Trötthet och återhämtning

Äntligen sista veckan av januari. Det är bara en vecka kvar till 1 februari och februari är en kort månad, så i runda slängar är det 5 veckor kvar till första vårmånaden. 

Så här mitt i vintern härjar många förkylningar, infektioner och många människor är väldigt trötta. Det blir ännu mer tydligt att vi har behov av återhämtning. 

Vi vet av forskning kring stress och belastning att möjlighet till återhämtning behövs för att belastning ska kunna tolereras av kropp och hjärna. Att sysselsätta sig med mobiltelefonen varje ledig sekund räknas inte som ledighet eller återhämtning i sammanhanget. 

Att vara ute i naturen, lyssna på musik, titta ut genom ett fönster, spela kort med barnen, träna, måla, teckna, läsa en bok och att ha lite tråkigt (rent utav) är bättre sätt att vila på. Glömde jag sova? 

I vårt prestationsfyllda samhälle kan det vara nyttigt att göra ingenting ibland, för att hinna ikapp med relationen med sig själv, för att orka möta andra i vardagen igen. 

Jag tänker att en viktig förmåga att lära sig i livet är att kunna vara själv utan att bli orolig eller rastlös. Att kunna ”trösta sig själv” är en bra grund för att må bra och göra sunda val av aktiviteter och relationer.

Så januari med sitt mörker kanske är den gåvan till oss nordbor att lite ge oss tid för återhämtning i våra iden för att återhämta oss och ladda batterierna inför mer aktivitet under vår och sommar, när ljuset återvänder.  

 

Läs Mer

Illusionen av det perfekta och känsla av brist

Under jullovet har P1 sänt Vinterpratare av olika slag och jag har inte lyssnat så mycket, som jag brukar på motsvarande Sommarprogram, men ett program jag lyssnade på är Alice Teodorescu,  politisk redaktör på Göteborgs-Posten.  I programmet pratar hon om kärleken  och hur samhällets konsumtionskultur även påverkar våra nära relationer och därmed även våra kärleksrelationer.

När jag lyssnade får jag känslan att just den där idealiseringen av något ”där borta” i ”framtiden” är det som skapar en känsla av saknad. Runt storhelgerna, som varit, förväntas lyckliga familjerelationer, vackert dukade bord, glimmande ögon på barnen, god mat, vänner och lite glitter och glamour kanske?

Jag vet inte hur många som verkligen kan pricka av alla sina och andras förväntningar? Jag kan det definitivt inte. På sociala medier duggar bilder från långresor, förrätter, perfekta julgranar och fyrverkerier under julhelgerna. Allt fler har i år summerat sina framgångar och stordåd under året, vilket givetvis bidrar till ökad känsla av brist hos väldigt många i sina liv.

Delvis har vi vår hjärna att skylla på det här fenomenet. När vi vant oss vid ett livstillstånd ligger det i vår natur att fortsätta söka mat och andra ”nödvändigheter”, så att vi inte blir utan något nödvändigt senare. Problemet är att just lyckomaximeringen skapar känslan av saknad. Då spelar det ingen roll vad det är vi inte har – utan just att vi inte har det – skapar känslan av brist. Samtidigt är det just denna förmåga som gör att vi vänjer oss vid svåra livssituationer. Få människor säger att de skulle sätta något värde till ett liv med sjukdom och smärta innan de drabbas, men påfallande många upplever ändå en mening – just därför att de genom sin sjukdom värderar livet ännu högre. 

Vår hjärna har skapats för att vi ska anpassa oss vid vår livsmiljö – på gott och ont. Allt med syftet att vi inte ska ge upp sökandet efter det vi behöver för livet. Dilemmat är att om vi hela tiden flyttar fram mållinjen är det svårt att känna lycka och tillfredsställelse.

Tyvärr verkar det som om konsumtionskulturen har skapat en illusion om hur livet måste vara, eller innehålla, för att känna oss lyckade eller ”lyckliga”. Reklambranschen har som syfte att skapa det där glappet mellan nuläge och önskan om något annat. När vår önskan eller rent av begär till det där vi saknar (och verkar så fantastiskt) blir så stort att vi sätter fart mot det vi önskar, skapas motivation. Motsatsen till tristess.

Jag hörde på radion att i USA kallas den 3 januari för ”stora skilsmässodagen” av landets advokater.

Det får mig att fundera.

Vad skulle hända om vi slutar jämföra vårt eget liv med andra? Ingen vet vad som händer egentligen mellan de där perfekta bilderna, perfekta ögonblicken fångade på bild på en finkornig strand långt bort. Allt för många människor kämpar i tysthet med känslan av brist. Brist i relationer, brist på närvaro, brist på pengar, brist på kärlek, brist på hälsa. Mellan de perfekta bilderna upplever de allra flesta ibland även värk, sorg, tristess, ensamhet, sårbarhet, oro för sin ekonomi, oro för sina nära och kära. Eller likgiltighet. Det är så det är att vara människa.

Jag har hittills inte träffat någon som levt ett helt liv utan sorg eller svårigheter. Vi behöver – var och en av oss – lära oss att förhålla oss till det oförutsägbara i våra liv. Vi behöver stå ut med att livet är oförutsägbart till sin natur. Vi behöver alltså träna vår pannlob  – vårt medvetna  tänkande i en annJag ser det i min arbetsvardag, hjältar i vår värld, som gör stora förändringarna i sitt sätt att tänka och förhålla sig till världen.  Det mest påfallande är att människor slutar tro att den yttre världen  (människor, resor, pengar, träning och annat) ska göra dem lyckliga och ser att de istället upplever nöjdhet och oberoende i förhållande till det oförutsägbara. De slutar jaga det perfekta livet och tillåter dammråttorna i hörnen oftare, därför att de insett att ett perfekt välstädat hem inte definierar lycka.

Läs Mer