Sus och brus

Det är många måsten i samhället idag (nej, det ÄR det kanske inte, men det kan upplevas så, tycker jag). Alla tipptoppen veckor som ska levas fullt ut i frid och fröjd under sommaren, the perfect beachbody, eller godaste grillrätten. Och har ni byggt ett uterum?

Inte bara på sommaren, utan året runt ska vi passa i de tighta jeansen, den japanska mästersåsen eller den skandinaviska färgskalan som vi alla blir så lugna av. Och dessutom hinna ”passa” som i spinningpassa eller yogapassa (tänk att stressa in ett yogapass i veckans feta schema..det är lite komik i det). Det är liksom…mycket hela tiden.

Eller som i maj, när examensarbetena skulle in och de fyra egna barnen hade gympaavslutning, vårfest, sommarfest och all möjlig avslutningsfest och livet brusade ganska så ordentligt med sex kids, pendlande till Sthlm och alla vardagliga måsten. Brusigt helt enkelt. Så är det ibland.

Men då. I maj, hörde jag det för första gången sedan förra året. Något fantastiskt! Något jag inte hört på mycket länge. Jag hörde…*trumvirvel*… högfrekvent SUS! Ni vet, på hösten när löven fallit är det ett slags dovt, ihåligt… hm…bistert blåsande. Det låter ganska djupt och hårt och sorgset. Och är det vindstilla låter träden ingenting. Men efter att de gröna musöronen på aprilträden utvecklats till stora fina majlöv kommer de; suset! Träden pratar igen, dansar med grenarna som fladdrande armar och jag blev barnsligt lycklig över det där susandet. Var tvungen att dela det med en vän direkt efter min lilla promenad till henne; jag hörde sus för första gången idag! Sus!

Det har brusat i maj. Och juni har fortsatt med avslutningar och sedan en härlig semestervecka med husvagn. Men nu när bruset lagt sig kommer mitt första somriga inlägg. Glad sommar på er alla. Njut av sommarsuset, skippa måste-bruset.

Läs Mer

Brag-inlägget

Ja, nu ska jag brag-a lite. Jag har dock lärt mig att det inte är så ödmjukt, så känsliga läsare kan väl sluta läsa nu då… Cause I’m worth it..the braggin’!

När jag gick estet, eller pluggade musik i Sthlm hade jag  ALDRIG trott att jag skulle läsa utvecklingspsykologi och anatomi. Om någon spågumma skulle ha berättat det för mig då hade jag skrattat henne upp i fejjan. Jag?

Men flera sång och röstjobb senare, kombinerat med flera år inom förskola/skola, växte intresset för logopedi sig starkare och jag kom in. Wohoo! Bland grymma (OCH de flesta unga och fräscha:) studenter som verkade mer studievana än jag. En del direkt från gymnasiet med studieflit utan dess like, andra med fler kurser och program i bagaget. Jag hade inga problem i gymnasiet, men det var ju…gymnasiet och inte ett UNIVERSITET. Det lät så…vuxet. Nu är jag själv vuxen (tydligen) och hade inte pluggat på typ 15 år. Hur skulle det bli detta läsår?

Men jag klarade det! Hurra! Varenda tenta och inlämningsuppgift, skrytskriker jag på bloggen. Första läsåret av fyra är godkänt och jag är 1/4 logoped! Hurra igen! Och därför när jag vaknade denna morgon tog jag inte tåget till Stockholm för plugga, utan bilen till Kolmården. Ensam med min yngsta. Tog det i hans lilla upptäckartakt och samlade stenar, kastade flis och fascinerades av både ekorrar och delfiner i lugna lagunen. Han och jag. På en liten roadtrip. För nu är det sommarloooov!

Ps. Jag berätter inget om min oro inför framtiden, hur nästa läsår ska klaffa med två föräldrar in action med jobb/skola, samtliga kids i skolverksamhet och hur sjutton kunskaperna ska sitta kvar från förra läsåret. Det orosinlägget kommer i augusti, haha! Tills dess: JAG KLARADE DET! Ds.

Läs Mer

Crappy christmas

Det låter ju inte så positivt. Man borde ju säga happy…eller merry.

Men eftermiddagen har varit allt annat än happy. Nästa år struntar jag i julen.  Barnen får äta mamma scans fisluktande köttbullar, äta torra smaklösa lussebullar från 7-eleven och pepparkakor med e-nummer och palmolja. Och julgodiset? Ja det finns ju en hel lösviktsgodishylla på Ica att frossa om knäcken uteblir. Offerkoftan är på. Perspektivet och ödmjukheten kommer imorn eller så.

