The reasons

Här har ni anledningarna till att jag kan kallas ”Mamma”.

Den första anledningen är hon med de vackra ögonen och det stora hjärtat. Som tycker att alla djur har rätt till ett liv, även maskar och ormar. Hon, som just nu vill vara stor och liten på samma gång. Som ser att världen är större, spännande och cool men som behöver ensamma stunder för att fråga, bli lyssnad på eller berätta någon hemlighet. Lilla stora L.

Den andra är han som är allas kompis. Som varje dag går glad och förväntansfull till skolan och älskar fotboll. Som tycker att man inte ska utsätta andra för pressade situationer, för han har empati. Han som, med hjärtat i harmoni, sprider harmoni. Som samlar, paketerar, sparar, huserar, var sak på nya spännande platser. Allt har en ordning, allt har en tanke. Som gärna hjälper småbarnsgästerna, om vi har sådana på besök, att känna sig välkomna. Fina E.

Sen har vi ju konstnären. Som gärna byter personlighet, sjunger kända och påhittade sånger, fantiserar, har många och långa utläggningar om det mest triviala. Som gärna pillar med hår, axlar eller lår och står nära när han pratar för att verkligen veta att man lyssnar. Han med det glada ansiktet. Som tar livet som det kommer, och som vet att inte pressa sig själv till något som inte motiverar honom. Som smeker bebisar på kinden och älskar att få höra alla möjliga sorters sagor. Han som slingrar ben när det nattas. Min tredje anledning. Goding J.

Nu är det ju så att den minste fortfarande har gosefötter och söta ord som ingen förstår. Och därför är det lätt att hitta sötisord och gulltankar om honom. Han som ”kan säll” och alltid ”lill sölla mé” på allt som storasyskonen gör. Som spelar luftgitarr, hälsar på grannar och leker PawPatrol, och vars kropp jag aldrig kan få nog av, för jag vet ju att han är den sista.. men ändå en av fyra stora härliga underbara ljuvliga anledningar till att jag kallas ”Mamma”. Lilla H. Mammas lilla godisgurka.

Att dessutom få kallas både ”mamma” och ”shkorr adey” av sådana som kommit att stå mig allt närmre för varje dag men som jag vet att jag en dag behöver säga hejdå till, gör mig ödmjuk inför den roll som jag fått för en stund i livet…familjehemsmamma.

Utan alla mina fina kids hade den här dagen inte betytt så mycket för mig. Mer än att jag tänkt på min egen mamma som lyckats ta hand om fem kids vid 26 års ålder. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Men tacksamheten för att hon varit min mamma och att jag fått vända mig till henne med mina mammatankar är stor.

Grattis mamma på mors dag och tack barn och tonåringar för att ni ger mitt mammaliv en mening.

Kram och kärlek

 

Ps. Dessa mammatatueringar delades mellan mor och (2) barn. Av någon anledning sitter tatueringarna skrynkligare på 34-åringen än på kidsen… Ds.

Läs Mer

Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer

Den vita lögnen (gjorde lite extra ont…)

I torsdags morse kom min fyraårige lille godbit upp i sängen på morgonen och myste med sina mjuka ben slingrande kring mina (loooove!). Han gosar och frågar längtande:
– Mamma när kommer du vara mammaledig?

Aj. Aaaj! Fråga inte en sån fråga…jag kommer ju aldrig mer vara det…(okejrå lite dar på sommaren med det räknas som sommarlov och inte mammaledighet..)

– Jag är ledig idag, säger jag och utelämnar ordet mamma. För jag VAR ledig från skolan.

– Är du mammaledig idag? frågar han oskuldsfullt vidare och trycker sanningen om min framtid lite djupare i mammahjärtat. Aaaaj!

