Ett rum med utsikt

Snart är tiden här – någon har blivit stor och det är dags att lämna det här familjehemmet och få en nystart i en annan stad. Egen lägenhet, nya vänner, ny energi. Modershjärtat vet att det är dags att släppa taget, tiden är ”slut” nu men…det kommer också stå en stol vid matbordet varje morgon ge mig ett skavande litet sorgestreck i hjärtat varje morgon. För den stolen kommer nu att vara tom.

Allt har sin tid. Det är bara att svälja den sanningen.

Nu firar vi bemärkelsedagen genom en kort resa tillsammans. A room with a view får symbolisera fönstret mot framtiden. 

Någon frågade mig imorse om det blivit som jag tänkte mig. Om jag lärt mig något. En del saker blev som jag tänkte, andra inte. Jag har lärt mig mer om mig själv än om barnet vi tagit emot tror jag. Uppdraget får en att växa liksom och jag hoppas att vi också fått så in frön av kärlek, trygghet och omsorg som får blomma ut i något vackert i framtiden.

Nu har vi snart bara ett extra barn hemma och jag kommer inte snegla mot den där dörren mer…iallafall inte på samma sätt som förut. Vad fort tiden gått, tänker jag så här i efterhand.

Lycka till shkore habibti. Styr båten mot dina drömmar. Kram ‘ade

Läs Mer

Äntligen kom beskedet!

Min syster, habibti, min stora lilla tjejDu är mörk, jag är ljus
Du är kort, jag är lång
Du är ung, jag är vuxen
Du är du, jag är jag
Men vi, vi finns tillsammans

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Du vann över öknen, mörkret, rädslan, havet, hoten, såren
Du kom hit.
Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Tålamodets väg har du vandrat
Kunskapens väg har varit krokig
Men du har nått ett av dina mål
Du får stanna

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Framtiden är din
Sverige är ditt
Och vi, vi är din familj
Du är hos oss

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Jag tackar Gud för att du kom
Att du vågade
Att du vann
Nu. Är. Du. Här.

Låt livet börja!

Läs Mer

Hur är det att vara familjehem?

Snart har ett år gått sen det där första inlägget jag skrev. Om att vi skulle bli fler – fast på ett annat sätt än förut.

Och mellan läxor, samtal, tolkar, utbildningstillfällen, skratt, missförstånd och nya maträtter kanske någon tänker; hur ÄR det att vara familjehem?

Det är först och främst en nåd att få ta sig an ett sånt här uppdrag. Jag tror alla gör det med en stor portion ödmjukhet inför både DET och DEN som komma skall.

Glädjen i att kunna hjälpa – otillräckligheten i att inte kunna hjälpa hela vägen.

Förvissningen om att åtminstone en eller två får lite omsorg och trygghet – hopplösheten i att veta att inte alla fått den chansen.

Tålamodet som behövts många gånger eller frustrationen över något man inte förstår eller själv inte lyckas eller vågar förmedla har inte någon gång fått mig att tänka om. Aldrig.

Hjärtat kan brista när man inte kan bära den andres ryggsäck, men det kan också svämma över av kärleksfulla känslor när man myser en kväll i TV-soffan eller med en kopp te kring bordet.

Det är skönt att inte behöva göra eller kunna allt, för det behöver man inte, men det är jobbigt med maskineriet i alla dessa processer. Å vad jag hade önskat att somliga gått fortare. Der är jobbigt att se att sådant tär. Ont i mammahjärtat.

Det är berikande med fler språk och kulturer hemma. Tror det gör gott för hela familjen men jag är medveten om att de två yngsta (knappt 1 och 2 1/2 år) var för små för att förstå om jag frågat dem vad de tyckte förra sommaren. Men att se en 3-åring hålla fram en sak och säga vad den heter på svenska eller prova att säga nåt på ett nytt språk värmer. Det finns mer än livet kring vår husknut och ett liv som familjehem åskådliggör detta tydligt.

