Ett riktigt förlåt

Nu ska jag berätta om något som aldrig hänt förut i vår familj. Iallafall inte i en så ringa ålder som vid 3 år. Men jag behöver börja från början.

Jullovet har lyxigt nog inneburit sovmorgnar, även för de yngsta. Detta har lett till senare måltider. Idag åt vi mellisfika med mormor och morfar så sent som halv fyra. Därför svängde vi om skärmtiden till före maten istället för efter vilket resulterade i en mycket senare middag än vanligt. Min yngste son, 3 år, hade före fikat trampat runt på sin lilla 12tumscykel i drygt 2 kilometer och var jättetrött och nu även jättehungrig. Han fick avbryta en redan over-due skärmtid under högljudd protest och fick dessutom en plats vid matbordet han inte ville ha.

Då.

ALLA känslor av trötthet, hunger, missnöje och besvikelse kom ut på en gång. Stoooora tårar, gråt och matvägran. Han ville gå från bordet, jag satte tillbaka honom, han ville gå igen och då lät jag honom. Jag tyckte det var läge för honom att få gråta färdigt och sen lugna sig för att kunna få i den välbehövliga energin.

(Passus; min godhjärtade 5-åring säger då med tår i ögat att det var fel att lillebror inte skulle sitta vid bordet. Han ska ju vara tillsammans med oss! Jag förklarade att jag inte bett honom lämna bordet utan att han själv ville gå och att det kan vara bra att få känna färdigt innan man kan äta – vilket lugnade honom. Lilla fina storebror) nåväl efter pappa-prat kom han tillbaka.

Jag serverade först salladens äppelbitar och vårt kvarvarande julaftonsbubbel för att snabbt få upp honom i socker. Han åt sedan hela portionen mat med ett par vilopauser med huvudet i mitt knä. Hungrig. Trött. Mammas lilla hjärta. Efter maten kommer han till mig och vill kramas. Jag tar hans armar och lägger om min hals. Vi kramar varandra hårt och länge. Myser.

Sen.

Sen släpper han taget. Pillar med mitt hår och säger ansikte mot ansikte: mamma förlåt att jag blev arg förut.

Tre år. Tre korta år har hans fötter tassat på denna jord. Jag överväldigades. Av att det liksom kom från honom själv. (Han hade inte ens betett sig illa mot någon annan i hans känslosamma utbrott och hade egentligen inget att be om ursäkt på så vis, även om fredagsfriden förvisso försvann för ett ögonblick). Men ett ärligare förlåt har jag faktiskt aldrig fått förut. Visst händer det att min äldsta på tio år säger så efter nåt onödigt hon sagt. Men tre! Tre år. Och han sa det så äkta.

Lilla goa söta människa. Du gjorde något stort idag. Något vackert. Man FÅR vara trött, liten, ledsen, besviken och hungrig. Och man får gråta treårstårar då. Men tack. Tack för årets finaste stund ❤️

Läs Mer

Naturnära på alla möjliga sätt

HEJ-ej-ej-ej!
Just det, det ekar!

Ja, vi far hit varje år, och så fort vi kom ut ur bilen började min ena son ropa högt. Han mindes förra året. Hur han kom på att det ekade extra bra just här.

Vi befinner oss på sörmländsk mark, i bygden där jag växte upp. Utanför Nyköping ligger en bondgård vackert belägen med stora fält, skog och en liten sjö. Eller räknas den som sjö? Jag vet inte, men vatten är det. Hit åker vi varje år för att hugga vår gran och hälsa på bondfamiljerna som arbetar tillsammans på gården med djuren. I år är vi en vecka tidiga då ett kalas ”tid i vägen” för vår ordinarie huggardag. Solen strålade och det var galet vackert! Efter redan 15 minuter hade vi hittat en finfin gran till oss. Alla hjälpte till att såga. Stor skrattsalva utbröt när granen föll och gömde mamma därunder. Det var en njutning att se min 5-åring kikna. (Här hade man velat ha en emoji som interagerar och fyller läsaren med det jag fylldes med när jag såg honom, men för er med inlevelse fattar ni nog 🙂