Eftersom vi som familj inte ses överdådigt mkt gjorde jag ju om adventskalendern från en hjälp-andra-kalender till en tillsammanskalender i hopp om att dra mitt strå till stacken för att kunna vara tillsammans. Sen får väl andra hjälpa till, tänkte jag. Dum tanke. Att försöka hitta på nåt för hela familjen är lika svårt som att hälla knäck i formar utan att spilla.

Ena dagen står det: idag ska vi baka pepparkakor. Jaaa säger de flesta. ”Jag vill inte vara med – jag tycker inte det är något kul” säger någon. Andra dagen: idag ska vi baka julgodis. Efter fem minuter ger en upp för att ”det var så jobbigt.”

Vi ska kolla på bilder framför TVn från hela året – en tillbakablick på året liksom. ”Tråkigt, jag vill inte vara med”. En annan dag när vi ska FIRA advent i kyrkan, fira kan ju betyda gott fika och adventsmys i största allmänhet: ”va?! Ska vi bara göra det? Det visste vi ju redan”

What to do? Ska jag ta bort kalendern? Det är ju verkligen inget måste. Men jo, det anses att den ska vara klar. Ja jag vet att jag själv har förväntningar som alla kanske inte delar.

Men alla vill äta julköttbullar, hembakt julfika och smaska på julgodis. Så nog har alla förväntningar på sitt sätt. Men ingen verkar förstå att någon måste göra det om det ska bli av. Och det här med tillsammans verkar vara överskattat. 

Gick ut för att rensa huvudet från mina känslor. Ledde inte till så mycket men… Imorn är jag kanske en vän jungfru Maria men idag är jag en whining Martha. Klart slut!

Läs Mer

Smart, Andrea!

Idag hade jag tänkt vara smart. Utnyttja tågtid och förutom lite pluggande göra följande:

– lägga in låtar på min jul-spellista inför mina sångjobb som hägrar under härliga juletiden (reklaaam: NYMOS julshow hela nästa veckoslut, blir grymt bra!, juldagen på Mariagården och trettondagen i Tystberga församling. Råkar du jobba inom rättsväsendet kanske jag syns på en kickoff också:)

– sms’a en kursare som under gårdagen varit frånvarande på föreläsning och kolla läget med henne

– kolla internsidan för utbildningen och kolla upp plats för morgondagens föreläsning

– kolla samma sida för att få koll på kommande litteratur som jag nog bör införskaffa snart

– kolla in slided från föreläsningar då det hägrar tentor

– lyssna in mig på jullåtarna jag skulle lagt in i mobilen

Smart, Andrea. Utnyttja tågtiden!

Efter skoldagens slut skulle jag ta emot samtal från min dotter som för andra gången i sitt lilla liv skulle åka buss själv. Dessutom skulle en man ringa och möta upp mig på stan för en stämapparatsleverans. Vid parkeringen innan allt detta hänt funkar inte parkeringsautomaten och jag måste felanmäla för att inte riskera p-bot. På stan skulle jag och min dotter handla lite och till det behövde jag föra över pengar från ett konto till mitt kontokort.

ALLT jag radat upp här idag kräver en liten manick. Kan ni ana vilken. Jo, såklart. TELEFONEN! Och den glömde jag såklart på morgonen. SMART, Andrea, smart!!

Nästan allt jag tänkt göra kunde jag ju skjuta på, men jag kunde inte nå min dotter eller mannen jag skulle möta upp. Med kompisens telefon fick jag iaf tag i mannen och lyckades få hem dottern, där jag sedan hämtade upp henne för att asap möta upp den man som suttit i en timme i bilen och undrat varför jag inte svarat på hans samtal och meddelande. Åh, varför glömde jag den just idag! Smart Andrea!

ps. jag slapp bot, som tur var 🙂 ds.

 

Läs Mer

Love conquers

Vad gör vi nu? Har nästan gråten i halsen och messar min man och min kompis. Sitter på tåget och ska plugga men huvudet har fastnat vid morgonens nyhet: ”Trump blir president”.

En människa med en sjuk syn på kvinnor och människors lika värde ska leda ett av världens mäktigaste länder. Vad kommer att hända?

Jag förstår ingenting. Jag tänker att världen kommer att vara i chock nån vecka men sen kommer det bara rulla på. En medresenär säger uppgivet att hennes amerikanska vän berättat hur populär han ändå är. Kanske han till och kommer att få acceptans till slut och folk glömma eller förtränga de vidrigheter han uttalat? Hemska tanke.