– Jag är ledig från skolan både idag och imorgon. Jag börjar inte förrän på måndag igen, svarar jag för jag kan inte. Kan inte säga orden. ”Jag kommer aldrig mer vara mammaledig”. Så jag drar en vit lögn om ledigheten för att bekräfta att jag visst kommer vara hemma, men suddar ut ordet mammaledig för…det är ju inte det jag är. Jag har bara inga föreläsningar idag…

Min man bara njöt av tanken att få en vår med barnen. Jag sa till honom ikväll att våren är den allra bästa tiden att vara föräldraledig på. Man njuter så sjukt mycket av solen, ljuden, doften av smältsnöblött gräs, gula (fula) tussilagos och rensopade gator. Och lekparkslek som med tiden inbjuder en att sitta och sola på en filt.

Nej, min lilla söta goa älskling. Det blir inte mer mammaledighet men jag ska göra mitt yttersta för att få ta del av din barndom och uppleva den tillsammans med dig trots studier och framtida jobbdagar. I promise!

Läs Mer

Jag är inte rädd för evigheten – jag är rädd för det tidsbestämda

Det gör ont att bli vuxen.

Inte längtar jag tillbaka till tonåren; osäker på mig själv och uttittad (kände jag mig). Som en liten planta, ofärdig, skör, vajande för vinden. Jag såg livet från min låga höjd. Men då var jag fri. Fri från verkligheten. Eftersom jag levde så bunden i min egen chimära ego-verklighet var jag fri från det sanna.

Men i takt med att jag växte och mina rötter sökte sig nedåt står jag stadigare än någonsin och kan nu se verkligheten från ett annat, högre perspektiv. Jag ser livet drabba människor på fruktansvärda sett, ser orättvisor, maktspel, vet hur andra känner för jag har hunnit med att känna det själv, kan dela någons upplevelse på ett annat plan än som ung. Jag kastas mellan det vackra och det avskyvärda nästan varje dag. 

Det gör ont att bli vuxen.

Det här med döden. Det som vi alla vet for sure kommer att hända. Det är något som blivit alltmer tydligt för mig i takt med att åren gått. Och gör något ont så är det just det. Inte evigheten bakom den utan det faktum att vår tid här har ett slut. Att relationer i och med döden har ett slut. Och kvar är vi, frukten av relationen med dem som gått före.

Idag bär jag ett halsband från min mormor. Må hon vila i frid. Och jag ber en liten bön för min gamla farmor. För alla dagar eller år som är kvar.  Igår fick några i min familj ett chockerande besked. Jag sörjer med dem och de anhöriga. Och imorgon? Ja, ingen vet vad som händer imorgon. Det vi har är nu.

Måtte jag lära mig ta vara på nuet, medan rötterna fortsätter söka sig nedåt i jorden och kronan uppåt mot himlen. Medan mina grenar får sträcka sig utåt. Och kanske bära någon slags frukt som någon annan kan smaka på och kunna växa utav den. 

Livet är nu.
Gud, hjälp mig.
Det gör ont att bli vuxen.

Läs Mer

Visa ord från 9-åringen

Följande sms-konversation utspelade sig häromsistens med min dotter, 9 år.

-Jag önskar mig i julklapp att barnen är snälla mot varandra.💝
-Det kommer aldrig att gå 😢
-Då rymmer jag hemifrån
-Utan familj och vänner är jag kingen utan (k) 👑
-Okejrå jag stannar väl hemma då. men hoppas fortfarande på snällkarameller istället för smällkarameller.😘
-HAHA😏

Det var ju bara på skoj att jag skulle rymma, men jag tyckte att dotterns finurliga (och kanske snodda?) mening var klockren. Utan familj och vänner är man kingen utan k, dvs ingen.

Jag och min man är på en liten tripp till Helsingfors. Och fastän det är skönt att komma iväg bara vi två UTAN barn, så hamnar jag ändå en stund med mobilen i handen när jag lägger mig i sängen och tittar på sötnos-bilder på barnen som jag älskar. Som jag är så tacksam för. Men som just nu har så svårt med syskonkärleken, mer ofta än ibland. (Därav min julklappsönskan:)

Men hon har rätt. Trots allt så är vi ju en familj. Vi är hos och med varandra och finns till för varandra. Det här året kommer aktivitetsjulkalendern fram igen och även om vi förr om åren riktat in oss endel på att se och hjälpa andra så kommer jag nog att formulera fler ”tillsammans-uppdrag” för att kitta familjen litegrann.