Med granen på biltaket for vi till gården för att ta vårt längsta besök hittills med gårdens djur. Det var extra fascinerande just idag. Förutom hönor, katt, kanin och kor fanns den sötaste lilla kalv på dryga veckan. Min äldsta son erbjöd sin han och den mottogs efter lite nos och nyfikna trevanden med största glädje. Handen blev…slemmig och blöt.    Mycket slemmig och blöt! Stor glädje och fascination hos sonen. Vi stannade kvar och tittade fascinerat på bondens vana handlag och det slår mig att det här…det här är liksom inget man lär sig på en vecka. Det är mångårig erfarenhet, respekt för djuren, koll på vilka kor som fusksnuttar på andra, vilka som är lite mer tjuriga eller vilka som är mer ”varma” och nyfikna. Det finns något slags circle-of-life-tänk som inte ens märks när man köper ägg frigående utehöns  eller ekologiskt gotlandsfår på ICA. Men det märks här. Allt tar tid, och allt ska ha sin tid.

Är man sugen på det vackra landskapet i Runtuna, en fin gran och gott julfika så tycker jag att ni ska bege er ut till Sörby Gård lördagen före tredje advent. Då brukar det bli häst och vagn eller släde ut till julgransodlingen. På den snirkliga vägen ut från Nyköping till Sörby finns det dessutom god chans att se ”renar” som mina välutbildade barn(ha!) skådade ut genom bilfönstret. Så åk dit vetja!

Läs Mer

Jag är inte samma mamma som då

Som mamma kan jag gå in i en ”roll” där jag vill vara lika med alla barn.

Alla ska få gå babysim, alla ska få gå till Öppnis, alla ska ha hemlagad mat i burkarna, jag ska teckna med alla barn, alla ska ha en babybok med alla speciella händelser och utvecklingssteg, alla ska få sin egen bad-cape, alla ska fotas liggande på vår fårfäll, alla ska fotas efter ett bad i den där speciella fleecefilten, alla ska…ja ni hör ju. Nördigt.

Men det är ju inte samma sak att vara mamma till ett barn som att vara mamma till fyra.

Visst, vissa saker har hållit; mat, tecken som stöd och badcape/badrock. Men sen sprack det.

Så alla har åkt till badhuset med mig under sitt första gosehalvår men bara tre av dem fick babysim.

De första har varit väldigt väldigt mycket på Öppnis medan de två andra varit där mer sällan.

De två sista barnet blev aldrig fotograferat på fårfällen, och de där barnalbumen är ju rena skämtet! Pah! Inte ens det första är halvgjort! Haha!

Något jag pysslat med, for fun, som de två äldsta varit med på, är en aktivitetstavla som suttit vid matbordet. Den har visat dagens innehåll i kronologisk ordning, haft vokalerna färgade för ev lättare kodning och innehållit alla möjliga ord/namn/dagar/månader/årstider mm.

På så sätt har deras lästräning börjat tidigt men på ett lite lekfullt sätt. Men sen möblerade vi om och hade då ingen vägg att sätta tavlan på och vi blev fler i familjen och jag hann helt enkelt inte med att uppdatera alla ord för barn nr 3. (Skriva, plasta in, klippa, sätta på kardborr…nä det gick helt enkelt inte). Och sen har min lilla tavla legat i kontoret och påmint mig om och om igen.

Denna termin läser vi om barn i förskoleåldern och språk, och det vore ju kul att satsa igen på detta åtminstone till sista barnet, men jag inser att detta inte kommer ske. The wordpysslande är slut.

Och på riktigt så känner jag mig så dålig som inte låter de två yngsta få samma möjlighet. Att jag väljer att ta tid för annat och väljer bort just detta. Jag vet att jag inte är en dålig mamma, såklart, och fiskar inte efter en massa ”men ååå du är så duktig ändå”. Men den här grejen har liksom varit så lustfylld när tiden fanns och det var så kul att se och höra barnen.

Det finns ju andra sätt att leka med bokstäver på med barnen och lära sig läsa gör man ju i ettan, men det gör ont att inte kunna ge de sista barnen det jag har gett de första. INGEN av de fyra kommer komma ihåg detta eller tänka, wow vad kul vi hade med det där, vad mycket jag lärde mig, så det är ju ingen fara på taket. Men ibland kostar det på att välja att skaffa fler – och allt som oftast är det underbart, men det har dina begränsningar ibland. Detta är en av dem. ❤️

Läs Mer

Vem ska firas på söndag???

