Tillit ökar kognitiv förmåga

… Eller rättare sagt – vi kan använda våra kognitiva förmågor bättre när vi känner tillit till människor i vår omgivning. 

Vårt tänkande sker i huvudsak i pannloben (prefrontala cortex PFC) och när vi känner tillit och trygghet i en arbetsgrupp eller person (chef, partner, förälder, barn) då blir vi bättre på att värdera information, kunna överväga olika alternativ, arbetsminnet blir mer tillgängligt för att hantera problem. Pannloben inrymmer förmågor som tillit, integritet, emotionell reglering, strategiskt tänkande och planering, förmågor vi skulle säga är utmärkande för den mänskliga hjärnan. 

Men vad händer när vi möter oförutsägbara personer? Eller människor som har beteenden vi inte kan lita på – som skarpt tonfall, respektlöst ordval eller ett kroppsspråk som visar på ogillande (himlande med ögonen, löjliggörande eller någon som har stort behov av att själv alltid ha rätt/tolkningsföreträde). 

Människohjärnan är känslig för sådana signaler i vår sociala miljö. Det skapar en ”hotsituation” i hjärnan och amygdala (reptilhjärnan) börjar signalera att vi ska sätta oss i skydd eller försvara oss. Så ett illa valt ord kan sätta igång en kaskad av försvar hos båda i en konflikt. 

Om vi hamnat i en konflikt krävs alltså att – åtminstone ena parten – börjar använda sin förmåga till emotionell reglering och stoppar den här snurriga maktkarusellen. 

För att återskapa tillit behövs att någon börjar bete sig ”som folk” med uppriktig nyfikenhet, respekt och verkligen bemödande om att förstå den andra personens synvinkel. Man behöver inte tycka lika, men man behöver lyssna in den andras perspektiv och bekräfta att man ser skillnaden. Helt enkelt lyssna utan att försvara och försöka övertyga om sin egen synpunkt. 

Varför är det så svårt? Vad är det vi tror att vi ska förlora genom att visa att man lyssnar och respekterar andra och deras behov? Kan man verkligen förlora något som sin stolthet? 

Vad är det värsta med att inte få igenom sin egen vilja 100 % utan att istället försöka uppnå en win-win situation som stärker samarbete och tilltro/tillit för framtiden? 

Att sträva efter att båda ska känna sig nöjda efter en diskussion lönar sig alltid. Ingen vill göra affärer eller prata med någon som visar på ett beteende som bara gagnar ena parten (eller rent av saboterar för den andra parten). 

Ändå är det vardag för fler än man kan önska. I vardagen. Är det konstigt att folk mår dåligt om de ska gå omkring med sin reptilhjärna aktiverad hela tiden och tro att de lever i ”livsfara”?

Det magiska med riktigt goda förhandlingar är att om bägge får igenom så de blir nöjda har man vunnit mycket mer än 200%. Då är förutsättningarna genom den tillit som skapats oändligt mycket mer värda inför framtiden än vad själva diskussionen/förhandlingen handlade om (denna gång). När bägges pannlob signalerar med tillit kommer vi troligen hitta lösningar ingen kunde hitta själv. Kanske är det därifrån orden ”slå sina kloka huvuden ihop” kommer ifrån? 

Då skapas förutsättningar för förtroende och vilja till samarbete för framtiden. 

Tänk vad vi missar genom illa valda ord, skarpa tonfall och andra socialt missriktade beteenden. 

Tillit tar tid att bygga upp och är livsviktigt i ett samhälle.  

 

Läs Mer

Alarmsystemet

Bland alla hjärnans funktioner har vi ett system som fungerar som vårt inbyggda felsökningssystem – eller alarmsystem – för avvikelser i vår omgivning. Det sitter bakom ögonen och kallas orbitofronatal cortex (OFC).

Tänk dig att vi är ute och går på en äng. Det är en stilla bris och fågelkvitter. Plötsligt ser vi att det rör sig i diket bakom oss – AHA – alarmsystemet slår till! Blixtsnabbt kommer vi avgöra om det är något vi behöver bry oss om. En hare kommer kanske framkalla ett leende, men en slingrande rörelse kommer definitivt göra att vår reptilhjärna slår till med sitt system av försvar-slåss-fly- frys.

Alarmsystemet sorterar inte bara harar och ormar utan även oordning och avvikelser i vår vardag. Alarmet går även på när vi sorterar människors annorlunda beteende, oordning i kylskåpet, felsorterade skedar i kökslådan. Subtila signaler från andra människor kan även de uppfattas som ett hot och särskilt om vi redan känner oss oroliga på något sätt redan innan.  Vi ska inte glömma att det här systemet faktiskt finns för att öka vår överlevnad och det är inte så konstigt att vi reagera med känsla av hot vid förändringar i vår livssituation. En del har lättare att hantera en sådan känsla av hot, men likväl är det inte ovanligt att många människor instinktivt först går in i ett reflexmässigt försvar mot förändringen – egentligen utan att överväga om det skulle vara en bra förändring som sker/föreslås. Efter ett tag kan resterande pannlob balansera upp och värdera det nya och göra om omvärdering  för de flesta människor.

ID-100178567

En del människor har ett mer aktivt  system för felsökning än andra och får mer oro när det är oordning. En del individer med exempelvis neuropsykiatriska svårigheter eller tvångssjukdomar, kan bli mycket oroliga när stolar står i oordning vid bordet innan middagen, eller har egna system/ordningsföljder som behöver uppfyllas för att något ska kunna genomföras. 

Andra människor tycks inte alls ha samma behov av struktur och ordning utan kan leva alldeles utmärkt i ett kreativt kaos.

Alarmsystemet är till för att vi ska snabbare kunna navigera i vår omvärld och upptäcka möjliga risker i vår livsmiljö.

Vi är alla olika här, det viktiga är att vi faktiskt allihopa har möjlighet att utveckla vår reglering av reaktionerna alarmet skapar för oss. Visst krävs det träning, träning, träning – och en hel del strategisk förebyggande planering – men det gör det om vi ska klara ett maratonlopp också.

Det finns därför många skäl till att träna sin förmåga till emotionell reglering. Återkommer till det senare

Läs Mer