Och för att vara ärlig så är det kanske jag som mest märker skillnaden. Från att vara hemmamamma till att vara borta ibland 10 timmar om dagen…ja det är en stor omställning. De har det så BRA med pappa hemma och får mycket pappatid med honom. Men jag hoppas att de minicanvastavlor jag nu köpt för en av kalenderdagarna blir lika roliga som att göra julgodis ihop eller klistra och frankera julkort ihop. 

Älskar förberedelse inför julen-tiden. Imorn kommer granen stå klädd när vi går till sängs. Välkommen advent!

Läs Mer

4 år av ljuvlighet (sant?)

Klockan är 22 och jag sitter alldeles för sent uppe. Kanske är det så att jag försöker värka fram ett inlägg, jag som inte skriver så mycket. Tiden räcker inte till. Det är för fullt just nu och vissa saker får stryka på foten då. Som kompisdejter och blogginlägg till exempel. Familjen. Det är vardagen med dem jag missar när jag pendlar och mer ”besöker” hemmet. Ja, det känns så ibland. Och när jag kommer hem släpper jag allt och vill läsa böcker, har mer tålamod med barnens gnäll än vad jag hade när de var runt mig 24/7. Vill hinna säga hej till lite och stor och vet att en del av dem får mer av mig än andra. Att det är lite obalans ibland. Fyra egna och två till. Det är en ynnest, en nåd att få ha det så. Men för oss som precis för alla föräldrar oavsett antal barn så är det jobb.

Idag har vi firat en av de där fyra egna. Vår 4-åring. Jag är så tacksam för alla dar vi fått ihop och för allt han berikat oss med. Jag sade det till honom idag. Och när jag bestämde mig för att sätta mig ned och skriva ner nåt så infinner sig bara en sån där ljuv känsla. Fyra år… nästan som att hjärtat ler inombords ni vet. Och ändå…så är verkligheten annorlunda. Ingen har 4 år med ett litet barn utan friktion. Med barn är det förutom den där ljuva känslan också andra känslor som kommer på köpet, vare sig man vill eller inte. Du kommer inte ifrån dem; frustration, maktlöshet, otillräcklighet, irritation, ilska. Det tjatas, uppfostras, förmanas och suckas över di små.

Som tur är infinner sig inte det dygnet runt, men från bebis till 4 år är det ju så mycket närvarande tid med dem eftersom de behöver hjälp med så mycket. Med min stora tjej tillexempel är det förutom tid, också en möjlighet att vara nära varandra till sinnet. Dela saker, fundera och stötta. Men visst är det ett jobb, föräldrarollen.

Och ändå, så glömmer man alla de där sakerna när man sätter sig ner och liksom bara tänker; fyra år. Wow. Vad fort tiden har gått. Jag har inte jobbat på nästan fyra år. Vad hände med den tiden? Den flög förbi! Han har gått från en klämgod bebbe till en kramgo’ förskolegrabb, med finurliga sångtexter och spännande visk-i-öronen. Just nu lite mörkrädd, och i en period där nya ”coola” ljud ska provas. (suck! haha!). Känslorna är större åt alla håll nu än förut. Men i stort förnöjd och sugen på livet. Nyfiken, frågvis och med små söta klokheter som rinner ur munnen på honom ibland.

Mitt goda lilla hjärta. Det är SANT att livet med ett barn, för mig som för alla, innebär mer än ljuvligheter. Men just nu så känner jag bara att hjärtat är fullt av den där ljuvligheten, när jag tänker tillbaka på allt du gett oss sen du kom. Det är också SANT. Jag låter det vara så. Det känns bra. Hurra för lilla J!

img_1210 lillaj

Nu.                                                                        Och då. Några timmar gammal. (hjärtat brister..<3)

Läs Mer

Kärleksboost och en lektion om nuet med sönerna

Snart fyller mitt hjärtebarn 4 år. Min lille pöjk, som för stunden varit sjuk men är på bättringsvägen. Ni som följt mig länge (inte så många haha) vet att jag viskar ljuva ord till barnen om kvällarna. Mycket sällan, men någon gång händer det, att jag spontant får ett ljuvt ord tillbaka.

