Ett steg mot självständighet

Jag har aldrig tidigare besökt ett korttidsboende…

Nu har jag hunnit besöka min sons korttids vid två tillfällen.

Första gången var jag själv på besöket och på andra gången fick Hisham vara med.

Korttidsboendet liknar en barnavdelning på sjukhuset. De har flera rum med special sängar. Rummen har egna handikapp toaletter.

Sedan fanns det en plats för lek och aktivitet …lite som lekterapin på sjukhuset.

De har ett eget kök och ett stort vardagsrum.

Jag vill berätta att det är många blandade känslor för mig kring detta.

Det känns nervöst att lämna Hisham.

Han har ju aldrig tidigare blivit lämnad med folk som jag inte känner utanför vår hemmiljö.

Jag känner en känsla av okontroll, som ger mig ångest och dåligt samvete.

Det spelar ingen roll hur mycket jag får höra att det kommer att bli bra för min son, ändå dyker känslan av oro och ångest upp.

Jag såg ju med mina egna ögon hur bra barnen har det där på korttids. Verkligen…det är jättetrevligt.

Men de barnen känns lämnade för mig ändå. För de är ju det. Av sina närmaste, av sina familjer.

Vad läskigt det måste vara för de barnen som har förståndet att  förstå det.

Jag kunde till och med känna att de barnen blivit svikna på något sätt.

Men jag har ändå förståelse för dessa föräldrar som valt det här.  Jag är ju själv en av dem.

Jag  förstår verkligen hur otroligt kämpigt det är att vara förälder till ett barn med speciella behov. Man kan ju inte orka hur mycket som helst…man är ju inte mer än en människa.

Men så är livet ibland.  Man kan inte styra över vissa saker.

Jag har valt det här för Hishams bästa.

Jag vill att han ska vistas utanför hemmet och familjen, precis som en vanlig , snart tonårig pojke.  Jag vill att han ska umgås med vänner och göra aktiviteter med dem.

Jag vill att han ska ha ett socialt liv.

Och korttids verkar just nu det allra bästa.

Jag har en känsla av att min son kommer att trivas. Jag såg hur glad han blev när vi besökte korttids tillsammans.

Trots all förtvivlan så känner jag att det är en bra lösning för honom i längden.

För förr eller senare kommer han ha sitt eget självständiga liv. Och nu har en liten del av den startat.

För min del är det en vanesak.  Jag kommer att vänja mig mer när jag känner trygghet och tillit för korttids och dess personal.

Det spelar ingen roll hur stor och självständig du blir hjärtat,  jag kommer alltid att finnas vid din sida.  Jag släpper inte taget…Jag kommer ändå ha koll i okontrollen.

Kärlek,

Mor Samah

Läs Mer