Meningsfullt

  • Vad fyller egentligen livet med meningsfullhet?
  • Är lycka och meningsfullhet samma sak?
  • Är lycka beständigt eller kortvarigt?
  • Kan vi spara ögonblick av mening och lycka?

img_8166

När jag var barn fanns en bok hemma som var skriven av en kinesisk filosof – Lin Yutang – (Konsten att njuta av livet). Boken skrevs 1937 och gavs ut på svenska på 60-talet. Den där boken diskuterades livligt hemma av olika anledningar. En anledning var att det finns en lista på saker i livet som skänker glädje och njutning till livet. En av de saker vi diskuterade vilt var skadeglädje som en anledning till lycka. Tonåringen i mig argumenterade mot orättvisan att skadeglädje skulle ge glädje. Jag har alltid haft ett ordentligt rättspatos, jag försvarade då – och försvarar nu .

Några kloka iakttagelser i denna bok är betydelsen att lata sig. Kapitlet har en underrubrik som lyder ”Människan är det enda djur som arbetar”. Kapitlet avslutas med en skön mening; ”Hur outrannsaklig är inte vår civilisation vars människor sliter och arbetar och grubblar sig till gråa hår för att tjäna sitt bröd, men som alldeles glömt bort att leka!”

Känsla av mening finns inte i våra liv automatiskt. Ibland får vår känsla av mening en ordentlig törn när vi utsätts för svårigheter av olika slag. Vi ser hur sjukdom och svårigheter belastar våra liv på ett orimligt sätt och undrar om det verkligen finns en mening med något.

Det kommer då och då forskning som visar på olika sätt att öka känslor av lycka och meningsfullhet och ofta handlar det om vägar för att öka närvaro, medvetenhet och glädje för vardagens små lyckokällor. Dessutom förmåga att hantera vardagens belastning genom att mota ur dem ur sinnet och släppa taget lättare. Då ökar vår motståndskraft mot belastningar i livet. Mindfulness och meditation är sådana ”hjärnträningsformer” som visat sig påverka flera områden i hjärnan rent fysiskt och ger effekt i form av ökad självmedvetenhet, långtidsminne och självreglering i hippocampus och minskar reaktiviteten i amygdala (reptilhjärnan) som påverkar ångest, rädsla och oro. Artikel i Washington Post.

Men hur bibehåller man de goda vanorna när allt är bra och lugnt för att ha skydd när belastningen kommer?
Hur motiverar vi oss att prioritera sådant som inte är ”nödvändigt” för stunden – utan att få känslan av att vi latar oss?

Jag är övertygad om att vi människor behöver leka mer, skratta mer, återhämta oss mer, umgås i lagom dos och lära oss vara själva med oss själva utan rastlöshet. Att få tid att hinna samla ihop de ögonblick som får oss att känna mening. Att notera dem – i sitt huvud, i text eller bild. Men på något sätt känna tacksamhet.

I min egen filosofi, en helt vanlig tisdag i september har jag kommit fram till att just meningsfullhet och tacksamhet har en påtaglig koppling. Tiden för att göra kopplingen på medveten nivå behöver prioriteras och värderas.

Läs Mer

Hjärnstark – ny bok av Anders Hansen

Vill du göra något nyttigt för din hjärna? Då ska du motionera. Inte ta ut dig helt, men motionera, använda ståbord på jobbet, gå en liten bit varje timme. Då ökar blodflödet till hjärnan och hippocampus som kopplar våra minnen växer till. Minnet förbättras. Koncentration ökar, psykiskt välmående ökar, bättre inlärning och exekutiv funktion förbättras. Alltså vår förmåga att använda hjärnan förbättras. Åldrandet av hjärnan försenas. 

Anders Hansen är psykiater på Sophiahemmet och har skrivit en bok i ämnet. Boken kom för ett par veckor sedan och beskriver hur hjärnan påverkas av motion. Det är ”blytung forskning” bakom kunskapen om träningens effekter på hjärnan. 

Anders medverkade nyligen i Hjärnpodden och var noga med att poängtera att det inte handlar om elitsatsningar eller hårdträning för att uppnå de goda effekterna på hjärnan. Tvärtom räcker det alldeles utmärkt med vardagsmotion. Pulshöjande träning ör bäst men även snabba promenader fungerar utmärkt för att öka koncentration, inlärning och minska nedstämdhet och oro. 