Hade inte tänkt skriva ett inlägg men en fin enkät i SN Extra idag fick mig att ändra mig. Fars Dag. Söndag.

Under veckan som gått har jag flera gånger fått reklam i mitt facebookflöde för denna dag. De första fem bilderna är vad som föreslagits i flödet och de följande är fler bilder från företagets hemsida. Hittar ni någon röd tråd?

     

Okej, efter en titt på samtliga förslag på hemsidan (alla är inte knäppa men de flesta) här är det jag generaliserar ner det till: verktygshandyman-pappan, ölhivar-pappan samt ”det är bara coolt att laga mat om det är något som ska grillas eller toastas”-pappan.

Så. Då tar vi en titt på vad den ytterst lilla men ändå för helgen väl lämpade enkät i SN Extra ger för resultat på vad en bra pappa är: fadersfigur-pappan (han som engagerar sig, fostrar kids och inte skiter i dem), närvarande-pappan (tillgänglig, vid ens sida, delaktig) och mjuka pappan (omhändertagande, ge kärlek, beskydd).

Jag genomförde själv en frågerunda på en kvinnofrukost där alla i ett quiz fick ge tre egenskaper hos en bra man (alla fick poäng för sina oavsett vad de svarade). INGEN skrev cool, händig, öldrickande eller BBQproffs.

What’s the deal here? Nog tror jag att de flesta pappor mest av allt skulle uppskatta typ något som de kände sig fina i, något de kanske verkligen önskat sig men framför allt en mysig dag tillsammans med familjen eller en annalkande aktivitet eller utflykt. Jag kanske är supermossig här, men jag kan bli lite trött på bilden av att en sann man är en sån som dricker bärs, gamblar på nätet, lagar enbart stekar, lyfter skrot och tänder på coola verktyg…typ. ( SER ni trädgårdshandskarna…med klor! Suck.)

Var är liksom…. ”SNenkät-pappan” inför Fars Dag? Varför får han så lite uppmärksamhet?
Heja alla tillgängliga, kärleksfulla, omhändertagande, närvarande myspappor, arbetande pappor, läspappor, badpappor, bakpappor, matlagningspappor, diskpappor, tvättpappor, hämta-på-förskolan-pappor, hemmapappor, buspappor och puss&krampappor. Vi gillar er även fast ryggarna har hårstrån, ölen är kvar i hyllan affären och maten som serveras är falukorv och makaroner. Those things doesn’t define you liksom.

Grattis på Fars Dag och ett speciellt grattis till mina barns pappa och min egen pappa <3

Läs Mer

När man vill för mycket

Vardagen för oss här hemma är mitt plugg, mannens jobb och barnens förskola/skola varvat med deras ev. fritidsaktiviteter, kyrkan på söndag och ev. nåt sångjobb då och då, men inte så ofta. That’s it. Om jag hade tusen armar, klonad personlighet och dygnet hade fyra gånger så många timmar hade jag(utan inbördes ordning):

  • Tagit en teaterkurs
  • Gått på lerkurs
  • Gått på nåt danspass i veckan eller en rolig danskurs
  • Varit med i en kör (eller flera!)
  • Bakat bröd oftare
  • Spelat in en slask på alla mina låtar i väntan på ett nu-gör-jag-det-ryck, en producent och en massa pengar.
  • Varit kursamanuens i min klass, hakat på partygruppen och ordnat alla möjliga roliga events
  • Besöka språkcafén
  • Läsa sagor för barn på förskolor
  • Tränat varannan dag tillsammans med min man, syster eller vän
  • Hälsat på farmor oftare
  • Ordnat roliga happenings på gatan där vi bor för grannglädjens skull (tro mig jag har redan ett ”Blåklintsloppet” arrangerat i huvudet) Ni vet; kräftskiva på gatan i augusti, mörkerspårning på höstlovet, pulkarace med varm choklad på vintern och brännbollsturnering på sommaren.
  • Varit med i NYMOS julshow och musikaler varje år och revyer och sånt
  • Varit mer aktiv och fixat spelningar för banden vi är med i, men framförallt hunnit REPA ihop mer
  • Kanske startat en barnkör tillsammans med någon
  • Baka fredagsmyset tillsammans med mina barn varje fredag
  • Hänga hos mamma och pappa mera
  • Åkt med familjen till alla våra syskon och haft kusinhäng
  • Bjudit hem vänner med familjer på middagar oftare
  • Ordnat den där Internationella Kvinnodags-eventet som finns i mitt huvud
  • Åka iväg och göra en rolig aktivitet i månaden med varje barn – bara barnet och jag. Det blir en i veckan.
  • Haft flera girls weekend med alla jag älskar i olika konstellationer
  • Åkt med familjen och hälsat på de där vännerna som inte bor i Nypan men som vi gillar att hänga med.

