Den där Egon!

Jag har en fånge i mig. En tanke med stort T, som inte bara är den där objudne gästen som går in i Tankens Rum, jag noterar den, men konverserar inte med den så att Tanken till slut blir uttråkad och går ifrån mitt Rum. Nej, den här Tanken har varit en del av Rummets stammisar så länge jag kan minnas. Finns kanske inte där varje sekund, men iallafall någon gång dagligen.

Vi kan kalla honom Egon. Inte för att tankar har genus, såtillvida att de är han eller hon, men Egon är ett lite kul och udda killnamn, och det är slående bra om man leker lite med det (senare).

Egon och jag går way back alltså. Det var Egon som berättade för mig som femåring att jag måste skoja med min sexårige kamrat som ramlat i kuddis, så att hen inte blir ledsen, för vi ska ju inte göra folk ledsna. Egon bankade i bröstet på mig när jag i 3an/4an, frenetiskt vässade en penna efter rasten och inte vågade titta upp på de inkommande kamraterna, för jag hoppades att A som retade B så hemskt den dagen, inte skulle tycka illa om mig för att jag berättat för läraren. Egon och jag kom fram till på högstadiet att det var bäst att ljuga för gympaläraren och säga att jag hade ont i ryggen så att jag kunde slippa att krypa mellan allas ben i stafetten, för jag har aldrig kunnat krypa ”lågt”. Slår alltid i saker med ryggen liksom. Hade inte så stor koll på kroppen på nåt sätt.

Häromdagen vid hisshallen på sjukhuset där jag praktiserar skulle jag ner. Jag tryckte på nerknappen och efter en stund kom en av de tre hissarna men pilen ovanför hissen pekade upp istället. Jag tittade in i den. Där stod en färgad kvinna och pratade i telefonen. Jag tog ett steg närmre och kollade för säkerhetsskull på knapparna inne i hissen också men nej, den skulle åt fel håll så jag backade och sen stängde dörrarna. Egon tog direkt till orda och menade att kvinnan nu kommer att tycka jag är en rasist som väljer att inte åka hiss med en färgad kvinna. Jag menar tillbaka att ”jag skulle ju ner”, men Egon fortsätter att berätta att hon kommer ju tycka illa om dig nu. Som en skänk från ovan kommer samma hiss ner igen och nu pekar pilen ner, kvinnan står kvar i hissen och pratar i telefon och jag kan säga och peka: ”jag skulle ner” och liksom med detta förklara anledningen till varför jag inte gick in i hissen förut. Skönt, Egon försvann! Puh!

Imorse såg jag en promenerande person rakt framifrån och en cyklist som skulle in på samma cykelbana som jag, men vi kom från olika håll. Jag ville köra om henne och passade på att göra det där vägen är som bredast. Samtidigt ser jag att det är min egen far som går stavgång hurtigt denna morgon. Så jag säger ”hej pappa!” i förbifarten men jag tror inte han hann höra mig. Under en del av den återstående del av cykelfärden mot tågen gör Egon mig uppmärksam på att min far kan ha sett mig innan jag såg honom, och att han inte såg att jag såg honom och att han inte hörde att jag sa hej. (Det såg nämligen inte ut så). Typiskt, tänker jag, och tänker att om jag skickar ett sms när jag kommer fram räddar jag den situationen så han eventuellt inte går och undrar varför hans egen dotter inte hälsar. MEN, när jag tänkte att jag och Egon konverserat klart kommer Egon på att jag ju sagt ”hej pappa” emedan jag cyklade förbi kvinnan. HJÄLP! Tänk om hon inte hörde vad jag sa? Tänk om hon trodde att jag sa något till henne bara för att jag cyklade om henne?! Tänk om hon kände sig liksom ”hånad” för att jag ba ”men flytta på dig jag ska förbi”. Kanske hon blir rädd att hon missade ett pling på klockan, eller att jag är bara en allmänt otrevlig cykeltyp som säger saker till folk jag tycker kör långsammare än jag. Jag småhoppas att hon kanske också ska till tåget och att jag isåfall kan förklara mig men Egon berättar krasst att det här…det här kan man inte göra ogjort. Du kommer aldrig träffa på henne igen och hon kommer minnas dig som en otrevlig typ. Dagens Egon-händelse.