Jag tänker att det nu blir viktigare än nånsin att visa kärlek, medmänsklighet och omtanke. Att gå emot stängda dörrar, kalla händer och främlingsfientlighet. 

”Störst av allt är Kärleken” och ”there is no fear in Love” är ord som måste få skrika högre än vår misstro mot en (inkompetent?) president. Vi får inte hata ondskan mer än vi älskar kärleken. Nu måste vi visa med våra handlingar att vi inte ställer upp på höga murar. Nu måste vi älska.

Älska. Ge. Se.

Ingen kan förändra ett valresultat men vi kan förändra oss själva, hur vi behandlar vår nästa. Suddar bort ordet ”obror” ur ordlistan och börjar älska. Alla. Våra medmänniskor. Systrar och bröder. För då växer en rörelse som är större än världens ”mäktigaste” ”man”.

Älska fast världen skakar. Älska fast hjärtat brister. Älska för att vi måste. 

Älska. Ge. Se.

Läs Mer

Kärleksboost och en lektion om nuet med sönerna

Snart fyller mitt hjärtebarn 4 år. Min lille pöjk, som för stunden varit sjuk men är på bättringsvägen. Ni som följt mig länge (inte så många haha) vet att jag viskar ljuva ord till barnen om kvällarna. Mycket sällan, men någon gång händer det, att jag spontant får ett ljuvt ord tillbaka.

Idag när jag låg hos min halvfriska son lägger han armarna om mig och famlar runt med händerna säger jag:
– Du är fin.
– Du är härlig, kontrar han och händerna letar sig upp mot mitt hår och huvud.
– Du är underbar, fortsätter jag.
– Du är fin, säger han och famlar vidare med händerna.
– Du är fantastisk, säger jag då och undrar vad han nu ska säga för ljuvt.
– Får jag ta av dig dina örhängen? frågar han.

Haha, det är så UNDERBART med barn som lever just NU. Verkligen här och NU. Detta läste jag också om i ”Stora boken om Sandvargen” (som jag också skrivit om i tidigare inlägg – alla föräldrar med barn 5-8 år-ish, köp den, läs den, om och om igen) för min 7-åring. Zackarinas pappa säger att NU ska vi gå och fiska, men lyckas inte alls leva i nuet utan ska bara dricka klart kaffet, bläddra i en bok och ringa ett par telefonsamtal innan NU kan infinna sig. Again: köp den!

Tillbaka till sängen med min mellangrabb. Vi pratar om ditten och dattan och sen säger han plötsligt:
– Du är fin.
Kär-Leken är igång igen.
– Du är fantastisk, säger jag vid min tur.
– Det är streck däruppe i taket! märker han då.

Mitt lilla goda härliga hjärta. Nu sover han gott och jag hoppas att han mår bättre imorgon.

Läs Mer

Hur har du haft det?

– Hur är det?
– Jo, men det är bra, hur är det själv?
– Bra 🙂

Hur många gånger har vi inte frågat varandra den frågan och gett ett enkelt översiktligt snabbt svar eller egentligen inte ”brytt” oss om svaret.

Vad gör du om någon faktiskt säger; det är lite tufft just nu. Vad säger du, hur möter du det? Visst blir man lite…ställd. När den man frågor inte följer mallen av det perfekta livet?

Vi har ett långt ifrån perfekt liv hemma. Kanske är det lätt att, som bloggare, berätta om glada episoder, roliga barnapåhitt och goda recept. Men jag hoppas att verkligheten i mina inlägg fått visa på att livet är just livet. Ibland fullkomligen ÄLSKAR man det, men andra gånger skiner inte solen lika starkt. Då är det skönt att sänka garden liksom och sluta låtsas-le.

Vi lämnar en ganska tuff helg bakom oss. Det är svårt att vara förälder ibland. Jag gör fel, räcker inte till och får be om förlåtelse.

– Jag har tänkt flera gånger idag på det som hände imorse.
– Det gör inget.
– Jo, det gör det. För man ska inte göra som jag gjorde.

Förlåt och kram och puss. Och samtal i sängen varje kväll med min man. Reflekterande, rannsakande.

– Hur mår ni? frågade en på messenger igår när vi försökte hitta en lekdejt.
– Vi har haft en rolig men lite tuff helg. Nya tag denne vecka, svarar jag. Ni?
– Lite tuff vecka här med, blev svaret.

Amen och halleluja till livets transparens. Vi är inte mer än människor, men att veta att man inte är ensam gör något med en. Det finns en känsla av att vi hör ihop, är till för varandra, för att bära varann och lyssna. Jag fylls av sådan medkänsla och längtan av att kunna finnas tillhands. 