Hade jag dessutom haft en massa pengar att göra vad jag vill, hade listan varit längre 😉

Jag ÄLSKAR människor och att liksom bara göra…lustfyllda saker. Vara kreativ, planera roliga grejer och leeeeeva med en massa gött folk runtomkring mig. Why, oh why kan man inte göra allt? Jag älskar det jag gör men jag vill göra meeer!

…jag får bli pensionär eller nåt.

Läs Mer

Där gick de över gränsen…männen

På högstadiet hade skolläkaren kommit för att bl.a. undersöka min sneda ryggrad. Jag ombads ta av tröjan så att han kunde se ryggen bakifrån. Helt normalt för en läkare, såklart. Svårt att se annars. Jag tror jag böjde mig fram och rätade upp ryggen igen. Sedan skulle jag öppna byxorna för att kunna hasa ner mina beiga crockerjeans från JC en bit. Se höfterna säkert. Helt logiskt. Han ställde sig bakom mig och började knäppa upp byxorna. Där och då ändrades min känsla för besöket. Det kändes obehagligt och jag minns att jag famlade med mina egna händer för att få möjlighet att knäppa upp mina egna byxor. Själv. Jag tror inte att jag berättade för någon. Jag tror till och med att jag faktiskt inte ens reflekterade över det när besöket sedan var klart. ”Vad gjorde han? Var det OK? Jag borde berätta för någon. Visst får man inte göra så?” Nej, jag kan inte minnas att jag tänkte så alls. Det är det som skrämmer mig mest av det här minnet. Hur tafatt jag var. Hur ”lätt” det var för honom att göra en undersökningsgrej lite out of the box, och slippa konsekvenser. Eller visste han det? Eller hade han ens en avsikt? Oavsett vad, så var det ju min personliga upplevelse. Och hade jag liksom vetat vad jag vet idag, så hade jag gått till en lärare och berättat och bett dem prata med honom. Frågan är om det hade hjälpt? Vem tror man på? Mannen i den vita rocken eller den lilla flickan på högstadiet?

För när jag, min syster och vår barndomsvän skulle åka SJtåg och väntade på avgång, såg vi från vårt tågfönster hur en man går i det nedsläckta tåget på spåret bredvid oss. Med en ficklampa. Han ställer sig och…onanerar. I fönstret så att vi ska se. Dunkelt, men ändå. Så sjukt och så äckligt. Vi blir paffa, upprörda och vet inte vad vi ska ta oss till. Vi säger till konduktören, men i vår nervositet över det hela, att som tonåring behöva tillkalla personal och berätta om den där mannen, börjar vi treva med orden. Fnissa. Får fram budskapet men helt utan pondus. Och jag minns hur jag kände; konduktören tror inte på oss. Tror att vi bara hittat på.

På en vårdcentral i Stockholm, i området där vi bodde innan vi fick vårt första barn, lägger den manlige läkaren handen på mitt lår. Länge. Jag mailar administrationen och berättar om obehaget. Kan man anmäla sådant? Tydligen inte. Jag blir inte uppringd för att ge vidare information eller ev. förhör från någon chef för att gå vidare med detta.

Ett par år senare solade jag solarium i en simhall i ett annat Stockholmsområde, där vi bodde med vår dotter, innan vi flyttade till Nyköping). Jag var gravid med vårt andra barn och såg således inte så…het ut. Jag solade topless och av någon anledning tittade jag åt höger, såg en hand och en metallicröd mobiltelefon, ni vet en sån man ”fäller upp”. Jag skrek; hallå vad GÖR du? Klädde snabbt på  mig byxor och tröja, stapplade ut. Hjärtat dunkade. Jag gick direkt till en personal och berättade vad som hänt. Hon säger att hon ska kolla upp det. Jag simmar så länge. Jag vill inte se när de pratar med honom. Vill inte sola någonannanstans heller. Efter simturen pratar personalen med mig. De ringde till polisen men höll inte kvar killen. ”Vi känner igen honom sen förut. Det är problem på en annan simhall i närheten också.” VARFÖR fick jag inte ens prata med en polis på plats? VARFÖR är det ingen som håller kvar denna person tills en polisen kom? Jag kan ju intyga hur mobilen såg ut och både jag och personalen kan intyga vilka bås det gällde. Jag fick ett telefonsamtal, gav en rapport och fick ett brev om att ärendet lades ned. Jag tänker på alla andra kvinnor han förnedrat fler gånger, eftersom han tydligen var ”känd” hos polisen. Men det kanske inte var så farligt, att det var värt att hålla kvar honom? En man som filmar en avklädd kvinna…