PUH! Man kan ju bli helt TRÖTT av att läsa det här. (Egon säger nu att HJÄLP, det kanske ni blev! Blev det för omständigt, för långt?) Min man brukar säga: jag förstår inte hur du ORKAR hålla på så här. Haha! 

Många säger ju att man ofta tänker så mycket på vad andra tänker om en, och det ska man inte göra osv. Men för mig handlar det inte ens om vad folk ska tycka om mig, utan vad jag TROR att folk ska tycka om mig. Det är ju ännu knäppare och oftast ganska osannolikt, och än mer oviktigt. För vi tycker inte lika om alla. Så folk kommer inte tycka lika om mig heller. 

Så…om ni nu fattar ordleken så kan man säga att det är en högst ego-centrisk tankevärld som snurrar runt i huvudet – därav namnet Egon som ju kan uttalas både med ”å” och med ”o”.

Knäpp torsdag på er hälsar Andrea (och Egon)

Läs mer

Mästerverket november!

Jag cyklar fram och tillbaka till tågstationen på vardagarna. Då hinner man bland bilar och hus se både soluppgångar, träd och antingen bli iskall om fingrarna trots vantar eller få skymd sikt då glasögonen dessvärre saknar vindrutetorkare.

November at its best.

Jag har dock kommit att tänka på en…paradox kanske man kan uttrycka det som. Jag har kommit att tänka på människan och naturen.

Tänkt att människan är den i särklass mest överlägsna ”art” här på jorden, som med sin avancerade och väldesignade sammansättning lyckas skapa nya ting, planera, bygga relationer, måla, sjunga, dansa, tala, älska, hata, passa tider, vara underfundig eller manipulativ, egoistisk, tokrolig eller generös, köra bil, hitta på internet och avbilda hjärnor på de mest fascinerande sätt. Teknikens frammarsch vittnar om att vi bara smakat på förrätten av vad människan kommer att kunna skapa i framtiden. Och mitt i vårt avancerade liv, som vi själva är med och skapar, ligger en ständig förväntan på oss. Den har vi också skapat själva. Att alltid bli bättre, gå ner lite mer i vikt, bli lite snyggare, lite lyckligare. Vi färgar håret för att ge det lyster och liv, tar bort trötta ögon på ett kick, tränar kroppen av fler skäl än bara framtidsinvestering. Vi ska blomma ut, vara färgstarka individer som hörs på sociala medier, visa filtrerade liv på Insta. Ha råd att bo och leva, lyckas jobba och vara närvarande och Duktiga Föräldern, Vi önskar att vi vore så fantastiska på DIY som den där vi följer, eller att vi också borde göra såna där mamma-barn-saker som den där mamman visar att hon gör. Och att vi kunde snajda till en veggosuperextraprotein bowl på ett kick därhemma som matbloggaren. Vi jobbar på att leva med stort L, utan att själv känna att vi lever, om ni förstår vad jag menar.

Människan. Så avancerad. Så komplex. Så förlorad…fången i sin intelligens.

För naturen å andra sidan gör…ingenting. Den bara låter sig följas av säsongers skiftningar. Böjer strån efter vinden. Fördunklas av novembermoln utan tillstymmelse till glad himmel. Tappar blad. Blir både brun och trist och grå utan att protestera ett enda dugg. Blöt, kal och ensam står naturen där och…är precis som hon ska. Hon ber inte om ursäkt, frågar inte efter en grön skrud att klä sig i ”för vad ska åskådarna annars tänka om mig?!”. Nej, hon bidar sin tid. Är stark och segrande på våren, skön på sommaren, mäktig i färgskrud tidig höst men förlorar sedan allt på senhösten. Bär sin styrka inom sig på vintern. Som bärandes på en hemlighet.

Naturen jagar inte efter något. November blir ett mästerverk i acceptans. Medan vi klagar, längtar bort, tänker framåt, tänker bort, så ÄR naturen. Bara ÄR. Här och nu.

Då vinner hon över oss. Över mänskligheten, som aldrig blir nöjd. Brun och trist och grå, är naturen och lever livet mer äkta än oss, vi i våra vilsna novembersjälar. Vi som tappat nuet i önskan om en bättre framtid.

Cykelfilosofi.

