Eskilstuna United DFF har en rad av starka säsonger i Damallsvenskan på sitt samvete. Efter att de säsongen 2013 vann den allra första upplagan av Elitettan (tidigare näst högsta damnivån som var uppdelad i Norr- respektive Söderettan) så har Eskilstuna-laget under Viktor Erikssons ledning varit 7:a, 2:a, 3:a och 3:a. Till denna säsong skedde ett tränarbyte som varade fram till mitten av maj då Jonas Björkgren fick lämna sitt uppdrag. Varför? En resultatmässigt bedrövlig start av säsongen 2018 som fortfarande gör att Eskilstuna United denna säsong ska ha som enda mål att slippa nedflyttning. I ett annat läge är faktiskt söndagens motståndare Linköpings FC även om de också avslutade sin huvudtränares (Marcus Walfridson) kontrakt i början av maj efter en misslyckad inledning av seriespelet. Linköping har upplevt ett par helt makalöst starka säsonger och med överlägsen marginal blivit svenska mästarinnor både 2016 och 2017. Trots en medioker start i år kan de unna sig lyxen att fortfarande hoppas på att nå serietoppen när 22 omgångar är spelade den 27/10.
Elitidrott är vansklig. Belöningen vid positiva resultat är hög men när det inte går som man hoppats är det desto brutalare. Något som också satt sin prägel på Eskilstuna Uniteds hejarklack Tuna 12. Tyvärr tyckte jag det under delar av söndagsmatchen inte alls lät roligt från vissa i klacken. En positivare ton kom från motsatta långsidans klack från Linköping med namnet Lejonflocken. De hade i och för sig en matchutveckling fram till den 78:e minuten som var i deras lags favör.
För de 1077 åskådarna som sökte sig till den värmedallrande Tunavallen i Eskilstuna under söndagens sena eftermiddag var det kanske en dag med fotbollsbaksmälla av värsta sorten. De svenska herrarnas sorti i VM-kvartsfinalen mot England dagen innan låg måhända som ett våtvarmt omslag av fetvadd runt vars och ens sinne. Å andra sidan är damfotbollen relativt sätt befriad från mycket av det som skaver alldeles väldigt mycket hos mig när jag ser hur herrspelarna beter sig på en fotbollsplan, och söndagens damallsvenska match hade allt och lite till av det man vill få serverat när man tittar på live-sport. Damfotboll och Damallsvenskan är sannerligen produkter att vara stolt över samt marknadsföra för att nå ut med till många, många fler!
Det har varit en del turbulens på huvudtränarsysslan i både Eskilstuna och Linköping. För det sörmländska laget landade lösningen i att Magnus ”Munken” Karlsson tog över ansvaret. Ett tryggt och välbekant namn för Eskilstunas stoltheter, minst sagt. I skrivande stund, ett par dygn efter söndagens match lagen emellan, blev det klart att den temporära lösningen med Henrik Jensen (som gjorde sin sista match som LFC-tränare mot just Eskilstuna) fått en lösning i och med att Olof Unogård från och med nu tar över huvudansvaret. Ett ytterst intressant tränarnamn som för mig sammankopplas med en tränare som alltid får med sig spelarna i lagen han tränar. Kvar i rollen som assisterande tränare blir Charlotte Rohlin, en tidigare spelare med närmast ikonisk aura runt sig i Linköping.
Inför denna säsong har Eskilstuna United haft en hel del spelaromsättning att balansera. Det är dock ingenting i jämförelse med vad Linköpings FC baxat runt både inför förra och denna säsong. Det kostar på att få omvärldens ögon på spelarna i laget då man vinner ett mästerskap. Det som hänt direkt efter söndagens match med spelartruppen i Linköping är också anmärkningsvärt då en del förändringar annonserats. Ett tungt tapp är att engelska Natasha Dowie lämnar, den allsvenska skytteligans ledare med sina 9 mål (och överlägset bäst i LFC så här långt i seriespelet). LFC är inte paralyserade utan har också presenterat en del nytt. More to come, skulle jag tro. Eskilstuna United är ute med kollekthåven sedan en tid och försöker få fram pengar till en värvning. Potential finns i den befintliga truppen men där har också dåligt självförtroende rotat sig och sådant är rackarns tufft att skaka av sig. En galet positiv comeback fick i alla fall hemmapubliken se under söndagen då Annica Svensson efter lång, lång skadefrånvaro äntligen fick spela allsvensk match igen. Och som hon gjorde det! Mer om det lite längre ner i texten.
