Man glömmer så fort!

Häromdagen gick jag igenom några kartonger och hittade en gammal dagbok. Boken var daterad från 2008. Jag började läsa. Boken hade jag lagt upp som så att jag dagligen skulle skriva under fyra punkter. Om jag inte missminner mej så fick jag idén från en bok av Mia Törnblom. Hon som tog sej ur ett långvarigt drogmissbruk. Punkterna var dessa: mindre bra, bra, tack och hjälp. Riktigt intressant läsning och en nyttig påminnelse om hur mitt tänk var då kontra nu.

Desto mer jag läste av mina funderingar desto mer kom det fram en kille med stora spelproblem. Jag spelade dagligen många timmar. Mitt liv var ett konstant tänkande på spelet. Att jag skulle hitta det perfekta spelsystemet som jag kunde livnära mej på. Varje dag i dagboken så gick det att läsa något om mitt spelande. Antingen var jag ångerfull under punkten mindre bra eller gav jag mej beröm under punkten bra. Ibland bad jag om hjälp under punkten hjälp. Att mina system skulle fungera m.m. Under punkten tack var jag tacksam för saker som hade gått bra i mitt spelande. Varje dag fanns spelet med i åtminstone någon av de fyra punkterna. Det bevisar hur djupt inne i spelets tankar jag var. Då när jag skrev dagboken reflekterade jag inte över vad jag skrev eller vad jag hade skrivit. Nu 6 år senare kan jag se hur djupt rotat mitt tänk om spel speglades i allt jag gjorde. Dock började jag förstå att mitt spelande var galet. För läser man under punkten mindre bra så kommer det upp lite här och där att spelandet borde sluta. I alla fall vissa spelformer.

Mitt skrivande har hjälp mej till ett spelfritt liv. Inget snack om det. Men det har varit en väldigt lång process att nå dit. Idag har jag varit spelnykter i ungefär ett år. Det är jag väldigt stolt över. Jag var och är lika envis till att övervinna mitt spelmissbruk som jag var envis till att försöka hitta det vinnande systemet. Jag använde mej av mina styrkor för att komma ur missbruket. Idag lever jag nästan helt utan tankar på spel. För drygt ett år sedan var det just vadslagningen som kretsade i mina tankar 24 timmar om dygnet. Så alla ni som har ett missbruk i era liv, själva eller anhörig, det går att bryta. Det som behövs är vilja och den viljan måste komma från den som är i missbruket. Hade jag inte velat sluta med spelandet så hade jag än idag spelat. Men att sluta med spelandet är det bästa jag någonsin gjort och också det jag är mest stolt över i mitt liv. Man kan tycka att det är väl bara att sluta? Så har jag själv tänkt om andra. Problemet är inte bara själva missbruket utan vad missbruket döljer. Ångest med mera. Allt det bubblar upp när du inte längre missbrukar. Då behöver du ta tag i allt du har förträngt med din drog, din fix. Där är det stora arbetet. Sluta är ganska lätt men att sen inte börja igen när ångesten fullständigt knockar dej är det svåra. Eller vilket som är ganska vanligt, sluta med ett missbruk för att börja med ett annat.

Vissa människor verkar ha lättare att fastna i missbruk än andra. Att jag tillhör till den kategorin är det inga tvivel om. Varför jag hör dit är nog både socialt, genetiskt och diverse omständigheter. Men en sak som jag behöver vara uppmärksam på i resten av mitt liv är mitt egna agerande. Annars är risken stor att jag sitter där med ett missbruk igen. Ett bra uttyck är att man lär sej så länge man lever. När man inte lär sej längre så finns det inte mycket att leva för är ett annat.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fyra =