Etiketter:

Kategorier:

Läs mer

Dagen för återförening

Så många av er har på olika sätt varit engagerade i återföreningen, kända och okända. Ni har tänkt, skänkt, hjälpt, skramlats, bett, frågats och erbjudit. Fantastiskt! Processen började för nästan två år sen, fastän skilsmässan varit nästan dubbelt så lång. Migrationsverk, papper, kopior, postpaket, samtal, mail. Sedan flykt. Flykt över gränsen från ett land man inte får lämna. En splittrad familj och kanske skulle mamma och pappa aldrig mer få se varandra. En ofrivillig skilsmässa vid gränsen, alla tilläts inte komma över. Det var för riskabelt. En händelse som gjorde så ont i mig minns jag, aldrig mer se sina barn eller sin man igen… Kan inte fatta smärtan!

Men efter några månader kom lösningen! Fler intervjuer och sedan en lång väntan, sex personer i en hyrd bostad (läs rum). En bostad det saknats pengar till så att sommarjobbet här i Sverige betalat för den. Sen kom beslutet som gav hopp och en frustrerande passprocess och annan byråkrati som grusade drömmarna om en snar återförening. Men idag…idag skedde något av det vackraste jag sett utanför mina egna erfarenheter i min egen familj.

Kramar i massor. Tårar. Ord. Framrusande syskon. Mer kramar. Pussar. Så mycket kärlek mellan en bror och sina systrat. Långa kramar. Ett ansikte nerborrat i mammas och pappas famn. Vill inte släppa taget. Det fanns liksom både smärta och glädje i det där mötet. Såklart märks lättnad, glädje och kärlek mycket mer. Men de starka kärleksuttrycken vittnar om ett lidande och en smärta som många av oss aldrig upplevt. Idag fick jag vara den del av detta, och det var stort. Tårarna rann såklart.

Jag vill dela med mig till dig ett av mina starkaste ögonblick, sett ur min vinkel: ”familjehemsmammans”. 

Efter en lång tid av ömsesidigt ösande av kärleksuttryck hos den här stora familjen (för dagen 10 till antalet), gick jag och ”vårt” andra barn fram för att hälsa. Jag kramar om pappa och tårarna rinner nerför mina kinder medan vi ömsom kramas på mitt sätt och ömsom kramas på deras sätt. Så stort att få träffa hans pappa. Få ”ge tillbaka” den son han så länge saknat. Sedan vänder jag mig mot mamma. Vi kramar om varandra och (alltså jag börjar grina nu med!) där står vi liksom. Så starka känslor i detta möte, vad jag grät mot hennes axel! Mamma kramar mig om & om & om & om igen och säger en massa jag inte alls begriper. Ändå förstår jag precis vartenda ord. Jag smeker hennes kind med min hand som nåt slags ”jag fattar precis vad du menar”-svar men tycker att det däremot bara känns futtigt och inte säger nåt… Två mammor. En som haft någon till låns en kort tid och en som burit, längtat, fött, ammat, fostrat, följt, skiljts från, saknat och nu äntligen fått återförenas med. För alltid hans mamma. Ni fattar ju att det är två helt olika resor vi har här, hon och jag, men jag tror ni får en liten inblick i det vackra ändå.

Jag lägger mig ikväll med många minnen från idag. Och återgår flera gånger till bilderna i huvudet av vad jag fått se och känna. Jag har fått tillstånd att dela med mig av den här bilden. Den säger inte allt. Ingen av oss kommer förstå allt som sker här mellan mor och son. Men vi kan ana. <3 

Läs mer

Terapi från en 2-åring ;)

Jag har haft nåt liknande inlägg förut. Om barn som utan att veta om det läker nåt brustet i en. Då tror jag det handlade om hur närvaron av sitt barn kan läka en…alltså ens existens…under en nattning, bara så där.

Ikväll satt jag och en vän vid matbordet. Vi var båda lite…ja vad ska man säga…frustrerade. Vi delade livet och motgångar som just nu finns i vår närhet på olika sätt. Tidigare på dagen hade vi tillsammans med en till förälder kliat oss i håret över våra egna barn som lekte typ monster när de skulle sitta still vid en barnsamling. Det känns som en hopplös uppgift att uppfostra ens barn (läs ”slingrande ålar” eller ”brottargrabbar”), känns det som ibland.

Nåväl, medan vi alltså sitter vid bordet struttar hans 2-åriga dotter nerför trappan, för dagen iklädd pippitofsar (eller ”tops” som hon själv kallar det). Hon går kring bordet och våra stolar lite sådär i sin egen värld, medan min vän uttrycker sig något i stil med: ”Men var det liksom så här det var tänkt? Ska livet VARA så här?”

