Ett perfekt funktionshinder

Det som jag tänker skriva nu, är absolut inget illa menat, utan endast tankar från en mamma som har ett barn med funktionshinder.

Ända sen jag fick min son har jag alltid önskat att han ska utvecklas och bli bättre. Jag har alltid hoppats på att han, trots sitt funktionshinder, ska lära sig gå och prata. Eller antingen eller.

Det skulle få mig att känna att han var mindre funktionshindrad. Och genom det skulle han framstå som en ganska normal person för omvärlden.

Det är inte en fråga om kärlek till honom. Min kärlek till honom är helt villkorslös och har aldrig varit tvivelaktig. Den finns där till varje pris oavsett vad som händer.

Min son är idag 10 år och han kan än inte prata eller gå. Det gör ont i hjärtat. Därför ju äldre han blir, ju mer det känns som om han inte kommer att klara av det. Trots det har jag alltid hopp på att han ska bli bättre eller bra på något. Det är därför vi inte ger upp och kommer aldrig att göra.

För några år sen mötte jag en kille i tonåren på stan. Man såg att han hade neurologiska problem i sitt gångmönster.
Han gick på ett ovanligt sätt.
Hans armar och ben gick åt alla håll. Man såg att han verkligen försökte anstränga sig för att ta sina steg.

När jag såg den här killen blev jag väldigt känslosam.
Jag önskade, med mitt hela hjärta, att min son kunde gå, åtminstone på samma sätt som honom. Det hade inte stört mig att det såg annorlunda ut. Det skulle ha gjort mig så glad, speciellt för min sons skull.

Om min son hade samma gångmönster som den här killen hade vårt liv varit annorlunda. Min son hade då haft det lättre att utvecklas och lära sig nya saker från ett annat perspektiv.
Med stående position, hade min son sett världen från ett annat synfält.

Jag är en människa som tror på Gud. Och jag tror att saker är planerade och händer av en orsak.

Några år senare, såg jag en man på stan som hade samma problem som den där killen jag såg. Man såg att han också hade neurologiska problem i sitt gångmönster.
Men då kom inga känslor upp inom mig. Istället dök en annan tanke upp i mitt huvud.

Nej, jag vill inte att min son ska gå på samma sätt. Han är bra som han är. Han är så där perfekt handikapp.
Gud har gett mig honom precis perfekt. Fint ansikte. Med två armar och två ben.

Jag tycker att mitt barn har det perfekta funktionshindret.
Han är, för omvärlden stämplad som handikappad, då hans funktionshinder är synlig. Han är inget mellanting.

Hans liv är inte sårbart i detta sårbara samhälle vi lever i. Han förstår ju inte själva livet och dess mening.
Men hans liv är meningsfullt och betydelsefullt ändå.
Han är alltid så tacksam för det han får.

Och jag är tacksam över att jag har honom. Jag är också djupt tacksam över allt jag har lärt mig av honom och genom honom.

Kärlek, Samah

Kommentarer till: “Ett perfekt funktionshinder

  1. Jättefint skrivet storasyster! Gud har planer med allt, precis som du säger. Hisham är den charmigaste killen jag känner och det säger jag inte bara för att du är min syster. Bara sättet han tittar på en får en att bara vilja krama och pussa honom.

    Så om han inte kan gå eller prata, så har han fortfarande andra egenskaper i sig som vi normala människor inte ens kan få fram. Han är unik!

    Pussa honom massa från morbror! Pussar på er habibi och jag längtar tills nästa skrivning!
    Pussssssss

    Anmäl kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*