Nu kommer familjen!

Idag kom ett mail och ett telefonsamtal. Om en vecka lyfter ett flygplan med sex familjemedlemmar. Den sjunde väntar ivrigt som en sprickande ballong. Har väntat, längtat, hoppats, mött motgångar, blivit ledsen, kommit igen och så där har det går runt. Ända tills igår när ett oväntat besked gjorde oss alla oroliga. Men nu!!! Nu kommer familjen!

Glädjen vet inga gränser. Lättnaden! Förväntan! Tacksamheten!

Ett stort tack först och främst till Röda Korset som gör resan möjlig, till Strängnäs Stift och till alla er privatpersoner som deltagit i form av bidrag! Varje krona är använd!

Jag springer ner till rummet, kramar om, grattar, mailar kommun, familjehemskonsulent och berättar för familjen i huset. Allt går så fort. Sen tittar jag i kalendern. Inser att datumet inte är en bit i framtiden utan…nästa vecka! Aj!! Där gjorde det plötsligt ont i hjärtat. Så snart! Trodde datumet skulle ligga en bit fram i tiden så man skulle hinna förbereda sig.

Sedan påminner jag mig själv att det ju har varit något vi vetat om från start. Men ändå. Det är många dagar tillsammans, och framför allt en resa rent känslomässigt vi redan gjort tillsammans innan de ens är här. Stött och blött. Och nu ska tiden här med oss ta slut.

Jag tröstar mig med att de inte hamnar allt för långt från oss. Det kommer gå att ha kontakt. Det kommer blir bra. Nu väntar en ny tid med allt praktiskt som ska ordnas. Skatteverket, arbetsförmedling, SFI, läkarbesök, tandläkare, skola. Jag hoppas det går smidigt och att deras första tid i ett vackert men kallt Sverige ger dem en positiv bild av de medborgare de kommer att möta här. Det får vi alla hjälpas åt att se till!

Tack nu också till alla som skänkt kläder, möbler och inredning! Det kommer väl till pass!

Kärleken övervinner allt ❤️🙏🏽 allt!

Läs Mer

Familjeåterförening på G – insamling startad

Tillsammans igen – snart!

Ägaren till de här skorna har vandrat långt. Natt och dag, genom öken och över hav. Betalat dyrt för en framtid någon annanstans än på den plats han förut kallade ”hemma”. Det blev en resa på hundratals mil, och de första stegen mot en ljusare framtid kanske ändå började för tre år sen. Här. I vårt land och i vårt hem.

Ett nytt språk, ny kultur, ny mat och framför allt en ny familj. Inte den riktiga, men ändå en familj att ha nära sig, medan längtan efter sin egen biologiska fortsatte på insidan. Det har varit en lång återföreningsprocess som varvats av viktiga vardagar och oroliga nätter. Men nu ÄNTLIGEN har tillstånd och pass blivit klara och en lägenhet kom som en skänk från ovan. Ödmjukt tacksamma och så glada för att en familj är på väg att återförenas!

Kvar är nu det som kan låta så enkelt, men som för en 16-åring blir alldeles för svårt att lösa på egen hand; biljetter och utresetillstånd. Kommunen eller Migrationsverket hjälper tyvärr inte till med detta. Denna resa, som ändå precis står för dörren, är därför långt ifrån ordnad. Vi behöver mer muskler.

Därför startar vi som familjehem, efter mycket letande hos små och stora organisationer, en insamling. Genom swish till mig eller mer anonymt till ett konto, kan den som vill ge en valfri summa som oavkortat går till ovan nämnda behov. Inget bidrag är för litet. På riktigt! Minsta grej är världens största liksom!

Och för den som inte har ekonomiska medel, men gärna bidrar med sängar, handdukar, tjejkläder 10-25 år, kastruller och annat som kan tänkas passa i en lägenhet för en familj på sju personer så finns vårt garage som tillfälligt förråd. ❤️

Vi jobbar tillsammans efter orden: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Dela gärna inlägget. Från djupet av våra hjärtan: tack för din gåva ❤️ swish: 0736-902132 eller bankkonto för er som vill skänka anonymt: 9024(clear)3912740 Märk ditt bidrag med ”återförening”.

notera: bankkontot som avser denna insamling töms flera gånger dagligen och kommer sedan att stängas. Detta inlägg är offentligt men kommer att tas bort i det fall summan för återföreningsresan uppnåtts 🌺

Läs Mer

Ge mig numret till nannyakuten!