Utbildningsradion sänder ett program fram till oktober med en föreläsning med Anders Hansen. Du kan se den här

Så om hälsoargumenten om motion inte fungerat hittills, kanske hjärnhälsan kan fungera bättre? 

Jag vill kunna tänka bra och länge. Det är en mycket bättre motivation för mig än att få ett ”bättre yttre”. Om sedan motion får andra hälsoeffekter är det helt okej biverkan med motionsmedicinen för mig. 

Läs Mer

Hjärnkraftsanvändning

Vissa dagar behöver jag samla tankarna och låta dem samlas i den stora bilden. I dag är en sådan dag. 

I går lyssnade jag på Sommar i P1 med Gunhild Stordalen, som ägnar sitt liv åt EAT och för att förändra världen. Det gav mig ett större perspektiv på mitt eget liv och mina drivkrafter. 

Senaste åren har jag systematiskt ägnat mig åt att skapa livsförutsättningar i skolan, genom att öka kunskap om barns normala utveckling och neuropsykiatriska svårigheter. Inom skolans värld ser, mäter vi ett ökat hälsoproblem med barnfetma även här i Sverige, där tillgång på bra mat fortfarande inte når alla barn. Eller – vi kan säga – fel mat når deras kroppar. Vad krävs för att vända den trenden? 

Jag har själv ett ohyggligt behov av att göra något meningsfullt, om så i det lilla, så jag kommer inom kort börja jobba deltid igen på en barnmottagning. Denna gång som verksamhetschef, vilket innebär att jag kan påverka rutiner och omhändertagande för barns hälsa och sjukdom. I det lilla. Det måste väl börja där? 

En gång forskade jag på något så obegripligt som NO (kväveoxid) i tarmen på nyfödda. Senaste veckan har flera artiklar publicerats i SvD om att bakterierna i tarmen kan förklara en hel del livsstilssjukdomar, exempelvis fetma, ADHD och depression. Om det skulle kunna påverka vår hälsa – vad vi stoppar i munnen – mer än bara frågan om socker, salt och fett så verkar miljöfrågan och hälsofrågan mötas här! 

Ju mer varierat vi äter – fibrer, gröna, olagade grönsaker (färsk spenat, ruccola), syrade grönsaker och gröna bananer, desto mer kan vi kultivera vår goda bakterieflora i tarmen, menar forskaren Tim Spector, från Kings College i London. Artikeln i SvD

Då kommer ytterligare ett perspektiv upp för mig. När det är så ”billigt” att mätta sitt barn på pizza eller hamburgare och nästan kostar lika mycket för 60-100 gram ruccola/spenat på butiken som för ett Happy Meal, träder ekonomiska rättviseperspektivet in. Jag möter i mitt jobb oftast föräldrar som vill göra det bästa för sina barn. De vill att de ska ha det bra, vara mätta och må bra. Även barn  med fetma har omtänksamma föräldrar som vill dem de bästa! 

För att lägga ihop perspektiven för stunden; 

Vad kan ändra i våra vardagsvanor för att göra lite mer rätt ur ett hälso-, miljö- och   folkhälsoperspektiv? 
Var kan du och jag börja? 

Om maten påverkar så stor del i vår miljöförstöring genom köttproduktion och mejeriproduktion, hur ska vi göra istället? 

Hur ska vi använda hjärnan smart här när  kunskap om hållbara frågor fortfarande är bristfällig hos de flesta? 

Ett tips är min vän Helena Wildros som jobbar med miljökommunikation. Hon har en blogg, Helenas Hållbara, där hon skriver om vardagsvalen. 

Frågan växer och jag ska vara med och påverka. Nu ska jag bara reflektera över VAD och HUR! Lägga pussel med de här bitarna och klura på vilka som behöver hjälpa till. Det går att förändra världen. Det är jag övertygad om. 


Läs Mer

Stillhet

Så här i stilla veckan i påsk, har jag funderat en del över stillheten. Stillhet kan ju för en del människor kännas skrämmande och nästan ångestskapande, men för andra är stillheten något nödvändigt för att må bra. Inte nödvändigtvis den fysiska stillheten, men den inre.

Jag lärde mig stillhet av ett träd nere vid Nyköpingsån, närmare bestämt mitt emot Qvarnen. Det står tre höga, stora träd där och de är bara stilla. Det spelar ingen roll om det blåser, stormar, regnar eller är soligt. De vajar för vinden men är stilla. Jag satt och iakttog dem intensivt efter mina dagliga promenader för sex år sedan.