Då börjar den här lilla godingen sjunga på en sång. För sig själv, men ändå så att vi båda hör den: ”Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det och de kan hjälpa dig fast de inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns!” Vi sjöng med och jag utbrister: ”Men å, det är så sant, gumman!”

Det blev en påminnelse och en pepp till oss suckande vuxna. När livet känns tufft, när allt känns lite för mycket, gör ont, när man liksom inte vet hur allt ska bli…lyft blicken och tänk på att vi har hjälpare som finns omkring oss och gör dagarna lite lättare.

Tack sötnöt med fina ”topsar”. Du kom med dagens bästa ord, levererade under sång dessutom!

Läs mer

Nu kommer familjen!

Idag kom ett mail och ett telefonsamtal. Om en vecka lyfter ett flygplan med sex familjemedlemmar. Den sjunde väntar ivrigt som en sprickande ballong. Har väntat, längtat, hoppats, mött motgångar, blivit ledsen, kommit igen och så där har det går runt. Ända tills igår när ett oväntat besked gjorde oss alla oroliga. Men nu!!! Nu kommer familjen!

Glädjen vet inga gränser. Lättnaden! Förväntan! Tacksamheten!

Ett stort tack först och främst till Röda Korset som gör resan möjlig, till Strängnäs Stift och till alla er privatpersoner som deltagit i form av bidrag! Varje krona är använd!

Jag springer ner till rummet, kramar om, grattar, mailar kommun, familjehemskonsulent och berättar för familjen i huset. Allt går så fort. Sen tittar jag i kalendern. Inser att datumet inte är en bit i framtiden utan…nästa vecka! Aj!! Där gjorde det plötsligt ont i hjärtat. Så snart! Trodde datumet skulle ligga en bit fram i tiden så man skulle hinna förbereda sig.

Sedan påminner jag mig själv att det ju har varit något vi vetat om från start. Men ändå. Det är många dagar tillsammans, och framför allt en resa rent känslomässigt vi redan gjort tillsammans innan de ens är här. Stött och blött. Och nu ska tiden här med oss ta slut.

Jag tröstar mig med att de inte hamnar allt för långt från oss. Det kommer gå att ha kontakt. Det kommer blir bra. Nu väntar en ny tid med allt praktiskt som ska ordnas. Skatteverket, arbetsförmedling, SFI, läkarbesök, tandläkare, skola. Jag hoppas det går smidigt och att deras första tid i ett vackert men kallt Sverige ger dem en positiv bild av de medborgare de kommer att möta här. Det får vi alla hjälpas åt att se till!

Tack nu också till alla som skänkt kläder, möbler och inredning! Det kommer väl till pass!

Kärleken övervinner allt ❤️🙏🏽 allt!

Läs mer

Familjeåterförening på G – insamling startad

Tillsammans igen – snart!

Ägaren till de här skorna har vandrat långt. Natt och dag, genom öken och över hav. Betalat dyrt för en framtid någon annanstans än på den plats han förut kallade ”hemma”. Det blev en resa på hundratals mil, och de första stegen mot en ljusare framtid kanske ändå började för tre år sen. Här. I vårt land och i vårt hem.

Ett nytt språk, ny kultur, ny mat och framför allt en ny familj. Inte den riktiga, men ändå en familj att ha nära sig, medan längtan efter sin egen biologiska fortsatte på insidan. Det har varit en lång återföreningsprocess som varvats av viktiga vardagar och oroliga nätter. Men nu ÄNTLIGEN har tillstånd och pass blivit klara och en lägenhet kom som en skänk från ovan. Ödmjukt tacksamma och så glada för att en familj är på väg att återförenas!

Kvar är nu det som kan låta så enkelt, men som för en 16-åring blir alldeles för svårt att lösa på egen hand; biljetter och utresetillstånd. Kommunen eller Migrationsverket hjälper tyvärr inte till med detta. Denna resa, som ändå precis står för dörren, är därför långt ifrån ordnad. Vi behöver mer muskler.

Därför startar vi som familjehem, efter mycket letande hos små och stora organisationer, en insamling. Genom swish till mig eller mer anonymt till ett konto, kan den som vill ge en valfri summa som oavkortat går till ovan nämnda behov. Inget bidrag är för litet. På riktigt! Minsta grej är världens största liksom!