Det blev en fotbollsmatch som började bedrövligt för hemmalaget. Kanske ska jag omformulera mig och istället skriva att matchen började som laget själva förväntade sig utifrån deras tabellposition. Tron på den egna förmågan i botten, ett för motståndarna frikostigt och lite inbjudande försvarsarbete och naturligtvis trillade både 0-1 och 0-2 in utan att Linköping såg ut att förta sig. 0-1 gjordes i 10:e minuten av Filippa Angeldal, 0-2 knoppade Kosovare Asllani in i 18:e minuten.
Nävar knöts, blickar fokuserades, sinnen skärptes. Svett lackades också, men det gjorde det för båda lagens spelare. Någonstans och med några medel kom hemmalagets spelare i balans med omvärlden. Lagkaptenen Petra Johansson visade vägen, vann boll på mitten med sin kompromisslösa stil och när hon dundrade in 1-2 gav hon hopp och tro i lagkamraternas hjärtan. Vi andra plitade ner matchminut 24 för det extremt viktiga reduceringsmålet.
Den sista kvarten av första halvleken visade upp en scenförändring där United agerade som det hemmalag de onekligen var. Linköpings prestation matchen igenom höll en mycket jämnare nivå och den vinnarkultur som klubben byggt upp under åren såg ut att kunna ge dem en fördel när det drog ihop sig. Andra halvlek var tuff och jämn och United skakade fram chanser som bl.a. ledde fram till den hörna där Vaila Barsley trycktes i backen och straff utdömdes. När matchuret stod på 54:e minuten stegade Lisa Dahlkvist fram till straffpunkten. En syn som många (alla?) av oss förknippar med Sveriges straffsparksläggning mot USA och en psykande Hope Solo i OS-kvartsfinalen 2016. Lisa lika säker denna gång och 1-2 blev 2-2. Nästa straff var dock inte lika framgångsrik.
Linköping var långt ifrån ett slaget lag. De jobbade på tålmodigt och jagade ett nytt ledningsmål. De lyckades också och efter en välslagen hörna från Kosovare Asllani i 73:e minuten nådde Janni Arnth Jensen högst i en nickduell vilket gav notoriske målskytten Natasha Dowie läge för 2-3. Starka protester från de bakre leden hos United till ingen nytta (möjligtvis hävdade de att det var offside).
Med kvarten kvar av matchen hade mittfältskrigaren Petra Johansson sprungit sig till kramp i värmen. Byte förbereddes och i 76:e minuten lämnar Petra planen samt sträcker över sin kaptensbindel till inhopparen Annica Svensson. 14 månaders elände och rehab var äntligen över, hemmaarenan och publiken hade väntat länge nog att få välkomna slitvargen med så många matcher på högsta nivå i bagaget. Två minuter efter att Annica blivit inbytt utdömdes ännu en straff för hemmalaget, en straff som dock Lisa Dahlkvist inte fick se leta sig in i nätmaskorna. I situationen efteråt kom dock 3-3 och vem stod där med armarna i vädret om inte Annica Svensson!? Comeback deluxe, jisses. Om ett slutresultat ska fastställas kan det gärna få göras på detta sätt och även om alla har sin lojalitet med olika lag och förhoppningar om resultat hit och dit är det omöjligt att inte känna med en spelare som Annica i den stunden.
Det flöjtades när någran stopptidsminuter passerat och båda lagens spelare sjönk ihop och pustade ut på planen. Värmen bestod trots att klockan närmade sig 19, inget av lagen hade egentligen någon lust att inte vinna denna kamp. Poängen som en seger hade inneburit var av stor vikt för dem båda, det ena laget för att få tätkänning och det andra laget för sin överlevnad i bottenskiktet. I egenskap av Nyköpings-kopplad sportbevakare hade jag självklart hoppats på speltid för Linköpings Tove Almqvist. Det skedde inte och förmodligen ser Tove sin chans i det tränarskifte som nu skett i LFC.
Jag kämpade med kamerorna i skuggspelet på Tunavallen. Ömsom kolkällare, ömsom solarieljus. Ett bildgalleri blev det dock och du hittar det HÄR >>>
Som vanligt var mottagandet på Tunavallen trevligt och positivt. Jag njöt varje stund av det som både hemma- och bortalaget presterade under denna härliga fotbollskamp. Matcher som denna får mig att längta tillbaka till den damallsvenska scenen och jag ska försöka prioritera ytterligare någon match under hösten. Om det sedan blir på Tunavallen, Linköping Arena eller någon annan anläggning ska jag låta vara oskrivet. Avslutningsvis önskar jag alla spelarna ett riktigt härligt sommarlov!