Jag tänkte då – som nu – att vi kan lära oss stillhet av träden, av berg och av sjöar. De är. Ibland är det väder och vind som ställer till det för dem, men träden står stadigt ändå. Under ytan i sjön är vattnet lugnt även om vågorna krusar ytan. Sjön är inte på väg någonstans.

Om vi skulle kunna träna oss själva i att vara så stadiga, så lugna ”under ytan” genom att träna vår mentala lugnande förmåga (vilket för övrigt går att göra), då kan relationer storma, livet storma, men vi har lättare att behålla ett lugn på insidan.

De här känslorna av lugn, tillförsikt och tacksamhet är ganska tystlåtna jämfört med ilska, drama och konflikter, så man kan lätt tro att man är ”olycklig”, men så är det inte alls.  Vi är lugna – som i avsaknad av oro.

Barbara Fredricksons forskning har visat att om vi kan förstå att de här positiva känslorna skulle kunna identifieras oftare under dagen. Tillfällen för att känna lugn, tacksamhet, tillförsikt, intresse, positiv respekt (awe), är egentligen många under dagen. Vi lägger inte märke till dem – för att de negativa (för vissa beroendeframkallande) känslorna är så högljudda. Om vi lär oss att hålla utkik efter de här lugnare, lite mer positiva emotionerna, kommer vi känna oss lugnare och känna mer glädje.

ID-1001939

Personligen har jag ägnat fastan åt att meditera mer intensivt än vanligt och efter snart 40 dagar har jag konstaterat att jag blivit mer snabb på att sortera bort ovidkommande information, att snabbare lägga bort ”negativa kommentarer från andra” och  är bättre på att ignorera när människor försöker dra igång draman (konflikter). Jag blir liksom mer ”sömnig” av negativa relationer och är mer tillfreds.

Jag fortsätter nog meditera så här. Det är behagligt.

Läs Mer

Högljudd negativitet

Vår hjärna har en del märkliga egenskaper. Bland annat gillar den (vi) att notera negativa saker som händer i vår miljö och vårt liv. Trots att vi egentligen upplever positiva händelser fler gånger varje dag än negativa saker, kommer något som kallas för negativity bias – alltså en snedvridning – mot det negativa ske automatiskt i oss. Det handlar troligen om en överlevnadsfaktor, där det premieras att se möjliga hot i vår miljö.  De positiva emotionerna – glädje, tacksamhet, nöjdhet, lugn, intresse med flera, är ganska tystlåtna till sin natur. De gör inte så mycket väsen av sig.  Alla de här positiva emotionerna öppnar upp för flera möjliga beteenden och beslut, medan de negativa emotionerna egentligen bara premierar fly, slåss eller spela död.  Negativitet däremot är överlevnadsemotioner och de är riktigt högljudda och skriker i örat så vi verkligen ska lyssna.250068-20150721

Problemet är att negativitet kan förstöra en hel del för vardagens glädje. Om vi varje gång något händer eller sägs tolkar det negativt, tappar vi en stunds glädje och dessutom ger de negativa emotionerna hälsoeffekter av stress.  Förutfattade, negativa slutsatser vågar jag hävda, förstör alldeles för många relationer och möjligheter till samarbete och utveckling.

De människor som har bra strategier för att motverka negativitet genom exempelvis att träna på tacksamhet, lugn/harmoni har lättare att sudda bort den negativa emotionens effekter på kroppen och återhämtar sig snabbare.

Så detta klagande på andra, på världen, på politiken, på allt… Det är något som vi sysslar med automatiskt – fast vi egentligen upplever positiva händelser oftare på dygnet än de negativa.

En dagbok kan vara en möjlighet att notera det faktiskt utvecklande, intressanta, glädjefyllda och ge en stunds tacksamhet. Det vi tränar – blir vi bättre på.

Läs Mer

Plats för återhämtning

När vi lever våra liv i ett högt tempo, ibland alldeles för högt tempo, kan vi sätta tid och plats för återhämtning sist i prioriteringen. Det är en risk vi tar med vår hälsa och hjärnas kapacitet, det vet många, men vad kan man göra åt det? 

Jag har haft anledning att fundera över var jag kan återhämta mig och hur. En insikt är att det inte alltid är platsberoende utan en tågresa kan användas som återhämtning om jag behöver det. 