Jag önskar att jag var klar. Men jag har fler historier om yngre och äldre män som går långt över linjen för vad som är okej. Jag har tillbringat typ tre kvällar på krogen i hela mitt liv. Så jag är inte på någon ”lammköttsmarknad” (som det så vackert kallas) när detta händer. Jag är på Hjortensbergsbadet eller i skolan liksom. Vanliga platser. Jag pratade med en vän om detta häromdagen och både hon och hennes syster hade också tillfällen där män i sina yrkesroller klart gått öve gränsen. Why, oh why?

Jag är inte den med skinn på näsan och hård panna. Fryser till i panik, slutar nästan andas och vet inte vad jag ska säga eller göra. Men nu är det länge sen, thank God. Typ 10 år sen eller nåt sen sist. Idag hoppas jag att jag skulle våga typ slå nån på käften om det hände igen.

Läs Mer

För en sekund

”För en sekund stannar jag kvar här hos dig”

Raden kommer från en sång som legat mig varmt om hjärtat i många år nu. Ibland kan ”en kort sekund” med någon vara helt avgörande. Som den där kvällen jag skrev om för någon månad sen, när min minstas mjuka hud läkte mitt innersta på ett litet ögonblick.

Häromkvällen låg jag i samma rum men i den andre sonens säng och tänkte. Tänkte på hur de ofta vaknar om morgnarna och jag redan begett mig till tåget. ”Var är mamma?” frågar de då. Jag började fundera om det här med distansstudier var ett så himla bra val? Det är tre år kvar och den kvarvarande terminen innebär i princip daglig pendling. Borta 7.30-17. Det hade jag inte tänkt. Att det skulle bli så mycket.  Jag stortrivs och det är så SÅ intressant, men kommer de komma ihåg en frånvarande eller en närvarande mamma? Kommer jag bilda något slags…hål i deras minne av den här studietiden? Silhuetten av en mamma med ryggsäck och cykelhjälm?

När jag väl jobbar i framtiden kommer ju dagarna verkligen vara ”slav” under jobbklockan. Att plugga brukar ju iallafall innebära lite mer ”fri” tid att laborera med. Inte dessa kommande månader iallafall.

Kommer den här tiden kännas som en kort sekvens av deras liv eller märker jag dem för alltid med bilden av mamman som alltid åker bort? Ni inser ju att det finns en fin make och far till barnen som såklart tar hand om det mesta. Länge leve min man, hipp hurra ❤️ Halvtidsjobb var verkligen en bra idé. Men han sa också något bra när jag berättade om min oro. ”Hur minns du det när din mamma studerade?”

Jag minns att hon pluggade matte hemma vid bordet, att hon verkade duktig och kunde vuxenaktiga skolsaker, att hon kom hem med imponerande akvareller och hur kul hon tyckte just bildkursen varit. Jag minns också hur engagerad hon varit i lektionerna om bergarter eftersom hon kom hem med olika stenar och kunde namn på dem.

Min man uppmuntrade mig att ta med barnen mer på ”resan som student”. Engagera dem vid matbordet, berätta om nåt kul du lärt dig idag och få dem att känna sig delaktiga i detta. Bra sagt. Tre av dem har fått följa med till skolan och hälsa på redan men ja, jag ska dela små korta ögonblick från mina långa skoldagar. Så får det bli. 

Och jag ska njuta av alla dagens ögonblick med barnen. Ibland är ögonblicken längre, ibland varar de för en sekund. Men de finns där och vi kan få ta del av varandra på olika sätt. Något jag måste värdesätta på ett nytt sätt i höst. So be it.