Och för den som inte har ekonomiska medel, men gärna bidrar med sängar, handdukar, tjejkläder 10-25 år, kastruller och annat som kan tänkas passa i en lägenhet för en familj på sju personer så finns vårt garage som tillfälligt förråd. ❤️

Vi jobbar tillsammans efter orden: ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Dela gärna inlägget. Från djupet av våra hjärtan: tack för din gåva ❤️ swish: 0736-902132 eller bankkonto för er som vill skänka anonymt: 9024(clear)3912740 Märk ditt bidrag med ”återförening”.

notera: bankkontot som avser denna insamling töms flera gånger dagligen och kommer sedan att stängas. Detta inlägg är offentligt men kommer att tas bort i det fall summan för återföreningsresan uppnåtts 🌺

Läs mer

Ge mig numret till nannyakuten!

Visst finns det ett sånt program? Eller fanns kanske. Där en nanny med tokbrittisk accent gör alla barn till änglar? Skulle hen få ett brev av mig skulle det stå typ:

HJÄLP!
Status: mor trött på att vara sur på olydiga kids vid läggning.
Nattning alltså. Vad är grejen, hur svårt kan det vara? Har ju funkat jämt, men inte längre. Kära Nanny, vi har två små juveler på snart 4 och 6 år. De har delat rum typ jämt och är vana vid det. No big deal, liksom. Men under senaste tiden (ja alltså även FÖRE sommarljusa kvällar) är det bara bus och trams vid i princip vaaarje läggning. What to do, what to do?

Bakgrundsinfo:
Rutiner sedan urminnes tider: Efter kvällsfilen, mackan, frukten eller whatever -> kissa, tvätta sig, borsta tänder, ligga i sängen med förälder, prata om dan om de behöver, sjunga och tacka/be aftonbön. Ljuva ord. Godnatt. Älskar dig.
Olika taktiker vid strul: drakmamman (funkar men är hemskt och lämnar enbart dåliga känslor hos båda parter. Används inte ofta, som tur är), mamman som låtsas ha tålamod men är sjukt irriterad men låter trevlig och ”nu lilla älskling är det sovdags, äääälskar disig” (funkar sådär, men kokar inombords), den riktiga tålamodsmamman som inser att det krävs en extra saga för en sån här tramskväll (funkar ibland, men är inget vinnarrecept. Det busas ändå. Är det inte den ena så är det den andra). Bestämda mamman, funkar också sådär, ger resultat efter ett tag men sura barn som inte tycker om en och vill aldrig mer leka med en eller bjuda en på sitt kalas och sånt och tar bort allt härligt med läggning så jag har ingen lust att vara det heller. Busmamman som tar det på deras nivå är ju skojigt men tar dels bort myset och bekräftar enbart att bus är okej vid läggning (tas därför endast fram som ett ess i ärmen ibland).

Kära Nanny, kan de inte bara ligga still i sängen när vi sagt godnatt? Ska de få egna rum? Det är härligt att dela med en bror ju, lite trygghet och gemensamma grejer i rummet. Orka hålla på i hundra år på kvällarna och NEJ TACK till tråkiga avslut. Nattning ska ju vara nära, mysigt och härligt. Det måste inte vara aslånga reklamfina nattningar i vardagen men ändå trevliga ju. Bästa expert – förvandla mig och gärna de där jag inte orkar med ikväll. Tips kan skickas per post, mail, sms, PM, insta, personligt besök, i drömmar, via telepati eller en blixt från en klar himmel. Allt mottages tacksamt.

Hopplösa hälsningar från en mamma utan kreativa idéer

Läs mer

Sommarförvirring – solsting?

Jag sitter och pendlar mellan älska-sol-och-sommar-känslor och vad-ska-hända-med-Sverige-i-höst känslor. Däremellan finns upplevelser och tankar  från sommarstarten om våldtäktsoffer som felaktigt skuldbeläggs, troende kristna som lever med skuld alldeles i onödan (NÅD people! för ALLA inte bara de som säger sig vara troende, come on!), om vi kommer hinna montera fönstren som dröjt lite med leverans, att musik och sång är underbart, tvivel om jag duger som förälder eftersom jag bara misslyckas med vissa saker, och frågan om varför min hjärna aldrig blir riktigt frisk från hjärnspöken. En hel MASSA tankar och känslor med andra ord, hihi!