Inte heller behöver återhämtning innebära speciella situationer, utan väntetid eller förseningar kan möjliggöra en liten parentes i livet när jag lika gärna kan återhämta mig och njuta av musik, lyssna på fågelkvitter eller vila djupt försjunken i någon idé. 

Platser jag lärt mig att älska för att de innebär vila för mig är tågstationer, flygplatser, tåg, bussar och väntrum. Även caféer kan fungera bra för reflektion och återhämtning har jag märkt. 

Det handlar mycket om min intention med tiden jag ”får över”. Vad ska jag göra med väntetid och förseningar? Med förberedelse i tanken att förseningar är återhämtningstid är det nästan en gåva att råka ut för en eller annan tågförsening eller väntetid. 

Givetvis bygger det på att det går att lösa vad förseningen orsakar, men egentligen har det inget med reaktionen på förseningen med ilska/irritation eller lugn att göra. Jag lär bli stående eller sittande lika försenad ändå. Frågan är vad jag ska göra med tiden jag ändå får då…  

Så mitt i myllret av människor kan det finnas en liten möjlig paus och tillfälle till välgörande återhämtning. 

Som nu. På tåget efter väl utfört jobb. Solen är på väg ned och det är bedårande vackert. 

 

Läs Mer

Tillit ökar kognitiv förmåga

… Eller rättare sagt – vi kan använda våra kognitiva förmågor bättre när vi känner tillit till människor i vår omgivning. 

Vårt tänkande sker i huvudsak i pannloben (prefrontala cortex PFC) och när vi känner tillit och trygghet i en arbetsgrupp eller person (chef, partner, förälder, barn) då blir vi bättre på att värdera information, kunna överväga olika alternativ, arbetsminnet blir mer tillgängligt för att hantera problem. Pannloben inrymmer förmågor som tillit, integritet, emotionell reglering, strategiskt tänkande och planering, förmågor vi skulle säga är utmärkande för den mänskliga hjärnan. 

Men vad händer när vi möter oförutsägbara personer? Eller människor som har beteenden vi inte kan lita på – som skarpt tonfall, respektlöst ordval eller ett kroppsspråk som visar på ogillande (himlande med ögonen, löjliggörande eller någon som har stort behov av att själv alltid ha rätt/tolkningsföreträde). 

Människohjärnan är känslig för sådana signaler i vår sociala miljö. Det skapar en ”hotsituation” i hjärnan och amygdala (reptilhjärnan) börjar signalera att vi ska sätta oss i skydd eller försvara oss. Så ett illa valt ord kan sätta igång en kaskad av försvar hos båda i en konflikt. 

Om vi hamnat i en konflikt krävs alltså att – åtminstone ena parten – börjar använda sin förmåga till emotionell reglering och stoppar den här snurriga maktkarusellen. 

För att återskapa tillit behövs att någon börjar bete sig ”som folk” med uppriktig nyfikenhet, respekt och verkligen bemödande om att förstå den andra personens synvinkel. Man behöver inte tycka lika, men man behöver lyssna in den andras perspektiv och bekräfta att man ser skillnaden. Helt enkelt lyssna utan att försvara och försöka övertyga om sin egen synpunkt. 

Varför är det så svårt? Vad är det vi tror att vi ska förlora genom att visa att man lyssnar och respekterar andra och deras behov? Kan man verkligen förlora något som sin stolthet? 

Vad är det värsta med att inte få igenom sin egen vilja 100 % utan att istället försöka uppnå en win-win situation som stärker samarbete och tilltro/tillit för framtiden? 

Att sträva efter att båda ska känna sig nöjda efter en diskussion lönar sig alltid. Ingen vill göra affärer eller prata med någon som visar på ett beteende som bara gagnar ena parten (eller rent av saboterar för den andra parten). 

Ändå är det vardag för fler än man kan önska. I vardagen. Är det konstigt att folk mår dåligt om de ska gå omkring med sin reptilhjärna aktiverad hela tiden och tro att de lever i ”livsfara”?

Det magiska med riktigt goda förhandlingar är att om bägge får igenom så de blir nöjda har man vunnit mycket mer än 200%. Då är förutsättningarna genom den tillit som skapats oändligt mycket mer värda inför framtiden än vad själva diskussionen/förhandlingen handlade om (denna gång). När bägges pannlob signalerar med tillit kommer vi troligen hitta lösningar ingen kunde hitta själv. Kanske är det därifrån orden ”slå sina kloka huvuden ihop” kommer ifrån? 

