Ett liv i transparens

Då och då dyker de upp. Spalterna om skandaler, maktmissbruk, korruption eller svindleri. Det förekommer överallt. Där alla fördomsfullt förväntar sig det och där man minst anar det. Förutom den ilska som kan bubbla upp inom mig när jag hör talas om sådana händelser, kommer tankarna om vad ett liv i transparens menas. Och jag undrar hur jag själv lever och om det rimmar med hur jag vill leva.

Att leva i transparens handlar för mig inte om att basunera ut allt som är privat till höger och vänster, utan att akta sig själv och försöka leva så att OM någon av någon anledning skulle kolla upp en, så finna liksom inget orätt. I skattekuvertet, i mitt sätt att handskas med relationer, i min uppfostran, att vakta min tunga och inte överdriva eller pensla till verkligheten med ord som låter bättre än vad det är. Hur beter jag mig mot medmänniskan? Visar jag allas lika värde i alla sammanhang? Eller ska bara de bästa  få vara med i mitt lag, som på skolidrotten? Finns det saker jag gör som jag inte vill att någon ska veta, eller som jag inte kan stå för om det uppdagades?

Nu förstår jag ju att ingen klarar av att leva fläckfritt. Jag har också lik i garderoben. Såklart. Vi gör alla misstag. Men jag tror att vi måste tänka oss för, hur vi snackar om andra, hur vi hanterar våra pengar, hur vi beter oss mot alla även om vi inte ser ut, tycker eller gör lika. Vårt agerande är aldrig bara vårt. Det ger konsekvenser både för oss själva och andra. Och det är stor skillnad på misstag och handlingar gjorda med avsikt. Vilka motiv finns bakom handlingarna? Och om jag handlat fel; kan jag stå för det, be om ursäkt och förändra mig?

Ett liv i transparens. Inte lätt. Det kräver mycket. Men lätt värt det i slutändan ändå. Värt att sträva efter iallafall. Hoppas vi klarar’t, vi arma män’skor.

Läs Mer

Vi är fler än de är många

Man kan tycka att nazisterna är många. Eller rasisterna som smyger runt på sociala medier. Och ibland är det kanske jag, eller du, som råkar tänka fel, får reflektera och tänka om.

Men det är FLER som står för det goda, det sanna, det rätta. Det syntes ju tydligt på sergels torg i april månad. Och jag fick vara vittne till detta idag.

En längtande 4-åring ville åka tåg. En mamma hade en 45minutersföreläsning, med ett för laborationsgruppen intressant tema, vilket gjorde att jag slog två flugor i en smäll. Två tågresor för sonen och min föreläsning blev av. Hurra, tyckte båda! LYCKLIG son som stirrade ut genom fönstret HELA resan. Vi pratade och hittade djur och traktor och träd och berg. Grädden på moset blev förstås att få åka tunnelbana också. Han skötte sig (nu skryter jag) exemplariskt och sa inte ett knyst under föreläsningen. Hurra, tyckte mamma! (och förhoppningsvis föreläsaren, eftersom mitt barn var 1 av 3 kids i klassrummet den dagen, haha!)

Väl på hemvägen händer det jag ville komma till. I tunnelbanan som är full av folk. Min son och jag hamnar bredvid två gamla damer. Framför mig sitter 4 tjejer i min ålder. En tiggarkvinna har ståplats bland en del andra vid tunnelbanedörrarna. Vid en av de kommande stationerna puttas hon ut av en gammal dam som (ja, jag skriver ut det denna gången för paradoxens skull) bryter på typ ryska/slaviska… Hon säger om och om igen att hon inte är välkommen här och blandar in turister på något sätt i sitt resonemang. Som om att Sverige är till för turister men inte tiggare eller något. Jag hängde inte med. Fokuserade på att min son inte skulle förlora sig i allt som hände, men det var så mycket folk och många som pratade så han verkade inte märka det. Men då, när den stackars kvinnan puttats ut med elaka ord och dörrarna gått igen börjar det stora.

EN människa puttar ut henne. Men FLERA människor i vagnen engagerar sig nu i det hela och förmanar damen som betett sig så omänskligt. En kvinna går igång och frågar ” tycker du att du är mer VÄRD än henne eller vad då?”. Det blir lite hetsk diskussion och jag fortsätter att fokusera på min son och se till att han inte far illa av detta, men han är fullt upptagen med att åka tunnelbana som tur är. Damerna intill mig tycker så synd om kvinnan som puttats ut ur tåget och säger till varandra att ”hon gjorde ju ingenting, hon bara stod där”. De fyra tjejerna framför oss börjar också prata om tiggeri och annat. En kvinna bakom mig pratar också om det hela i en försiktig men försvarande ton. Väl framme vid t-centralen sitter jag ytterst och behöver gå före den gamla damen ut innan hon kan komma fram men hon är väldigt angelägen om att komma ut. Jag förstår sen varför. När jag och sonen tar klivet ut på perrongen hör jag den gamla damen ”förmana elaka tanten” innan även hon kliver av: ”Hon hade inte gjort någonting!”

Jag blir så varm. I rulltrappan upp från tunnelbanans perrong, som dagligen fylls av tusen och åter tusen resenärer med olika synsätt på världen och värden, känner jag ”vi är FLER”. Vi är FLER som tycker att alla människor är lika mycket värda än de vars händer puttar ut andra från tunnelbanan. Vi är FLER som står för öppenhet än de som säger ”du hör inte hemma här!” (Ja, det hörde jag faktiskt någon skrika på T-centralen även förra veckan: go back to where you came from!)