Förra veckan var min dotter på cirkus med sin pappa (andra gången i sitt liv) Hon sa när hon kom hem; ”Det var så fint att se alla barn från andra länder. De var så glada och skrattade jättemycket. De kanske aldrig varit på cirkus förut.” Oavsett om dessa barn fötts i Sverige eller nyss kommit hit var det vackert att höra hennes tankar och ord om det hon upplevt.

Vi kommer vara många i familjen i flera år till. Jag kommer skatta dem högt. Det är en nåd att få vara med om denna resa.

💕

PS. Funderar du själv på att bli familjehem – tveka inte att höra av dig om du vill bolla tankar 🙂

Läs Mer

Tre dagars cykelkurs

Veckans WOW! Förra veckan men av nån anledning har inlägget inte publicerats. Kommer här;) 

Kan man börja gråta när någon lär sig cykla? Det kan man nog. Rörd blev jag iallafall av att se att någon som inte kunnat cykla plötsligt cyklar hela Blåklintsvägen själv. Vilken lycka! Och frihet!

Min man har engagerat sig tre kvällar och även om jag själv inte vet hur snabbt man borde lära sig när man är stor och lär sig cykla, så tycker jag det gått jättefort!

Start, stopp och allmänt lite mer träning – sen kan det cyklas själv till ICA eller kanske till och med stan? Belöningen blir iallafall en egen cykel!! Jag är imponerad och stolt. 

Och stolt, det tror jag cyklisten själv är. Sååå bra jobbat!

Läs Mer

Så olika det kan vara… #motherhood

En av mina vänner hade namngivningsfest för sin tösabit häromsistens. Det tog flera år för henne att bli mamma.

En annan av mina vänner hoppas på ett mirakel, så att hon får vara mamma åt sina barn och se dem växa upp och bli stora.

Ytterligare en saknade sin mamma under större delen av sin uppväxt medan en musiker jag är bekant med är på Sri Lanka för att träffa sin biologiska mamma.

Ensamstående mödrar har jag i familjen, men även sådana som gift om sig och fått fler barn. Blivit mamma på nytt.

Jag känner andra mammor som bara får krama sina älsklingar varannan vecka och sakna dem så det gör ont den andra veckan.

Min egen man har fått säga hejdå till sin sjuka mamma alldeles för tidigt, men min pappa har haft förmånen att få gratulera sin mamma på mors dag i mer än 90 år.

Min egen mamma födde fem barn under loppet av 5 år och 2 månader, och stod som 26-åring med två tvillingar i famnen, barn nr 4 och 5. Wow-faktor. Hur klarar man det?

Idag ringde vår ena tonåring hem till sin mamma och pratade länge. Hen hoppas att de ses någon gång i framtiden. Vår andra tonåring har nog sett sin mamma för sista gången 🙁

Så olika vi har det.

Jag är också en mamma. En väldigt tacksam fyrbarnsmamma med två extra att fylla med kärlek och trygghet. Idag är det alla mammors dag. Den har fler bottnar än man kan tro. #motherhood

Läs Mer

Makaber syn…för somliga?

Här på bild nedan är min långa svarta kofta. Den är mycket enkel, men jag gillar den. Med små barn i huset behöver jag dock tvätta en del plagg oftare än jag annars vill. Som idag. Den här koftan är så pass lång och behövde hängas på tork på ett bra ställe.


På ett trappsteg. Voilà! Perfekt, tänkte jag. Då var det bara en ettåring och en kusin hemma.

På eftermiddagen hängde jag en ny tvätt i vardagsrummet. Då hade även de äldsta kommit hem, en satt vid matbordet och en stod framför trappan och tittade på när jag hängde tvätten. Det var då det slog mig:

”Den här hängande dinglande koftan kanske ser ut som…som något helt annat. Något makabert. Tänk om det ger jobbiga flashbacks från eventuella minnen jag inte vet något om?”