Idag när jag låg hos min halvfriska son lägger han armarna om mig och famlar runt med händerna säger jag:
– Du är fin.
– Du är härlig, kontrar han och händerna letar sig upp mot mitt hår och huvud.
– Du är underbar, fortsätter jag.
– Du är fin, säger han och famlar vidare med händerna.
– Du är fantastisk, säger jag då och undrar vad han nu ska säga för ljuvt.
– Får jag ta av dig dina örhängen? frågar han.

Haha, det är så UNDERBART med barn som lever just NU. Verkligen här och NU. Detta läste jag också om i ”Stora boken om Sandvargen” (som jag också skrivit om i tidigare inlägg – alla föräldrar med barn 5-8 år-ish, köp den, läs den, om och om igen) för min 7-åring. Zackarinas pappa säger att NU ska vi gå och fiska, men lyckas inte alls leva i nuet utan ska bara dricka klart kaffet, bläddra i en bok och ringa ett par telefonsamtal innan NU kan infinna sig. Again: köp den!

Tillbaka till sängen med min mellangrabb. Vi pratar om ditten och dattan och sen säger han plötsligt:
– Du är fin.
Kär-Leken är igång igen.
– Du är fantastisk, säger jag vid min tur.
– Det är streck däruppe i taket! märker han då.

Mitt lilla goda härliga hjärta. Nu sover han gott och jag hoppas att han mår bättre imorgon.

Läs Mer

Ge oss fler dagar tillsammans 

Igår vid aftonbönen låg min lilla(?) älskling på rygg med händerna knäppta bakom huvudet. Vi firade honom en dag tidigare eftersom vi missar varann som familj litegrann idag med skolorna och så.

– Har du haft en rolig dag?
Nickar med ett leende.
– Var det kul att få öppna paket?
Fortsätter nicka. Nöjd.
– Och var ditt ljus med lejonet fint? (födelsedagsljuset…)
Nickar igen. Så söt så jag går åt.

Jag sjöng en sång och tackade sen för alla dagar vi fått med honom, medan jag strök honom över huvudet. Jag kom på mig själv med att få en klump i halsen. För vi kan inte ta allt för givet. Inte ens imorgon. Sånt är stort och kan göra lite ont ibland. Så jag fortsatte att be om att vi skulle få många dagar tillsammans. 

Han och jag.
Oss som familj.
Han och omvärlden – omvärlden som han år efter år kommer att bekanta sig med, och som ibland kommer visa sitt soliga ansikte, och andra dagar påminna honom att det finns uppförsbackar och motgångar. För honom, precis som för alla andra.

Att min minsta fyller år är extra ”stort” för mig just nu eftersom det så starkt berättar för mig att livet bara tuffar på. Obönhörligt. Inte en sekund kommer tiden stanna för människans skull här på jorden. Tiden går och vi med den. 

Kanske är jag rädd att inte veta hur jag nu tar till vara på småbarnsåren när min tid hemma minskat avsevärt i samband med mina (underbart roliga och intressanta) studier. Kanske vill jag inte att de små ska bli stora.

Nu sitter jag på tåget efter att ha blåst ballonger och pyntat frukostbordet. Födelsedagsfrukost åt vi igår men det känns ändå konstigt att inte sitta där. (Har försökt kompensationskramat och pussat lite:) Jag kommer hem klockan fem och då ska jag bygga ihop en pannkakstårta.

Tills dess ska jag insupa kunskap och mellan varven längta efter hans kind som smakar som inget annat. Och hans gosiga ben som jag älskar att känna på. Hurra för vår stora lilla kille 🎈 Kärleken når inga gränser.