Det är 15 juli. Mitt i sommaren. Den bästa på länge. Och jag är ändå mittemellan. Landad och lugn (skönt!), men inte riktigt levande nog (eller?). Fullt upp med underbara dagar på stranden med mina plaskade stora och små kottar. Vi äter gott (lite för gott haha) och njuter av sooool och värme på min kropp. (och såklart tjatar vi och suckar över disk som alla andra) Men…det är som om att jag går och väntar på något. Men jag vet inte vad. På flit har vi inte planerat in mycket denna sommar. En veckas camping före midsommar, två dagar i Skara i slutet på juli och en natt hos farfar. Inget mer. Kanske är det just det. Tomheten efter en termin med pendlartider, deadlines, rapporter och tentor varvat med barn och extrajobb som just nu ger mig lite mer andrum att jag helt enkelt bara är ovan. Med allt space! Och nog har det av bara farten, helt oplanerat fyllts med många kuliga saker. Typ rep och bowling och bröllop och kusinlek.

Brukar iofs inte vilja lägga hela kalendern full med en massa. Det enda jag skulle vilja uppleva i sommar är egentligen möten med vänner. Grillkvällar, samtal, strandsnack, häng. Träffa alla jag gillar helt enkelt. Jag måste inte ha genomfört ett dyft i trädgården. Och de där fönstren ska ju inte ens jag byta så det är väl mest att hålla huset och barnen i schack under tiden. Hoppas det går bra. Jag inser dock att alla andra ju också har semester. Och vill landa, leva, njuta och slappa. Och INTE boka in en massa träffar med folk. Dilemmat haha!

(Ps. En viktig sak går jag, eller en som är nära mitt hjärta, och väntar alldeles särskilt på. Ni som brukar be böner, be gärna att hens önskan slår in. Eventuellt kan den slå in redan den här månaden. Tack <3 Ds.)

Läs mer

Ljusnande framtid

Det sjunger man ju om såhär års. Att den ljusnande framtid är vår. Både för vår-älskare och studenter 🙂

Jag ser tillbaka och förvånas över att det har gått nästan 3 månader sedan jag skrev sist. Jag har på flit inte skrivit fram till påsk, men efter påsk var det ganska skönt att inte ladda hem apparna jag tagit bort. Går fortfarande in på fejjan via safari sen dess, haha! Dessutom har våren inneburit lite för belastande skoluppgifter för att jag ska orka tänka annat. Eller orka dela med mig av det jag tänker åtminstone.

Häromdagen hade jag dock givits möjlighet att göra det. Dela med mig av mina skrivna tankar. Det kändes fint. Och i samband med det påtalades det av någon att jag skriver en blogg. Jösses, tänkte jag. Skriver.. i presens var ju lite missvisande. Kanske borde skriva något för att ordna upp det hela. Jag har ju såklart massvis med historier om misslyckade dagar med barnen att reflektera över, där jag brustit och fått säga förlåt. Eller de dagar då jag tvivlat på mig själv som student, syster, vän, fru, medarbetare, familjehemsmamma. Men dagarna tickar ju ändå på och det som häromsistens var tufft har jag glömt. (Fördelen med att vara enormt disträ!) Eller att skriva om sånt som gör mig alldeles gal-lycklig. Där kommer ju barnen omedelbart in i bilden igen. Eller om sången eller en bra BoKasperskonsert eller nåt. Men nu blev det ju inte så många inlägg alls, som sagt.

Min största reflektion kring min sociala/nyhets-medier-fasta var dock den att jag inte ALLS upplevde att jag fick tid över till annat. Och efter rapportskrivning och tentaperiod tänkte jag att; i maj. DÅ! Då har vi bara en kurs och då kommer allt vara så himla fritt och ledigt. Men efter den här sköna långhelgen kände jag att pulsen steg lite när jag tänkte på den kommande tentan. Nej, jag kan inte slappna av fast jag vill. Men i juni. DÅ! Ja, ni hör ju. Det är är hopplöst mycket jag. Att tänka att framtiden är ljusnande. Jämt. Året runt. Och sen mitt i den där ljusa framtiden så är jag redan i huvudet på nästa framtid. Knäppt, haha!

Men i sommar. DÅ. Då ska jag inte tänka framåt. Då ska jag bara vara, gå barfota, inte lyfta ett finger, njuta av att vara i solen, lata mig och sova. Tror ni jag klarar’t 😉

Läs mer