En tanke jag aldrig trodde jag skulle tänka över något så enkelt som en kofta. Men som familjehemsmamma med fler minnesryggsäckar i hemmet än sin egna lilla trygga ryggsäck hamnar jag ibland inför sådana här situationer.

Som när jag gråtmild visade ett pinfärskt nyfött barn på en Facebookvideo och fick en mycket oväntad förskräckt reaktion.

Eller när brandvarnaren tjöt och någon trodde att polisen skulle komma.

Jag var tvungen att fråga. Är det okej att den hänger här? Ser det läskigt ut liksom. Jag menar… Det ser kanske otäckt ut? Men nejdå, det var ingen fara. Den här gången. 

Det här med familjehemslivet är en ödmjuk ögonöppnare. Jag omfamnar det. 

Läs Mer

Varför är det bara en säng, mamma?

Så var det det där med olika världar igen. Ni som läst förut vet att jag skrivit om mitt möte med en annan verklighet.

Idag skulle jag åka och bada med mitt lilla stora knyte och klämde mig in mellan allt bröte i förrådet/kontoret och försökte hitta förra årets badväska. Väl hemma serverade jag lunch från vår kyl som har varor på alla våningar. Barnen har varken haft problem att veta var de ska sitta eller vad de ska leka med och kläder att välja på för dagen…ja det har dem.

Som genom ett bönesvar har familjen (7 personer) jag skrivit om tidigare äntligen fått lämna sitt lilla studentrum utan toa och kök och lyckats hitta en lägenhet med tre sovrum, vardagsrum och kök med utsikt över hela orten. Wow! Vi går husesyn och säger wow! fantastiskt! stort! vad fint!

När vi kommer till det minsta rummet säger min sjuåring:
– Men det är ju bara en säng? Var är alla leksaker mamma?
Lite generad (fast jag vet att de inte förstår vad han säger) svarar jag lite mumlande medan jag stryker honom över huvudet:
– För de har inte mer än det här.

I föräldrarnas sovrum. En dubbelsäng.
I flickornas sovrum. En dubbelsäng.
I pojkarnas sovrum. Två resårmadrasser staplade på varandra.
I köket. Ett bord med fyra stolar. De är sju i familjen.

– Varför bjöd de oss på mat? frågar min åttaåring när vi säger godnatt.
– För att de vill visa att de brys sig om oss. Att vi ska känna oss omhändertagna när vi kommer till deras hem.

I vardagsrummet blev vi nämligen bjudna på mat, bröd, dricka, kaffe, popcorn, salta kex och äpple. Och hade vi stannar längre hade vi blivit bjudna på en maträtt till.

I lägenheten där det mesta saknades fanns det ändå så mycket. Kanske inte materiella saker men annat. Det är ännu en vacker minnesbild jag sparar i mitt alltmer lättrörda hjärta.

Läs Mer

En bit av verkligheten

Jag råkade hamna mitt i ett program på P1 där svenska kustbevakningen varit delaktiga på Medelhavet. De hade bl.a. hjälpt en pojke från Eritrea och hade på något sätt fått respons från honom när han kommit till Sverige.

Personen som intervjuades berättade att det var så betydande för besättningen att få denna respons. Att se att det bakom deras jobb fanns människor. Människor som det faktiskt blev en skillnad för, att de var där och hjälpte. Deras jobb blev liksom en pusselbit i den här pojkens livsresa mot en framtid.

Och det fastnade i mig.

Hur viktigt det är att få en liten bit av någon annans verklighet för att växa som människa, för att få en nyans till av livet, kanske till och med för att få ytterligare en bit i meningen-med-livet-pusslet. 
Vi, som familjehemsföräldrar, kanske får denna möjlighet varje dag, tänker någon. Rimlig tanke, tycker jag.

Men nej.

