätt. Men det var den sommaren som jag upptäckte ett nytt ställe…

….som jag längtar att åka till en riktigt varm sommardag…Varamo Strand i Motala.

Det är nordens största insjö med en halv mil lång strand. Rekommenderas starkt!

Det var under 2017 som jag flög för första gången efter 7 år. Jag flög med direktflyg till mitt hemland Libanon.

Jag fick också den stora äran att träffa Libanons statsminister i hans officiella hem i centrala Beirut.

Jag hade verkligen tur, när han svarade mig via ett privat meddelande på instagram och gick med på att träffa just mig. Jag är så tacksam över detta oförglömliga upplevelse.

Jag måste berätta att hela min resa till Libanon var otroligt trevlig.

Det var under 2017 som min son Hisham,  för första gången i sitt liv, fick möjligheten att gå på en verksamhet under sitt  sommarlov. Det var både fritids och korttids.

Under alla somrar har Hisham fått vara hemma med familjen eller med någon assistent, vilket i längden blir ganska ensamt och osocialt.

Jag blev väldigt glad för Hishams skull, för att han fick åka iväg på sommaren och vara med gamla och nya kompisar och göra olika aktiviteter med dem.

Det gjorde även att jag fick egen tid och tid för mina andra barn….

En annan rolig upplevelse under 2017 för mig, var att börja arbeta som vikarie inom skolverksamhet inom Linköpings kommun. Det är ett otroligt roligt och lärorikt arbete.

Under oktober 2017 besökte Kronprinsessan Victoria Universitetssjukhuset i Linköping för att ge sjukhuset ett namn. Sjukhuset heter numera H. T. H.  Kronprinsessans Barn & ungdomssjukhus.

Då fick min lilla son Marwan chansen att träffa kronprinsessan och få en liten pratstund med henne. Det var ett jättetrevligt tillfälle, speciellt för min son som pratar fortfarande om detta möte 🙂

Sist men kanske inte sist….så hann jag under december månad 2017,  få en spricka i min vänstra tumme, efter att ha halkat och på något sätt kommit med all kraft på tummen.

Efter att röntgen på universitetets sjukhuset i Linköping visade en spricka, och så var jag tvungen att gå med gips på tummen i 3 veckor.

Jag blev lite smått förbannad… För att jag hade liksom ingen tid för detta och speciellt inte under december månad, för vi har alltid mycket att göra med ex. barnens aktiviteter och julen o. s. v.

Men jag överlevde och fick ta bort gipset 2 dagar innan julafton 2017 🙂

Jag ser verkligen fram emot 2018, för att jag känner att jag ska fortsätta kämpa med att få uppleva och förverkliga mina drömmar…

Jag är så nyfiken på vad som väntar mig under 2018….

Jag är otroligt tacksam för alla som har tagit sin tid, läst mina inlägg under alla år.

Jag hoppas att ni har haft en trevlig läsning 🙂

God fortsättning på er och ha ett trevligt gott nytt år.

En massa kärlek,

Samah

 

 

Läs Mer

Missuppfattning

 

 

 

 

 

 

 

 

I mitten av förra veckan fick jag ett samtal på min mobil. Det var från rektorn på den skola som min son Hisham går på.

Jag måste berätta att jag hade glömt bort hela grejen med ståträningen och blev lite överraskad.   Men rektorn hade nämligen läst mitt förra blogginlägg om min sons situation på skolan och ville förklara sig och få mig att känna mig bemött.

Jag vill nu berätta att jag skrev mitt förra blogginlägg ur mitt eget perspektiv och hur jag upplevde det hela.

Och jag kommer att göra det den här gången också.

Jag blev glad att rektorn hörde av sig till mig.

Att jag hade glömt bort hela grejen,  beror på att jag hade gett upp. Jag har tidigare vid flera tillfällen inte blivit kontaktad av olika kommunala myndigheter,  trots att jag försökt få tag i dem.

Rektorn sa att hen inte fått mitt meddelande, trots att jag kontaktade hen via Linköpings kommuns växel. Det måste ha skett något fel någonstans.

Rektorn berättade iallafall för mig, att det finns taklift på skolan, men inte just i det klassrum som Hisham brukar vistas i.

Takliftet ligger i ett annat rum som ligger 10 m bort från klassrummet.

Det var ju tråkigt för jag fick en uppfattning om att det inte alls fanns någon taklift på hela skolan.

Jag var även på besök i skolan, tidigare under hösten, för ett samtal om Hisham. Och ingen nämnde något om takliften, trots att jag tog upp om ståträningen.

När sjukgymnasten kom på besök till skolan för att visa personalen hur Hisham ska få ståträna, så såg hon att det inte finns någon taklift i det klassrum de befann sig i.

Då valde sjukgymnasten att berätta för personalen att vänta med ståträningen tills takliftet monteras upp. För Hisham är alldeles för stor och tung och det skulle slita på deras ryggar. Och det har jag fullt förståelse för.

Men det var då tråkigt att personalen inte valde att hitta en lösning på det, genom att berätta för sjukgymnasten att det finns ett taklift, men i ett annat rum.

Det allra viktigaste för mig just nu är att Hisham har fått chansen att börja ståträna igen. Vi har kommit överens med en dag i veckan, och hoppas att det blir mer tillfällen i framtiden.

Och det sker genom att personalen använder sig av takliften som finns i det andra rummet.

Det är meningen att det ska finnas taklift i Hishams klassrum också, och det är på gång enligt rektorn.

Jag känner en lättnad nu och jag är jättetacksam över att rektorn hörde av sig till mig ang. detta, annars skulle Hishams ståträning dröja.

 

Kärlek Samah

 

 

Läs Mer