Visst finns det ett sånt program? Eller fanns kanske. Där en nanny med tokbrittisk accent gör alla barn till änglar? Skulle hen få ett brev av mig skulle det stå typ:

HJÄLP!
Status: mor trött på att vara sur på olydiga kids vid läggning.
Nattning alltså. Vad är grejen, hur svårt kan det vara? Har ju funkat jämt, men inte längre. Kära Nanny, vi har två små juveler på snart 4 och 6 år. De har delat rum typ jämt och är vana vid det. No big deal, liksom. Men under senaste tiden (ja alltså även FÖRE sommarljusa kvällar) är det bara bus och trams vid i princip vaaarje läggning. What to do, what to do?

Bakgrundsinfo:
Rutiner sedan urminnes tider: Efter kvällsfilen, mackan, frukten eller whatever -> kissa, tvätta sig, borsta tänder, ligga i sängen med förälder, prata om dan om de behöver, sjunga och tacka/be aftonbön. Ljuva ord. Godnatt. Älskar dig.
Olika taktiker vid strul: drakmamman (funkar men är hemskt och lämnar enbart dåliga känslor hos båda parter. Används inte ofta, som tur är), mamman som låtsas ha tålamod men är sjukt irriterad men låter trevlig och ”nu lilla älskling är det sovdags, äääälskar disig” (funkar sådär, men kokar inombords), den riktiga tålamodsmamman som inser att det krävs en extra saga för en sån här tramskväll (funkar ibland, men är inget vinnarrecept. Det busas ändå. Är det inte den ena så är det den andra). Bestämda mamman, funkar också sådär, ger resultat efter ett tag men sura barn som inte tycker om en och vill aldrig mer leka med en eller bjuda en på sitt kalas och sånt och tar bort allt härligt med läggning så jag har ingen lust att vara det heller. Busmamman som tar det på deras nivå är ju skojigt men tar dels bort myset och bekräftar enbart att bus är okej vid läggning (tas därför endast fram som ett ess i ärmen ibland).

Kära Nanny, kan de inte bara ligga still i sängen när vi sagt godnatt? Ska de få egna rum? Det är härligt att dela med en bror ju, lite trygghet och gemensamma grejer i rummet. Orka hålla på i hundra år på kvällarna och NEJ TACK till tråkiga avslut. Nattning ska ju vara nära, mysigt och härligt. Det måste inte vara aslånga reklamfina nattningar i vardagen men ändå trevliga ju. Bästa expert – förvandla mig och gärna de där jag inte orkar med ikväll. Tips kan skickas per post, mail, sms, PM, insta, personligt besök, i drömmar, via telepati eller en blixt från en klar himmel. Allt mottages tacksamt.

Hopplösa hälsningar från en mamma utan kreativa idéer

Läs Mer

Sommarförvirring – solsting?

Jag sitter och pendlar mellan älska-sol-och-sommar-känslor och vad-ska-hända-med-Sverige-i-höst känslor. Däremellan finns upplevelser och tankar  från sommarstarten om våldtäktsoffer som felaktigt skuldbeläggs, troende kristna som lever med skuld alldeles i onödan (NÅD people! för ALLA inte bara de som säger sig vara troende, come on!), om vi kommer hinna montera fönstren som dröjt lite med leverans, att musik och sång är underbart, tvivel om jag duger som förälder eftersom jag bara misslyckas med vissa saker, och frågan om varför min hjärna aldrig blir riktigt frisk från hjärnspöken. En hel MASSA tankar och känslor med andra ord, hihi!