Vi har vardag här precis som alla andra. Vi sitter med läxor, utvecklingssamtal, påminnelser om att dricka vatten eller truga för varierad mat. Precis som vi gör med våra egna barn.

Men sen. Från ingenstans. Då. Ja, då kommer den där meningen som välter omkull en för en stund. Om skrämselskott i luften, fall från lastbilsflak eller en båt som läcker in vatten. Mitt i matlagningen eller kring bordet när våra egna somnat.

Då får vi en bit från en annan verklighet än vår egen. Den de flytt ifrån. Och med ens växer jag, djupnar jag, vidgas jag. För det finns mer än mitt eget liv och ”de mina”. Är det här bara ”förunnat” människor som råkar arbeta kring det som rör just människor som varit på flykt? Nej, man behöver inte resa över ett medelhav utan flytväst, för att ha en annan verklighet att dela med sig av.

Det är bara att titta över häcken hos grannen så finner vi alla någon med en annan livshistoria än ens egen. Det gäller bara att inte blunda för sådana tillfällen. 

För vi finns till. Allihop. För varandra.

Läs Mer

Borta bra men hemma bäst – fullt hus igen

Sen i fredags har vi bara varit 7 stycken hemma. En av tonåringarna har bott hos en släkting på annan ort och där fått besök av ytterligare en släkting. Tre tjejer i en lägenhet. Det blev mycket skratt, sa hon när hon kom hem. Kul 🙂

Vi pratade via FaceTime och det var så häftigt att bara prata svenska med varandra. Det har hänt så mycket de senaste veckorna och det roliga är att det liksom inte bara är en tillfällig medvind utan tvärtom; språket kommer fortsätta att bara bli bättre och bättre. Så häftig resa att få vara med om, people!

Och vi båda sa när vi sågs igen i hallen igår kväll att vi har saknat varandra. Det är skönt att vara fullt hus igen <3

 

Läs Mer

Mållös, upprymd, tacksam, bedrövad #hjälp

Har ingen bra titel till detta inlägg. Vet inte var jag ska börja eller sluta heller. Jag bara skriver. Svårt att få det kort men värt för dig att läsa, tror jag. Välkommen in i mitt hjärta en stund.

Jag har suttit i ett rum idag. Ett rum lika stort som min dotters ungefär. Skillnaden är att i hennes rum bor…hon. I det rummet jag besökte bor…sju stycken. Och idag var vi 17-20 stycken i det rummet (folk kom och gick). Samtidigt är detta en lyckans dag. För alla som kom och gick i det här ”studentrummet” eller vad man nu ska kalla det, de kom för samma sak; att glädjas tillsammans med en far som återförenats med resten av sin familj. Det knackade ständigt på den halvöppna dörren så att alla över en liten kopp kaffe, ett stycke frukt eller ett glas läsk skulle visa deltagande i detta. Fint.

Jag var mållös. Tittade på storögda barn, blyga barn, nyfödda barn, människor i tofflor och sjalar, mammor och pappor, vänner, grannar, barn med jackor på inomhus. Väldigt främmande och speciellt och samtidigt välkomnande. Folk hälsar på speciella sätt, olika beroende på vem man är och vem man hälsar på, men alla ska känna sig sedda.

Jag var samtidigt upprymd. Efter några enkla knapptryck på min telefon igår och några sms senare satt jag med bilen full av kläder, skor, leksaker och sängkläder till de som inget hade. Jag var så glad över allas hjälpsamhet i kvarteren där jag bor och i församlingen jag är med i. Alla vill bidra om de kan. Wow!