Ingen är perfekt, livet är inte perfekt men vi är aldrig ensamma. Med det får denna molniga lugna tisdag börja. 

Läs Mer

Vad är man med om egentligen?

Vi studerar utvecklingspsykologi nu. Fram tills nu har mina 33 år har mitt liv handlat om så mycket. Jag har anpassat mig till en värld utanför mammas mage, lärt mig fundamentala saker inom motorik och språkutveckling, lekt, gråtit, fått kompisar, lärt mig läsa/skriva/räkna, haft kul, upptäckt, gått i skolan, sjungit, överlevt tonåren;) tagit körkort, gjort bort mig, blivit kär, hittat en man, gift mig, fått 4 barn och hunnit arbeta på fler olika jobb. Låter mastigt! Från hjälplös till att stå på egna ben. 

Och ändå har jag bara levt 1/3 av min farmors liv! En tredjedel! Massor kvar med andra ord 🙂

Vad händer nu, under min andra tredjedel? Förutom att jag kommer examineras och förhoppningsvis hitta ett jobb, så handlar väl denna del av livet mycket om mina barn och att se dem växa upp, men också om det ”nya livet” som par igen, när alla barn om dryga 15 år flyttat ut.

Men sen då? Min älskade lilla farmor, med den mjukaste hud jag någonsin känt, har ju levt även den ”sista” tredjedelen. Så sjukt länge! Vad gör man då? Vad upplever man då? Barnen är stora, själv är man stor sen länge. Spännande många år väntar kan jag tänka. Och självklart blir det vad man gör det till. Resa med jämnåriga väninnor, segla, spela mah-jong eller canasta med tjatiga barnbarn eller sjunga Bred dina vida vingar för dem. Min far, och således son till min farmor, börjar sin sista tredjedel med resor på egen hand. Just nu en 3 veckors seglats med en 40 meter lång båt. Och jag börjar min andra tredjedel av livet med studier. 

Ingen vet hur många en människas dagar blir. Men 34 333 stycken är inte fy skam. ”Åh kära söta!” som hon skulle sagt om jag berättade hur många dagar det blivit. Det gjorde jag inte. Men vi kramades och hon firades. Hurra för min mjuka, gamla, rara farmor!

Läs Mer

I händelsernas centrum?

Det är sommar och det borde inte hända så mycket. Och det gör det inte heller. Men det blir mer spontana grejer eftersom vardagsrutinerna med skola/fritid inte finns på loven. Därför får jag (eller tar jag) sällan tid för bloggande även fast det är massa saker jag gärna delar med mig av.

Till exempel vårt loftbygge som går framåt om än långsamt just nu. Eller om goda recept jag provat. Eller om resmål som Sagostigen, uuurmysigt för 2-5åringar och djur och lekkul för de som passerat sagotitthus-ålder. Väl värt ett besök!

Jag har massa roliga sayings från barnen som jag skrattat åt. Som när dottern överförtjust utropar; hurra vi får bortgjord pizza!!! (Alltså motsatsen mot hemmagjord – solklart eller hur?!) Eller yngsta sonens första treordsmening: apan bajsa mycke’!

Men jag finner inte riktigt ro eller kanske inte vill ta mig den tiden varje dag att skriva nåt så sommarens blogg blir lite som sommaren själv; spontan 🙂

Idag är vi vid en supermysig liten sjö i Salem där vi bodde förut. Segersjö. Mellan villor och trevåningshus ligger en liten liten sjö perfekt för småbarnsfamiljen. Sen väntar en go eftermiddag/kväll hos kära vänner. Det blir en bra dag!

Läs Mer

Muskler och konserter

Wow! Vilket samarbete, vilket teamwork, vilken hjälpsamhet och vad FORT det gick! Min pappa kom på kort varsel förbi med tre män och hjälpte oss att tömma garaget och bära upp alla grejer till vindsloftet. Det tog typ 15-20 minuter tror jag och VIPS var det klart! Helt otroligt! Tack för muskler! Snart får ni bilder på projekt vindsloft!

Resten av dan blir lite rep inför kvällens konsert i Spelviks Kyrka kl 19.00 (smygreklam!). Repor det även nästa vecka inför sjuttonde juli-konserten i Katarinakyrkan (smygreklam igen!). Sen är det dop i augusti och en musikandakt också (reklaaaam!). ÄLSKAR att sjunga! 

Och vet ni, på tal om röst… Jag bara går och väntar på besked om jag kommit in eller inte på Logopedprogrammet. Spännande! Nästan lika spännande som de nio straffarna igår 😉 

Ciao!

Läs Mer