Det är 15 juli. Mitt i sommaren. Den bästa på länge. Och jag är ändå mittemellan. Landad och lugn (skönt!), men inte riktigt levande nog (eller?). Fullt upp med underbara dagar på stranden med mina plaskade stora och små kottar. Vi äter gott (lite för gott haha) och njuter av sooool och värme på min kropp. (och såklart tjatar vi och suckar över disk som alla andra) Men…det är som om att jag går och väntar på något. Men jag vet inte vad. På flit har vi inte planerat in mycket denna sommar. En veckas camping före midsommar, två dagar i Skara i slutet på juli och en natt hos farfar. Inget mer. Kanske är det just det. Tomheten efter en termin med pendlartider, deadlines, rapporter och tentor varvat med barn och extrajobb som just nu ger mig lite mer andrum att jag helt enkelt bara är ovan. Med allt space! Och nog har det av bara farten, helt oplanerat fyllts med många kuliga saker. Typ rep och bowling och bröllop och kusinlek.

Brukar iofs inte vilja lägga hela kalendern full med en massa. Det enda jag skulle vilja uppleva i sommar är egentligen möten med vänner. Grillkvällar, samtal, strandsnack, häng. Träffa alla jag gillar helt enkelt. Jag måste inte ha genomfört ett dyft i trädgården. Och de där fönstren ska ju inte ens jag byta så det är väl mest att hålla huset och barnen i schack under tiden. Hoppas det går bra. Jag inser dock att alla andra ju också har semester. Och vill landa, leva, njuta och slappa. Och INTE boka in en massa träffar med folk. Dilemmat haha!

(Ps. En viktig sak går jag, eller en som är nära mitt hjärta, och väntar alldeles särskilt på. Ni som brukar be böner, be gärna att hens önskan slår in. Eventuellt kan den slå in redan den här månaden. Tack <3 Ds.)

Läs Mer

Ljusnande framtid

Det sjunger man ju om såhär års. Att den ljusnande framtid är vår. Både för vår-älskare och studenter 🙂

Jag ser tillbaka och förvånas över att det har gått nästan 3 månader sedan jag skrev sist. Jag har på flit inte skrivit fram till påsk, men efter påsk var det ganska skönt att inte ladda hem apparna jag tagit bort. Går fortfarande in på fejjan via safari sen dess, haha! Dessutom har våren inneburit lite för belastande skoluppgifter för att jag ska orka tänka annat. Eller orka dela med mig av det jag tänker åtminstone.

Häromdagen hade jag dock givits möjlighet att göra det. Dela med mig av mina skrivna tankar. Det kändes fint. Och i samband med det påtalades det av någon att jag skriver en blogg. Jösses, tänkte jag. Skriver.. i presens var ju lite missvisande. Kanske borde skriva något för att ordna upp det hela. Jag har ju såklart massvis med historier om misslyckade dagar med barnen att reflektera över, där jag brustit och fått säga förlåt. Eller de dagar då jag tvivlat på mig själv som student, syster, vän, fru, medarbetare, familjehemsmamma. Men dagarna tickar ju ändå på och det som häromsistens var tufft har jag glömt. (Fördelen med att vara enormt disträ!) Eller att skriva om sånt som gör mig alldeles gal-lycklig. Där kommer ju barnen omedelbart in i bilden igen. Eller om sången eller en bra BoKasperskonsert eller nåt. Men nu blev det ju inte så många inlägg alls, som sagt.

Min största reflektion kring min sociala/nyhets-medier-fasta var dock den att jag inte ALLS upplevde att jag fick tid över till annat. Och efter rapportskrivning och tentaperiod tänkte jag att; i maj. DÅ! Då har vi bara en kurs och då kommer allt vara så himla fritt och ledigt. Men efter den här sköna långhelgen kände jag att pulsen steg lite när jag tänkte på den kommande tentan. Nej, jag kan inte slappna av fast jag vill. Men i juni. DÅ! Ja, ni hör ju. Det är är hopplöst mycket jag. Att tänka att framtiden är ljusnande. Jämt. Året runt. Och sen mitt i den där ljusa framtiden så är jag redan i huvudet på nästa framtid. Knäppt, haha!