Vi lassar in kasse efter kasse i den där porten och när jag sedan välkomnas in i det rum jag nyss beskrev blir jag inte bara välkomnad utan betjänad. Betjänad. Det är ett vackert ord. Betjänad av min egen trettonåring. (det är kärlek by the way) Han kommer med en kanna vatten och en stor bunke. Han häller vatten över mina händer så att jag blir ren inför maten. Han serverar dricka. Någon annan kommer med hemlagad mat. En släkting kommer med kaka, hembakt bröd, frukt. Och när den (självklara) frågan kommer om jag vill ha kaffe svarar jag: Absolut! (Alla vet att jag INTE dricker kaffe.) Men här är kaffet inte bara en dryck man får genom en knapptryckning och som man sedan sveper i sig. Här är kaffestunden nästintill en ceremoni. Det rostas bönor, röken ska vandra runt i hela rummet. Vi ska känna på doften och bekräfta den. Vatten värms. De rostade bönorna drar i en speciell kruka. Vi får vår lilla kopp, smakar och bekräftar den som lagat kaffet med bejakande ord. (Det bör man annars samlas alla koppar in och kaffet görs om har jag lärt mig) Kaffet, berättar min stolsgranne, är en gemenskap – inte en dryck.

Jag sitter där i 90 minuter ungefär. I 90 minuter är jag i en helt annan värld i mitt eget hemland. Och det slår mig hur självklart vissa saker är. Att man ställer upp, att man deltar, att man förväntas hjälpa till. Storasyster bär lillebror på ryggen. Fem barn i en säng sitter knäpptysta och samsas om en mobiltelefon. Kroppskontakt är självklart, inget är för trångt eller för nära. Inget är mitt. Allt är vårt, vi har det ihop. Så hade mina barn aldrig betett sig. Jag blir ödmjuk.

Och jag är bedrövad. Att människor har det så svårt att man måste lämna sin kultur, sitt hem, sin trygghet och fara långt mot ett helt nytt land. Att de bor sju stycken i ett rum som saknar toalett och bara har en kokplatta i hallens pentrygarderob. Hallen är väl 2 kvadrat. Jag är också sorgsen över att det är så svårt för oss här i Sverife. Jag är själv tvekande, famlande mot detta/dessa nya. Hur gör de här då?  Hur förhåller vi oss? Vad då ”bygga relationer”?  Vad kommer hända med Sverige? Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Jag är ledsen över vår egen tafflighet. Att vi har så svårt att bara välkomna. Det ÄR svårt att ta steget över någons tröskel första gången, men när man väl gjort det en gång vågar man fråga både en och annan nyanländ en massa saker. Och det är inte farligt att vifta med händer eller prata via bilder på mobilen. Det blir lätt att förstå att det är svårt att hitta till rätt tandläkarmottagning, det blir roligt att visa vägen nerför trappan i kyrkan och peka på varsågod-kläderna. Man visar lättare sitt deltagande för man har vågat stoppa tån över vi och dom-gränsen liksom. Jag ser många många många nyanlända varje söndag i vår kyrka. Och för mig är de fortfarande DE och vi är VI. Det är bara att erkänna. De där, längst bak. Och VI som liksom bara ser på… Vi inkluderar, det tolkas, skänks kläder, skjutsas och erbjuds både praktisk hjälp och bön för behov. Ändå är det tydligt att de fortfarande är DE. Ingens fel. Det är bara en lång sträcka för oss svenskar att färdas på innan vi vågar. Men vi måste våga våga nu. De behöver oss. Och vet du. Vi behöver dem.

Jag är tacksam för allt det som varje myrsteg har lärt mig.  Jag har så sjukt långt kvar men är glad för det lilla. Glad och tacksam över mina grannar och vänner som med stora leenden ger bort. Tacksam för min egen familj, mina fyra fina älskade barn och den mat vi har på bordet. Över våra stora rum som är så jobbiga att städa. Över vår trädgård som jag aldrig sköter om. Över kläderna vi kan sätta på oss på morgonen samtidigt som vi har ett tvättberg på övervåningen. Över maten som varje dag står på bordet. Tacksam.

Mållös men ändå full av ord. Nu har mitt hjärta vällt ur sig en halvtimmes meningar och dina ögon kanske är trötta.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Läs Mer