Konsten att hantera sin ångest!

Jag har tryckt undan min ångest och rädsla med mitt spelande. Stoppat huvudet i sanden och blundat. Nu när jag har slutat spela bubblar ångesten upp. En ångest som jag behöver bearbeta, lära mej att hantera. Frågan är varför jag har ångest? Den frågan är stor och djup. Det första jag tänker på är tomhet. En känsla av tomhet drabbar mej när vadslagningen inte längre är en del av mitt liv. Vad ska jag fylla den stora delen som faktiskt spel tog av mitt liv. Jag skriver tog eftersom det är just vad det gör. Det tar tid, pengar och energi från sådant som betyder mycket mer i livet. Men det är jag, bara jag som har tillåtit att det har blivit så. Tomheten jag känner är tack vare att jag har prioriterat mitt spelande högre än annat.

Skam och skuld finns självklart också. Att jag har försakat livet, att jag har bedövat mina känslor och inte känt efter vad jag känner. Jag tror att det är väldigt nyttigt och viktigt att försöka förstå sina egna känslor, hantera sina känslor på sätt som får en att ta itu med sin inre värld. Jag förstår att vi människor försöker att komma undan tanken på hur vi egentligen mår, att vi istället för att stanna upp springer vidare i gamla mönster. Det är tufft och modigt att möta sej själv, att analysera sej själv. Hur och varför man agerar som man gör och har gjort i olika situationer. Förstår man sej själv bättre så får man mer förståelse för andra. Dessutom kan man acceptera både sina egna och andras misstag.

Tomhet, skam och skuld. Vad mer? Själva suget efter spelet ger en olustig känsla i kroppen som kan ge ångest om du inte förstår känslan. Men jag är en bit på vägen. Jag börjar komma underfund med hur jag ska göra för att hantera allt detta. Att vara en levande och kännande människa utan att vara destruktiv mot mej själv och min omgivning. Det är att fylla min känsla av tomhet med liv.

 

 

Läs Mer

Spelberoende

Jag, Hans-Gunnar Jonsson född 14 Juli 1976, är, har varit och kommer alltid vara spelberoende. Det är min tro i alla fall. Att om jag väljer att spela igen så kommer jag komma tillbaka där jag har varit. Jag har gått över gränsen för många gånger i vadslagningens värld att det är oerhört svårt för mej att hålla det på en sund nivå. Min resa i spelets värld började i unga år. Det började egentligen med tv-spel. Runt 1986 när Nintendo släppte sin första konsoll NES, i folkmun Nintendo 8-bit. Jag blev totalt biten och spelade så fort jag kunde. Det blev som en drog för mej. Jag kommer ihåg hur jag gick till min bästa polare som bodde på andra sidan lekparken där vi bodde grannar. Han och hans bror hade också en konsoll men fler spel än mej. Dom hade dessutom hela övervåningen för sej själva. Perfekt för mej. Först spelade vi tillsammans men efter ett tag så satt jag där själv. Jag spelade och spelade. Min kompis tröttnade men jag ville hela tiden komma vidare i spelen. Där började mitt spelmissbruk ta fart och blev inkörsporten till spel om pengar.

Jag har lätt att fastna i saker, att jag nästan ständigt tänker på just en sak och blir helt uppslukad i detta. Hela ens värld kretsar runt beroendet. För det är just vad det är när man ägnar mer och mer tid åt samma sak. I mitt fall har det för det mesta varit spel om pengar. Jag började när jag var runt 12 år gammal. Det var inte tal om någon åldersgräns då. Satsade 10kr och vann såklart. Där fastnade jag. Vilken spänning och kicken jag fick när jag vann. Sen rullade det på och insatserna höjdes allt eftersom jag fick mer pengar att röra mej med. Barnbidrag och studiebidrag gick till spel. Sen när jag började jobba, blev insatserna riktigt stora. Jag minns när jag bodde hemma och samlade pengarna på hög. Då klurade jag ut ett system, där jag började med en låg insats men satsade mer vid förlust för att vinna tillbaka de förlorade pengarna samt få en vinst. Det gick bra en längre tid men som med alla system så går dom åt helvete till slut. Jag vet att jag hade 60.000 kr i  ett kuvert i mitt pojkrum ett tag men dom försvann kvickt. Men att vara bitter för alla pengar man har spelat bort ligger inte för mej. Gjort är gjort och det är framtiden man kan styra. Man kan ta lärdom av sitt förflutna och förhoppningsvis inte göra om samma misstag. Ibland gör man dock om samma misstag många gånger. Men till slut inser man att det är dags att lära sej att leva livet på nya sätt.

När man kommer till det stadiet i sitt spelande att man spelar för pengar man egentligen inte har, för att vinna tillbaka pengar man har förlorat. Kommer man dit så är det dags att lägga i handbromsen, stanna upp och tänka på vad man egentligen pysslar med. Dock så krävs det att man har den insikten. Problemet är att självinsikter ofta dyker upp när man själv redan har gått över gränsen. Jag har tappat räkningen hur många gånger jag har gått över denna gräns. Ångesten när man har torskat stort. Men i nästa stund tänker, nästa gång då vinner jag. Det får vara slut på detta nu! Jag har bevisat för mej själv i 25 års tid att jag inte klarar av det. Envis är bara förnamnet. Dumenvis är efternamnet;-)

 Mitt liv kretsade runt spelet. Jag tänkte på spel, drömde om spel och satt vid datorn så fort jag var hemma i lägenheten. När det var som värst så isolerade jag mej från min omgivning. Jag pratade knappt någonting om mej själv med andra. Tiden som jag lade ner på spel var extrem. Jag valde datorn framför andra saker. Spelet blev det som jag prioriterade framförallt. Jag var kall. Det var länge sen jag hade känt efter hur jag egentligen mådde. Plötsligt förstod jag. Jag måste sluta spela. Insikten var skrämmande men samtidigt underbar. Jag bestämde mej för att aldrig mer spela om pengar. Nu har jag varit spelnykter i ungerfär två månader. Jag har gått igenom många stadier. Först fick jag en svår abstinens. Jag vaknade på nätterna helt dyblöt i mina egna svettningar. Helt otroligt att kroppen reagerar på det sättet. Man känner sej som en knarkare eller alkoholist. Beroendet är starkt! En kemisk process i hjärnan som fattas en, adrenalinet som pumpar ut i kroppen fattas en, flykten in i spelets värld fattas en. Jag förstår människor som går från ett missbruk till ett annat. För alla beroenden kan missbrukas. Du kan äta för mycket, ha sex för mycket, dricka alkohol för mycket, sova för mycket, allt kan egentligen missbrukas. Har du då som jag spelat i 25 år så ligger det mycket i det missbruket. Flykten från verkligheten, flykten från sina egna tankar och känslor. Allt detta kommer upp till ytan när du slutar med missbruket och då är det så lätt att försöka komma undan det jobbiga genom att ta till något som dämpar. Jag är stolt över mej själv att jag mötte mina demoner. Nu har det lättat men det är nog det jobbigaste jag har gjort hittills i mitt liv. Självmordstankar, panikångest och abstinens till trots så vill jag inte ha det ogjort. För befrielsen av detta destruktiva beteendet är som att bli återfödd. Jag är envis! När jag väl har bestämt mej, vilket i och för sej kan ta lång tid, men när jag väl har kommit dit så når jag mitt mål. Jag har blivit en kännande människa. En människa som jag alltid har varit men som har gått vilse. Nu börjar jag hitta stigen tillbaka, en stig till mitt hjärta. Den som jag är, den som jag alltid har varit. Jag har så mycket kärlek att ge.

Läs Mer