Men i sommar. DÅ. Då ska jag inte tänka framåt. Då ska jag bara vara, gå barfota, inte lyfta ett finger, njuta av att vara i solen, lata mig och sova. Tror ni jag klarar’t 😉

Läs Mer

Jag är inte samma mamma som då

Som mamma kan jag gå in i en ”roll” där jag vill vara lika med alla barn.

Alla ska få gå babysim, alla ska få gå till Öppnis, alla ska ha hemlagad mat i burkarna, jag ska teckna med alla barn, alla ska ha en babybok med alla speciella händelser och utvecklingssteg, alla ska få sin egen bad-cape, alla ska fotas liggande på vår fårfäll, alla ska fotas efter ett bad i den där speciella fleecefilten, alla ska…ja ni hör ju. Nördigt.

Men det är ju inte samma sak att vara mamma till ett barn som att vara mamma till fyra.

Visst, vissa saker har hållit; mat, tecken som stöd och badcape/badrock. Men sen sprack det.

Så alla har åkt till badhuset med mig under sitt första gosehalvår men bara tre av dem fick babysim.

De första har varit väldigt väldigt mycket på Öppnis medan de två andra varit där mer sällan.

De två sista barnet blev aldrig fotograferat på fårfällen, och de där barnalbumen är ju rena skämtet! Pah! Inte ens det första är halvgjort! Haha!

Något jag pysslat med, for fun, som de två äldsta varit med på, är en aktivitetstavla som suttit vid matbordet. Den har visat dagens innehåll i kronologisk ordning, haft vokalerna färgade för ev lättare kodning och innehållit alla möjliga ord/namn/dagar/månader/årstider mm.

På så sätt har deras lästräning börjat tidigt men på ett lite lekfullt sätt. Men sen möblerade vi om och hade då ingen vägg att sätta tavlan på och vi blev fler i familjen och jag hann helt enkelt inte med att uppdatera alla ord för barn nr 3. (Skriva, plasta in, klippa, sätta på kardborr…nä det gick helt enkelt inte). Och sen har min lilla tavla legat i kontoret och påmint mig om och om igen.

Denna termin läser vi om barn i förskoleåldern och språk, och det vore ju kul att satsa igen på detta åtminstone till sista barnet, men jag inser att detta inte kommer ske. The wordpysslande är slut.

Och på riktigt så känner jag mig så dålig som inte låter de två yngsta få samma möjlighet. Att jag väljer att ta tid för annat och väljer bort just detta. Jag vet att jag inte är en dålig mamma, såklart, och fiskar inte efter en massa ”men ååå du är så duktig ändå”. Men den här grejen har liksom varit så lustfylld när tiden fanns och det var så kul att se och höra barnen.

Det finns ju andra sätt att leka med bokstäver på med barnen och lära sig läsa gör man ju i ettan, men det gör ont att inte kunna ge de sista barnen det jag har gett de första. INGEN av de fyra kommer komma ihåg detta eller tänka, wow vad kul vi hade med det där, vad mycket jag lärde mig, så det är ju ingen fara på taket. Men ibland kostar det på att välja att skaffa fler – och allt som oftast är det underbart, men det har dina begränsningar ibland. Detta är en av dem. ❤️

Läs Mer

Där gick de över gränsen…männen

På högstadiet hade skolläkaren kommit för att bl.a. undersöka min sneda ryggrad. Jag ombads ta av tröjan så att han kunde se ryggen bakifrån. Helt normalt för en läkare, såklart. Svårt att se annars. Jag tror jag böjde mig fram och rätade upp ryggen igen. Sedan skulle jag öppna byxorna för att kunna hasa ner mina beiga crockerjeans från JC en bit. Se höfterna säkert. Helt logiskt. Han ställde sig bakom mig och började knäppa upp byxorna. Där och då ändrades min känsla för besöket. Det kändes obehagligt och jag minns att jag famlade med mina egna händer för att få möjlighet att knäppa upp mina egna byxor. Själv. Jag tror inte att jag berättade för någon. Jag tror till och med att jag faktiskt inte ens reflekterade över det när besöket sedan var klart. ”Vad gjorde han? Var det OK? Jag borde berätta för någon. Visst får man inte göra så?” Nej, jag kan inte minnas att jag tänkte så alls. Det är det som skrämmer mig mest av det här minnet. Hur tafatt jag var. Hur ”lätt” det var för honom att göra en undersökningsgrej lite out of the box, och slippa konsekvenser. Eller visste han det? Eller hade han ens en avsikt? Oavsett vad, så var det ju min personliga upplevelse. Och hade jag liksom vetat vad jag vet idag, så hade jag gått till en lärare och berättat och bett dem prata med honom. Frågan är om det hade hjälpt? Vem tror man på? Mannen i den vita rocken eller den lilla flickan på högstadiet?