Läs Mer

Ta farväl av mammalivet :..(

På min Facebooksida får jag ofta meddelandet ”du har minnen att se tillbaka på idag”. Jag klickar alltid, nyfiken på vad jag gjorde samma dag förr om åren. Under 2016 har jag fått många tillbakablickar på min tid som mamma. En liten son i vinterkläder i en snödriva, och jag undrar om det är son nr2 eller son nr4. En dotter som går hand i hand med en av sina lillebröder. Ja ni vet. Såna där ljuvliga stunder som liksom…aldrig kommer tillbaka. Förutom på Facebooks minnesnotiser. Och! I mitt hjärta.

Jag har minnen från vår första lägenhet i Stockholm. När min dotter lärde sig krypa och teckna ordet lampa. Eller när hon föll handlöst över ett räcke och ned i trappan. Änglavakt. Jag kommer ihåg bussfärder in till centrum varje torsdag och mammaluncherna vi hade tid till då. Jag levde ett annorlunda mammaliv då, jämfört med det senaste året. Ett barn och mycket fritid att bara vara social med andra mammor. Lovely!

Jag minns hur den andra förlossningen gick så mycket lättare än den första och den hemska andra natten på BB där jag delade (!) rum med en annan mamma. Min man fick inte vara där. Why oh why landstinget? Mitt andra barn lärde mig att vi alla är olika. Och att jag, som mamma, måste lära mig att ödmjuka mig inför detta faktum.

Vi flyttade från Sthlm till Nyköping, hem till föräldrar och syskon. Skönt med närhet. Och efter ett år med halvtidsjobb (perfekta livet för mig btw mycket tid hemma men ändå i arbetslivet) och ett år med heltidsjobb kom vårt tredje barn och jag njöt igen. Av mammaledigheten. Jag kände mig rik när vi vände på örena för att få det att gå ihop så att vi kunde vara föräldralediga länge. Jag njöt av öppna förskolor och mellanmål hemma. Emellanåt suckade jag, gnällde jag, tjatade jag och skämdes över mina felval när jag brusat upp alldeles för mycket. Såklart. Vem är felfri?

Plötsligt och oväntat började vi prata om ett till barn och en höstdag kom vårt fjärde barn. Han fyller två om en månad och ska få hänga med sin pappa ett år medan jag…ja..Jag tar steget in i något efterlängtat men ännu okänt. Fyra års pendlande till Stockholm och logopedstudier. Det ska bli otroligt roligt, utmanade och lite skrämmande att inte veta vad som väntar.

Jag börjar inte förrän om en och en halv vecka och har därför bett min man att få hämta och lämna i så stor utsträckning det går fram tills dess. Vill krama ur det sista ur det här livet som liksom aldrig kommer att komma tillbaka igen. Jag fånar mig och är plötsligt extra pedagogisk och låter ettåringen vara med vid matlagningen ”Kan du hämta en LÖK ur KYLSKÅPET?”. Jag bakar med de två yngsta och tänker: ”kanske hinner jag rita lite också?” som en kompensation för alla omålade teckningar under det sista året. Fånigt. Jag vet ju att vi haft det bra ändå. Utan 25 pärlplattor och vackra akvareller. Jag har läst bok efter bok efter bok, kramat och pussat, sagt ljuva ord i öronen om kvällarna, haft lugna sköna dagar hemma, eller hitta-påiga dagar med kompisar, syrran, i affären eller på öppna förskolan. Jag har varvat extrajobb med mammaliv och det har varit en perfekt mix.

I skrivande stund kommer min 3-åring med tröjan över huvudet som en nunna och vill ta fram pennorna. Barnradion på Sveriges Radio rullar i bakgrunden och en snuvig liten försöker sova däruppe. Går sådär. ”Mamma, ett P!” säger 3-åringen och börjar ljuda P-O-L-I-S och skriver POLI och visar stolt! Jag smälter. Vad är det för ljuvliga barn jag nu ska lämna. Hur kommer det vara de veckorna när jag verkligen är borta hela dagarna och bara får se dem en stund på kvällen? Jag lämnar dem ju inte i dåliga händer, men jag lämnar mitt mamma-hemma-liv och vet att efter studierna är det ju arbete som gäller.