Då skapas förutsättningar för förtroende och vilja till samarbete för framtiden. 

Tänk vad vi missar genom illa valda ord, skarpa tonfall och andra socialt missriktade beteenden. 

Tillit tar tid att bygga upp och är livsviktigt i ett samhälle.  

 

Läs Mer

Alarmsystemet

Bland alla hjärnans funktioner har vi ett system som fungerar som vårt inbyggda felsökningssystem – eller alarmsystem – för avvikelser i vår omgivning. Det sitter bakom ögonen och kallas orbitofronatal cortex (OFC).

Tänk dig att vi är ute och går på en äng. Det är en stilla bris och fågelkvitter. Plötsligt ser vi att det rör sig i diket bakom oss – AHA – alarmsystemet slår till! Blixtsnabbt kommer vi avgöra om det är något vi behöver bry oss om. En hare kommer kanske framkalla ett leende, men en slingrande rörelse kommer definitivt göra att vår reptilhjärna slår till med sitt system av försvar-slåss-fly- frys.

Alarmsystemet sorterar inte bara harar och ormar utan även oordning och avvikelser i vår vardag. Alarmet går även på när vi sorterar människors annorlunda beteende, oordning i kylskåpet, felsorterade skedar i kökslådan. Subtila signaler från andra människor kan även de uppfattas som ett hot och särskilt om vi redan känner oss oroliga på något sätt redan innan.  Vi ska inte glömma att det här systemet faktiskt finns för att öka vår överlevnad och det är inte så konstigt att vi reagera med känsla av hot vid förändringar i vår livssituation. En del har lättare att hantera en sådan känsla av hot, men likväl är det inte ovanligt att många människor instinktivt först går in i ett reflexmässigt försvar mot förändringen – egentligen utan att överväga om det skulle vara en bra förändring som sker/föreslås. Efter ett tag kan resterande pannlob balansera upp och värdera det nya och göra om omvärdering  för de flesta människor.

ID-100178567

En del människor har ett mer aktivt  system för felsökning än andra och får mer oro när det är oordning. En del individer med exempelvis neuropsykiatriska svårigheter eller tvångssjukdomar, kan bli mycket oroliga när stolar står i oordning vid bordet innan middagen, eller har egna system/ordningsföljder som behöver uppfyllas för att något ska kunna genomföras. 

Andra människor tycks inte alls ha samma behov av struktur och ordning utan kan leva alldeles utmärkt i ett kreativt kaos.

Alarmsystemet är till för att vi ska snabbare kunna navigera i vår omvärld och upptäcka möjliga risker i vår livsmiljö.

Vi är alla olika här, det viktiga är att vi faktiskt allihopa har möjlighet att utveckla vår reglering av reaktionerna alarmet skapar för oss. Visst krävs det träning, träning, träning – och en hel del strategisk förebyggande planering – men det gör det om vi ska klara ett maratonlopp också.

Det finns därför många skäl till att träna sin förmåga till emotionell reglering. Återkommer till det senare

Läs Mer

Trötthet och återhämtning

Äntligen sista veckan av januari. Det är bara en vecka kvar till 1 februari och februari är en kort månad, så i runda slängar är det 5 veckor kvar till första vårmånaden. 

Så här mitt i vintern härjar många förkylningar, infektioner och många människor är väldigt trötta. Det blir ännu mer tydligt att vi har behov av återhämtning. 

Vi vet av forskning kring stress och belastning att möjlighet till återhämtning behövs för att belastning ska kunna tolereras av kropp och hjärna. Att sysselsätta sig med mobiltelefonen varje ledig sekund räknas inte som ledighet eller återhämtning i sammanhanget. 

Att vara ute i naturen, lyssna på musik, titta ut genom ett fönster, spela kort med barnen, träna, måla, teckna, läsa en bok och att ha lite tråkigt (rent utav) är bättre sätt att vila på. Glömde jag sova? 

I vårt prestationsfyllda samhälle kan det vara nyttigt att göra ingenting ibland, för att hinna ikapp med relationen med sig själv, för att orka möta andra i vardagen igen. 

Jag tänker att en viktig förmåga att lära sig i livet är att kunna vara själv utan att bli orolig eller rastlös. Att kunna ”trösta sig själv” är en bra grund för att må bra och göra sunda val av aktiviteter och relationer.

Så januari med sitt mörker kanske är den gåvan till oss nordbor att lite ge oss tid för återhämtning i våra iden för att återhämta oss och ladda batterierna inför mer aktivitet under vår och sommar, när ljuset återvänder.  