För när jag, min syster och vår barndomsvän skulle åka SJtåg och väntade på avgång, såg vi från vårt tågfönster hur en man går i det nedsläckta tåget på spåret bredvid oss. Med en ficklampa. Han ställer sig och…onanerar. I fönstret så att vi ska se. Dunkelt, men ändå. Så sjukt och så äckligt. Vi blir paffa, upprörda och vet inte vad vi ska ta oss till. Vi säger till konduktören, men i vår nervositet över det hela, att som tonåring behöva tillkalla personal och berätta om den där mannen, börjar vi treva med orden. Fnissa. Får fram budskapet men helt utan pondus. Och jag minns hur jag kände; konduktören tror inte på oss. Tror att vi bara hittat på.

På en vårdcentral i Stockholm, i området där vi bodde innan vi fick vårt första barn, lägger den manlige läkaren handen på mitt lår. Länge. Jag mailar administrationen och berättar om obehaget. Kan man anmäla sådant? Tydligen inte. Jag blir inte uppringd för att ge vidare information eller ev. förhör från någon chef för att gå vidare med detta.

Ett par år senare solade jag solarium i en simhall i ett annat Stockholmsområde, där vi bodde med vår dotter, innan vi flyttade till Nyköping). Jag var gravid med vårt andra barn och såg således inte så…het ut. Jag solade topless och av någon anledning tittade jag åt höger, såg en hand och en metallicröd mobiltelefon, ni vet en sån man ”fäller upp”. Jag skrek; hallå vad GÖR du? Klädde snabbt på  mig byxor och tröja, stapplade ut. Hjärtat dunkade. Jag gick direkt till en personal och berättade vad som hänt. Hon säger att hon ska kolla upp det. Jag simmar så länge. Jag vill inte se när de pratar med honom. Vill inte sola någonannanstans heller. Efter simturen pratar personalen med mig. De ringde till polisen men höll inte kvar killen. ”Vi känner igen honom sen förut. Det är problem på en annan simhall i närheten också.” VARFÖR fick jag inte ens prata med en polis på plats? VARFÖR är det ingen som håller kvar denna person tills en polisen kom? Jag kan ju intyga hur mobilen såg ut och både jag och personalen kan intyga vilka bås det gällde. Jag fick ett telefonsamtal, gav en rapport och fick ett brev om att ärendet lades ned. Jag tänker på alla andra kvinnor han förnedrat fler gånger, eftersom han tydligen var ”känd” hos polisen. Men det kanske inte var så farligt, att det var värt att hålla kvar honom? En man som filmar en avklädd kvinna…

Jag önskar att jag var klar. Men jag har fler historier om yngre och äldre män som går långt över linjen för vad som är okej. Jag har tillbringat typ tre kvällar på krogen i hela mitt liv. Så jag är inte på någon ”lammköttsmarknad” (som det så vackert kallas) när detta händer. Jag är på Hjortensbergsbadet eller i skolan liksom. Vanliga platser. Jag pratade med en vän om detta häromdagen och både hon och hennes syster hade också tillfällen där män i sina yrkesroller klart gått öve gränsen. Why, oh why?

Jag är inte den med skinn på näsan och hård panna. Fryser till i panik, slutar nästan andas och vet inte vad jag ska säga eller göra. Men nu är det länge sen, thank God. Typ 10 år sen eller nåt sen sist. Idag hoppas jag att jag skulle våga typ slå nån på käften om det hände igen.