Läs Mer

Ett rum med utsikt

Snart är tiden här – någon har blivit stor och det är dags att lämna det här familjehemmet och få en nystart i en annan stad. Egen lägenhet, nya vänner, ny energi. Modershjärtat vet att det är dags att släppa taget, tiden är ”slut” nu men…det kommer också stå en stol vid matbordet varje morgon ge mig ett skavande litet sorgestreck i hjärtat varje morgon. För den stolen kommer nu att vara tom.

Allt har sin tid. Det är bara att svälja den sanningen.

Nu firar vi bemärkelsedagen genom en kort resa tillsammans. A room with a view får symbolisera fönstret mot framtiden. 

Någon frågade mig imorse om det blivit som jag tänkte mig. Om jag lärt mig något. En del saker blev som jag tänkte, andra inte. Jag har lärt mig mer om mig själv än om barnet vi tagit emot tror jag. Uppdraget får en att växa liksom och jag hoppas att vi också fått så in frön av kärlek, trygghet och omsorg som får blomma ut i något vackert i framtiden.

Nu har vi snart bara ett extra barn hemma och jag kommer inte snegla mot den där dörren mer…iallafall inte på samma sätt som förut. Vad fort tiden gått, tänker jag så här i efterhand.

Lycka till shkore habibti. Styr båten mot dina drömmar. Kram ‘ade

Läs Mer

En 2-årig själsdoktor

Idag har jag varit trött. Eller kanske inte jättetrött pga sömn men trött av att kroppen är småkrasslig.

Jag har vetat om det, känt det och kommunicerat med samtliga barn om det. Varning, varning liksom. Jag ställs dock inför några situationer under eftermiddagen:

1) Barn orkar inte gå hem från förskolan. Mamman sköter det exemplariskt med lugn, tålamod, pauser, lekparksstopp, en kort tur på ryggen och hjälp med krångliga skor en miljon gånger.
2) Barn struntar i att lyssna på en uppmaning, tittar på mig, skrattar och står kvar utan att göra nånting. Mamman sköter det snyggt om än med lite invärtes irritation.
3) Samma barn petar ner en leksak från trappen så den ramlar ner på nedervåningen, varpå mamman tyst tar upp den ger tillbaka den genom trappstegshålen och ber barnet lägga den i lekrummet. Barnet kastar ner det i trappen igen. På pin kiv.

Det är då det händer.

Mamman exploderar. Draken släpps ur sitt bo och mamman blir något hon själv hatar; en hemsk fruktansvärd människa. Knappt människa faktiskt. Kostymen klär henne inte. Den är ful, luktar äckligt och får barn att gråta. 

4) SAMMA barn kastar en pinne på vår ena bil. Avsiktligt kast men utan förstånd att den kunde hamna just där. Där rök barnprogrammet kan jag säga men i vanlig ton från mamman…mest ett konstaterande liksom.
5) Samma(!) barn uppmuntrar bror till kuddkastande i vardagsrummet och draken kommer åter fram igen. Barnet förpassas till trappsteget och en mamma som slår sig själv på låret och väser: jag är så ARG på dig. 

Och det är i den här dräkten jag har bott sedan dessa två utbrott även fast det inte blev fler stora utbrott. Ett litet kanske: För ytterligare ett barn sätter på TV när tiden tagit slut för länge sen och hivar argt iväg kontrollen vid tillsägelse – då blev det mest en uttröttad uppmaning: upp på rummet…

Uschlig eftermiddag och kväll med andra ord. Jag får säga förlåt till pinn-kastaren som råkat ut för drakens framfart och det blir ett fint samtal med fjärrkontrollkastaren och sen går jag in till ett till sovrum. Där kryper jag ner i den minstes säng.

Och det är då det händer.

Jag blir på ett ögonblick helad. Huden, slingriga bara barnben kring mina bara mammaben, små händer och spännande berättelser om dagen, utbyten och frågor med storebror som ligger med pappa i andra sängen. Jag hajar verkligen till. Jag är inte en drakmamma. Jag har hittat hem igen. Blivit mig själv. Och jag kan natta alla fyra utan agg eller illaluktande kostym. Jag kan på riktigt säga och känna: jag älskar dig. Vilken befrielse! Min själ som varit bunden kunde flyga igen, och finna ro i armarna hos den minsta av oss.

Ville bara dela med mig av det…❤️

Läs Mer

Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Läs Mer