Tillit ökar kognitiv förmåga

… Eller rättare sagt – vi kan använda våra kognitiva förmågor bättre när vi känner tillit till människor i vår omgivning. 

Vårt tänkande sker i huvudsak i pannloben (prefrontala cortex PFC) och när vi känner tillit och trygghet i en arbetsgrupp eller person (chef, partner, förälder, barn) då blir vi bättre på att värdera information, kunna överväga olika alternativ, arbetsminnet blir mer tillgängligt för att hantera problem. Pannloben inrymmer förmågor som tillit, integritet, emotionell reglering, strategiskt tänkande och planering, förmågor vi skulle säga är utmärkande för den mänskliga hjärnan. 

Men vad händer när vi möter oförutsägbara personer? Eller människor som har beteenden vi inte kan lita på – som skarpt tonfall, respektlöst ordval eller ett kroppsspråk som visar på ogillande (himlande med ögonen, löjliggörande eller någon som har stort behov av att själv alltid ha rätt/tolkningsföreträde). 

Människohjärnan är känslig för sådana signaler i vår sociala miljö. Det skapar en ”hotsituation” i hjärnan och amygdala (reptilhjärnan) börjar signalera att vi ska sätta oss i skydd eller försvara oss. Så ett illa valt ord kan sätta igång en kaskad av försvar hos båda i en konflikt. 

Om vi hamnat i en konflikt krävs alltså att – åtminstone ena parten – börjar använda sin förmåga till emotionell reglering och stoppar den här snurriga maktkarusellen. 

För att återskapa tillit behövs att någon börjar bete sig ”som folk” med uppriktig nyfikenhet, respekt och verkligen bemödande om att förstå den andra personens synvinkel. Man behöver inte tycka lika, men man behöver lyssna in den andras perspektiv och bekräfta att man ser skillnaden. Helt enkelt lyssna utan att försvara och försöka övertyga om sin egen synpunkt. 

Varför är det så svårt? Vad är det vi tror att vi ska förlora genom att visa att man lyssnar och respekterar andra och deras behov? Kan man verkligen förlora något som sin stolthet? 

Vad är det värsta med att inte få igenom sin egen vilja 100 % utan att istället försöka uppnå en win-win situation som stärker samarbete och tilltro/tillit för framtiden? 

Att sträva efter att båda ska känna sig nöjda efter en diskussion lönar sig alltid. Ingen vill göra affärer eller prata med någon som visar på ett beteende som bara gagnar ena parten (eller rent av saboterar för den andra parten). 

Ändå är det vardag för fler än man kan önska. I vardagen. Är det konstigt att folk mår dåligt om de ska gå omkring med sin reptilhjärna aktiverad hela tiden och tro att de lever i ”livsfara”?

Det magiska med riktigt goda förhandlingar är att om bägge får igenom så de blir nöjda har man vunnit mycket mer än 200%. Då är förutsättningarna genom den tillit som skapats oändligt mycket mer värda inför framtiden än vad själva diskussionen/förhandlingen handlade om (denna gång). När bägges pannlob signalerar med tillit kommer vi troligen hitta lösningar ingen kunde hitta själv. Kanske är det därifrån orden ”slå sina kloka huvuden ihop” kommer ifrån? 

Då skapas förutsättningar för förtroende och vilja till samarbete för framtiden. 

Tänk vad vi missar genom illa valda ord, skarpa tonfall och andra socialt missriktade beteenden. 

Tillit tar tid att bygga upp och är livsviktigt i ett samhälle.  

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*