En nioåring med liksom kroppen i barndomen och huvudet på väg framåt.
En sjuåring med lös framtand. Förstaklassare imorrn och omtyckt av sina kamrater.
En treårig teaterapa med spännande funderingar och kiss i kallingarna.
Och min lilla älskade godisbit (ja ni hör ju…sista barnet är alltid minst och lite extra svår att göra stor) som har så goa kinder att smaka på, fötter som trampar på min mjuka mammamage när jag ligger bredvid honom vid nattningen. Rymmer varje dag och pillar på allt. Nyfikenheten (och envisheten) når inga gränser.

Jag blev mamma 2007 och den tiden är inte slut. Jag kommer alltid vara mamma till dessa 4 liv. Och jag har nåden att få vara lite som en mamma till två till. Men kapitlet Föräldraledig tar nu slut i och med mina studier. Det gör lite ont. Men det är okej. Än så länge. Jag hoppas få hitta min roll som den heltidspluggande  pendlarmamman. Det blir ett nytt kapitel i mitt liv…

tack för allt, mammalivet.
tack för alla dar.
tack för mina barn.
tack för att jag får bo i ett land där man KAN vara föräldraledig.
tack, min man, för alla dar.
tack för allt jag lärt mig.
tack för allt mina barn lärt mig.
tack för varje sekund vi fått ha ihop.
hejdå, mammalivet.

Läs Mer

Och rädda oss från de(t) onda

Idag satt jag med min 3-åring i bilen på väg till doktorn. Ett vågat hopp från rutschkanan igår kväll ledde till att han grät på morgonen och inte kunde stödja på foten alls, så vi ville kolla att det inte var nåt mer än en stukning. Klockan var 13.00 och Sommar i P1 drog i gång på radion. Under den korta färden från vår villa ner till Stadsfjärdens vårdcentral får jag mig en känga som får min själ att vilja kräkas flera gånger om. Och gråta.

Förre FN-chefen Anders Kompass levererar historier om män som utnyttjat små barn sexuellt. Han berättar inte ens de vidrigaste detaljerna i rapporten, men ändå mår jag illa och uppfylls av sådan vrede mot dessa män.

”Stopp. Det gör ont”. Kanske sagt på ett sånt där hjälplöst sätt som bara ett kuvat barn kan kvida fram. Orden klingar så i mitt huvud iallafall.
”Då får du inga pengar och ingen mat” hotar den den onda mannen medan han utövar sin makt mot den hjälplöse pojken. Den onda människan. En människa som inte förtjänar att leva.

Jag reflekterar inte över att min 3-åring också lyssnar. (Han förstår nog inte alls vad det handlar om, thank God).  Jag sitter bara helt tyst. Måste sträcka mig efter hans lilla hand. Kramar om den. Så oändlig kärlek. Tänk om jag kunde beskydda honom från allt ont. Han tar hela min arm och kramar den likt ett gosedjur. Hjärtat blöder. Det är så orättvist att jag är så lycklig med min lille son. Han får säkert i sig mer mat för dagen än han behöver och han har sin mamma och pappa i livet till skillnad från den 11-åring som Anders berättade om. Alla dessa barn som utsätts av ondskans människor… Alla dessa trasiga själar… Detta utnyttjande av de svaga. Det är vidrigt.

När jag parkerar tänker jag att jag måste bli lite mer ”här och nu” så att jag inte går in till doktorn med dessa tunga känslor. Vi går över den tomma parkeringen med solen i ryggen. Hand i hand. Men jag måste stanna efter en stund för att sätta mig ned bredvid min son och krama honom och säga:
-”Jag älskar dig så mycket. Jag hoppas att du bara får träffa goda människor som är snälla mot dig i livet”. Alldeles för djupt men ändå. Jag var tvungen att tala ut denna goda ”besvärjelse” över honom.

Jag ställer mig upp och tar hans hand igen och han säger med sina små 3-åriga klokhetsord:
-”Ja, för de tycker jag är så härlig och jag luktar så gott och jag är så fin, så fin”.

Ja, älskade barn. Må du träffa dessa goda människor som insett att du, liksom alla andra barn, är så fina, så fina. Må ondskan vara långt ifrån dig.

Läs Mer