Läs Mer

Sus och brus

Det är många måsten i samhället idag (nej, det ÄR det kanske inte, men det kan upplevas så, tycker jag). Alla tipptoppen veckor som ska levas fullt ut i frid och fröjd under sommaren, the perfect beachbody, eller godaste grillrätten. Och har ni byggt ett uterum?

Inte bara på sommaren, utan året runt ska vi passa i de tighta jeansen, den japanska mästersåsen eller den skandinaviska färgskalan som vi alla blir så lugna av. Och dessutom hinna ”passa” som i spinningpassa eller yogapassa (tänk att stressa in ett yogapass i veckans feta schema..det är lite komik i det). Det är liksom…mycket hela tiden.

Eller som i maj, när examensarbetena skulle in och de fyra egna barnen hade gympaavslutning, vårfest, sommarfest och all möjlig avslutningsfest och livet brusade ganska så ordentligt med sex kids, pendlande till Sthlm och alla vardagliga måsten. Brusigt helt enkelt. Så är det ibland.

Men då. I maj, hörde jag det för första gången sedan förra året. Något fantastiskt! Något jag inte hört på mycket länge. Jag hörde…*trumvirvel*… högfrekvent SUS! Ni vet, på hösten när löven fallit är det ett slags dovt, ihåligt… hm…bistert blåsande. Det låter ganska djupt och hårt och sorgset. Och är det vindstilla låter träden ingenting. Men efter att de gröna musöronen på aprilträden utvecklats till stora fina majlöv kommer de; suset! Träden pratar igen, dansar med grenarna som fladdrande armar och jag blev barnsligt lycklig över det där susandet. Var tvungen att dela det med en vän direkt efter min lilla promenad till henne; jag hörde sus för första gången idag! Sus!

Det har brusat i maj. Och juni har fortsatt med avslutningar och sedan en härlig semestervecka med husvagn. Men nu när bruset lagt sig kommer mitt första somriga inlägg. Glad sommar på er alla. Njut av sommarsuset, skippa måste-bruset.

Läs Mer

Brag-inlägget

Ja, nu ska jag brag-a lite. Jag har dock lärt mig att det inte är så ödmjukt, så känsliga läsare kan väl sluta läsa nu då… Cause I’m worth it..the braggin’!

När jag gick estet, eller pluggade musik i Sthlm hade jag  ALDRIG trott att jag skulle läsa utvecklingspsykologi och anatomi. Om någon spågumma skulle ha berättat det för mig då hade jag skrattat henne upp i fejjan. Jag?

Men flera sång och röstjobb senare, kombinerat med flera år inom förskola/skola, växte intresset för logopedi sig starkare och jag kom in. Wohoo! Bland grymma (OCH de flesta unga och fräscha:) studenter som verkade mer studievana än jag. En del direkt från gymnasiet med studieflit utan dess like, andra med fler kurser och program i bagaget. Jag hade inga problem i gymnasiet, men det var ju…gymnasiet och inte ett UNIVERSITET. Det lät så…vuxet. Nu är jag själv vuxen (tydligen) och hade inte pluggat på typ 15 år. Hur skulle det bli detta läsår?

Men jag klarade det! Hurra! Varenda tenta och inlämningsuppgift, skrytskriker jag på bloggen. Första läsåret av fyra är godkänt och jag är 1/4 logoped! Hurra igen! Och därför när jag vaknade denna morgon tog jag inte tåget till Stockholm för plugga, utan bilen till Kolmården. Ensam med min yngsta. Tog det i hans lilla upptäckartakt och samlade stenar, kastade flis och fascinerades av både ekorrar och delfiner i lugna lagunen. Han och jag. På en liten roadtrip. För nu är det sommarloooov!

Ps. Jag berätter inget om min oro inför framtiden, hur nästa läsår ska klaffa med två föräldrar in action med jobb/skola, samtliga kids i skolverksamhet och hur sjutton kunskaperna ska sitta kvar från förra läsåret. Det orosinlägget kommer i augusti, haha! Tills dess: JAG KLARADE DET! Ds.

Läs Mer