Stillhet

Så här i stilla veckan i påsk, har jag funderat en del över stillheten. Stillhet kan ju för en del människor kännas skrämmande och nästan ångestskapande, men för andra är stillheten något nödvändigt för att må bra. Inte nödvändigtvis den fysiska stillheten, men den inre.

Jag lärde mig stillhet av ett träd nere vid Nyköpingsån, närmare bestämt mitt emot Qvarnen. Det står tre höga, stora träd där och de är bara stilla. Det spelar ingen roll om det blåser, stormar, regnar eller är soligt. De vajar för vinden men är stilla. Jag satt och iakttog dem intensivt efter mina dagliga promenader för sex år sedan.

Jag tänkte då – som nu – att vi kan lära oss stillhet av träden, av berg och av sjöar. De är. Ibland är det väder och vind som ställer till det för dem, men träden står stadigt ändå. Under ytan i sjön är vattnet lugnt även om vågorna krusar ytan. Sjön är inte på väg någonstans.

Om vi skulle kunna träna oss själva i att vara så stadiga, så lugna ”under ytan” genom att träna vår mentala lugnande förmåga (vilket för övrigt går att göra), då kan relationer storma, livet storma, men vi har lättare att behålla ett lugn på insidan.

De här känslorna av lugn, tillförsikt och tacksamhet är ganska tystlåtna jämfört med ilska, drama och konflikter, så man kan lätt tro att man är ”olycklig”, men så är det inte alls.  Vi är lugna – som i avsaknad av oro.

Barbara Fredricksons forskning har visat att om vi kan förstå att de här positiva känslorna skulle kunna identifieras oftare under dagen. Tillfällen för att känna lugn, tacksamhet, tillförsikt, intresse, positiv respekt (awe), är egentligen många under dagen. Vi lägger inte märke till dem – för att de negativa (för vissa beroendeframkallande) känslorna är så högljudda. Om vi lär oss att hålla utkik efter de här lugnare, lite mer positiva emotionerna, kommer vi känna oss lugnare och känna mer glädje.

ID-1001939

Personligen har jag ägnat fastan åt att meditera mer intensivt än vanligt och efter snart 40 dagar har jag konstaterat att jag blivit mer snabb på att sortera bort ovidkommande information, att snabbare lägga bort ”negativa kommentarer från andra” och  är bättre på att ignorera när människor försöker dra igång draman (konflikter). Jag blir liksom mer ”sömnig” av negativa relationer och är mer tillfreds.

Jag fortsätter nog meditera så här. Det är behagligt.

Läs Mer

Högljudd negativitet

Vår hjärna har en del märkliga egenskaper. Bland annat gillar den (vi) att notera negativa saker som händer i vår miljö och vårt liv. Trots att vi egentligen upplever positiva händelser fler gånger varje dag än negativa saker, kommer något som kallas för negativity bias – alltså en snedvridning – mot det negativa ske automatiskt i oss. Det handlar troligen om en överlevnadsfaktor, där det premieras att se möjliga hot i vår miljö.  De positiva emotionerna – glädje, tacksamhet, nöjdhet, lugn, intresse med flera, är ganska tystlåtna till sin natur. De gör inte så mycket väsen av sig.  Alla de här positiva emotionerna öppnar upp för flera möjliga beteenden och beslut, medan de negativa emotionerna egentligen bara premierar fly, slåss eller spela död.  Negativitet däremot är överlevnadsemotioner och de är riktigt högljudda och skriker i örat så vi verkligen ska lyssna.250068-20150721

Problemet är att negativitet kan förstöra en hel del för vardagens glädje. Om vi varje gång något händer eller sägs tolkar det negativt, tappar vi en stunds glädje och dessutom ger de negativa emotionerna hälsoeffekter av stress.  Förutfattade, negativa slutsatser vågar jag hävda, förstör alldeles för många relationer och möjligheter till samarbete och utveckling.

De människor som har bra strategier för att motverka negativitet genom exempelvis att träna på tacksamhet, lugn/harmoni har lättare att sudda bort den negativa emotionens effekter på kroppen och återhämtar sig snabbare.

Så detta klagande på andra, på världen, på politiken, på allt… Det är något som vi sysslar med automatiskt – fast vi egentligen upplever positiva händelser oftare på dygnet än de negativa.

En dagbok kan vara en möjlighet att notera det faktiskt utvecklande, intressanta, glädjefyllda och ge en stunds tacksamhet. Det vi tränar – blir vi bättre på.

Läs Mer

Plats för återhämtning

När vi lever våra liv i ett högt tempo, ibland alldeles för högt tempo, kan vi sätta tid och plats för återhämtning sist i prioriteringen. Det är en risk vi tar med vår hälsa och hjärnas kapacitet, det vet många, men vad kan man göra åt det? 

Jag har haft anledning att fundera över var jag kan återhämta mig och hur. En insikt är att det inte alltid är platsberoende utan en tågresa kan användas som återhämtning om jag behöver det. 

Inte heller behöver återhämtning innebära speciella situationer, utan väntetid eller förseningar kan möjliggöra en liten parentes i livet när jag lika gärna kan återhämta mig och njuta av musik, lyssna på fågelkvitter eller vila djupt försjunken i någon idé. 

Platser jag lärt mig att älska för att de innebär vila för mig är tågstationer, flygplatser, tåg, bussar och väntrum. Även caféer kan fungera bra för reflektion och återhämtning har jag märkt. 

Det handlar mycket om min intention med tiden jag ”får över”. Vad ska jag göra med väntetid och förseningar? Med förberedelse i tanken att förseningar är återhämtningstid är det nästan en gåva att råka ut för en eller annan tågförsening eller väntetid. 

Givetvis bygger det på att det går att lösa vad förseningen orsakar, men egentligen har det inget med reaktionen på förseningen med ilska/irritation eller lugn att göra. Jag lär bli stående eller sittande lika försenad ändå. Frågan är vad jag ska göra med tiden jag ändå får då…  

Så mitt i myllret av människor kan det finnas en liten möjlig paus och tillfälle till välgörande återhämtning. 

Som nu. På tåget efter väl utfört jobb. Solen är på väg ned och det är bedårande vackert. 

 

Läs Mer