 

Läs Mer

Illusionen av det perfekta och känsla av brist

Under jullovet har P1 sänt Vinterpratare av olika slag och jag har inte lyssnat så mycket, som jag brukar på motsvarande Sommarprogram, men ett program jag lyssnade på är Alice Teodorescu,  politisk redaktör på Göteborgs-Posten.  I programmet pratar hon om kärleken  och hur samhällets konsumtionskultur även påverkar våra nära relationer och därmed även våra kärleksrelationer.

När jag lyssnade får jag känslan att just den där idealiseringen av något ”där borta” i ”framtiden” är det som skapar en känsla av saknad. Runt storhelgerna, som varit, förväntas lyckliga familjerelationer, vackert dukade bord, glimmande ögon på barnen, god mat, vänner och lite glitter och glamour kanske?

Jag vet inte hur många som verkligen kan pricka av alla sina och andras förväntningar? Jag kan det definitivt inte. På sociala medier duggar bilder från långresor, förrätter, perfekta julgranar och fyrverkerier under julhelgerna. Allt fler har i år summerat sina framgångar och stordåd under året, vilket givetvis bidrar till ökad känsla av brist hos väldigt många i sina liv.

Delvis har vi vår hjärna att skylla på det här fenomenet. När vi vant oss vid ett livstillstånd ligger det i vår natur att fortsätta söka mat och andra ”nödvändigheter”, så att vi inte blir utan något nödvändigt senare. Problemet är att just lyckomaximeringen skapar känslan av saknad. Då spelar det ingen roll vad det är vi inte har – utan just att vi inte har det – skapar känslan av brist. Samtidigt är det just denna förmåga som gör att vi vänjer oss vid svåra livssituationer. Få människor säger att de skulle sätta något värde till ett liv med sjukdom och smärta innan de drabbas, men påfallande många upplever ändå en mening – just därför att de genom sin sjukdom värderar livet ännu högre. 

Vår hjärna har skapats för att vi ska anpassa oss vid vår livsmiljö – på gott och ont. Allt med syftet att vi inte ska ge upp sökandet efter det vi behöver för livet. Dilemmat är att om vi hela tiden flyttar fram mållinjen är det svårt att känna lycka och tillfredsställelse.

Tyvärr verkar det som om konsumtionskulturen har skapat en illusion om hur livet måste vara, eller innehålla, för att känna oss lyckade eller ”lyckliga”. Reklambranschen har som syfte att skapa det där glappet mellan nuläge och önskan om något annat. När vår önskan eller rent av begär till det där vi saknar (och verkar så fantastiskt) blir så stort att vi sätter fart mot det vi önskar, skapas motivation. Motsatsen till tristess.

Jag hörde på radion att i USA kallas den 3 januari för ”stora skilsmässodagen” av landets advokater.

Det får mig att fundera.

Vad skulle hända om vi slutar jämföra vårt eget liv med andra? Ingen vet vad som händer egentligen mellan de där perfekta bilderna, perfekta ögonblicken fångade på bild på en finkornig strand långt bort. Allt för många människor kämpar i tysthet med känslan av brist. Brist i relationer, brist på närvaro, brist på pengar, brist på kärlek, brist på hälsa. Mellan de perfekta bilderna upplever de allra flesta ibland även värk, sorg, tristess, ensamhet, sårbarhet, oro för sin ekonomi, oro för sina nära och kära. Eller likgiltighet. Det är så det är att vara människa.

Jag har hittills inte träffat någon som levt ett helt liv utan sorg eller svårigheter. Vi behöver – var och en av oss – lära oss att förhålla oss till det oförutsägbara i våra liv. Vi behöver stå ut med att livet är oförutsägbart till sin natur. Vi behöver alltså träna vår pannlob  – vårt medvetna  tänkande i en annJag ser det i min arbetsvardag, hjältar i vår värld, som gör stora förändringarna i sitt sätt att tänka och förhålla sig till världen.  Det mest påfallande är att människor slutar tro att den yttre världen  (människor, resor, pengar, träning och annat) ska göra dem lyckliga och ser att de istället upplever nöjdhet och oberoende i förhållande till det oförutsägbara. De slutar jaga det perfekta livet och tillåter dammråttorna i hörnen oftare, därför att de insett att ett perfekt välstädat hem inte definierar lycka.

Läs Mer