Jag hoppas innerligt att ”elaka tanten” fick sig en tankeställare efter att både ung och gammal förmanade idag. Att hon kanske omvärderar och ger plats för nya tankar. (Min egen tankeställare så här på kvällen efter denna händelse är: varför var det bara kvinnor som reagerade?)

Läs Mer

Kanske finns där ett ljus någonstans

Idag är en dag som alla andra sorters dagar…

…någonstans i världen möter ett barn dagens ljus och kommer upp på mammas bröst. Varmt, lugnt och tryggt. Någonannanstans föds barnet i en hemlig källare, i ett försök att undkomma bomberna, skotten och terrorn.
Idag förföljs människor för sin kristna tro, andra dagar mördar kristna i trons namn. Är det inte kristendomen som har blod på sina händer så är det islam. Eller någon annan religion. Eller…det har inte ens med religion att göra. Det har att göra med motsättningar, oavsett om de sker i religionens, politikens eller kulturens namn.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen. Vem är egentligen utan skuld?

Kanske barnet. Det som föddes i trygghetens land. Där villan står vit och felfri. Maten på bordet. Eller barnet där i källaren, utan säng och kläder. Kanske finns det mjölk i mammas arma bröst.
Kanske barnet bär freden som världen behöver.

Kanske finns det ett ljus någonstans.

Men snabbt blir det dunkelt för barnet i källaren.
Det blir aldrig en femårsdag. Hon nådde aldrig fram.
Och barnet i trygghetens land har lärt sig att ”jag” är viktigast. Och matas med maten hon inte behöver. Hon lär sig att vi är vi och dom är dom. Och hoppet för framtiden grusas.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen.

Kom kärlek, kom fred, kom frihet, kom rätt.
Kom sanning i vitan skrud.
Kom glädje, kom hopp om en framtid igen.
Kom godhet, kom kärlekens bud.

Läs Mer

Om han som fryser i snön

Igår satt jag på tunnelbanan. Jag råkar ge en ung behövande man en lite för lång stund med blicken. Ett litet ”hej” ger jag för att vara vänlig och det är tillräckligt för att han ska sätta sig framför mig. Jag tänker ”åh nej!” och skäms för att jag tänker det.

Han räcker fram till mig och presenterar sig som ”Adrian”. Nästan samma som mitt namn, hinner jag tänka.
– Vad heter du? frågar han.
– Andrea, svarar jag och undrar om han får samma reflektion över namnet. Men han har ju viktigare saker att tänka på… sin överlevnad.
– Kallt ute. Thnö, läspar han. Fryther med mycket thnö. Min hund.
– Ja det är kallt ute, bekräftar jag oerhört larvigt. Vad säger man? Vad svarar man?
– Lite pengar? Han ber och önskar något jag inte kan (eller vill) ge.
– Nej, tyvärr, skakar jag på huvudet. Har inga pengar.
– Lite? Kallt ute med thnö.
– Gå till Svenska Kyrkan, försöker jag och hoppas att han fattar vad jag menar med härbärgen och diakonala behjärtansvärda tjänster som Svenska Kyrkan outtröttligen möter behov igenom. God bless them in abundance for that.
– Jag kommer, de thäger gå, invänder han. Pengar?
– Nej tyvärr… och en del av mig vill förklara varför jag inte vill ge men det är så FEL att ens yttra ord som fadderbarn, ensamkommande och kläder och leksaker som hamnat hos behövande i stan där man bor. Det är så OVÄRDIGT att säga att jag inte VILL. Fast det var sant. Jag ville inte hjälpa. Jag hjälper på annat håll, säger jag till mig själv.

Dagen går och jag glömmer bort incidenten. Jag går i skolan, tar tåget hem, promenerar till bilen. Den på morgonen oskottade och nästan obestigbara trappan är nu både snöröjd och sandad. Vintervädret har kommit med besked. Drivor av snö och det är verkligen kallt. Vinden biter i kinden och jag tänker som vanligt att ”huvva, jag gillar INTE att frysa”. Och alltid när det är höst och vinter tänker jag på dem som är uteliggare och hur otroligt hemskt det skulle vara att sova ute eller att sitta utanför en affär en hel dag. Skulle ALDRIG palla, inte ens för flera tusen spänn alltså. Och det är då som Adrian dyker upp inom mig igen. Honom som jag aldrig trodde att jag skulle få se igen. Hans städade yttre och läthpande försök till konversation. ”Kallt ute..fryther…thnö”.

Ja, Adrian. Det är kallt. Olidligt kallt idag. Förlåt, att jag inte hjälpte dig. Jag tänkte på mig själv, jag ville inte. När jag sätter mig i bilen försöker jag trösta mig med att ”ingen kan hjälpa alla”. Men de orden räcker liksom inte när man vet att Adrian, och många med honom, fryser just nu. Igår, när vi sågs, och idag och alla andra vintriga dagar.

Det gör ont.

Jag sitter i min soffa med sockor på och en varm stickad kofta. Jag är frussen av mig och kommer troligen ha sockor och en varm filt ovanpå mitt redan tjocka täcke, för att kunna somna. Barnen har värmeflaska och värmekudde i sina sängar. Har precis lånat ut flera filtar över en natt till några tillfälligt behövande. Det ville jag tydligen. Men Adrian. Vad har han?

Ja, pengar från mig i sina kalla fickor det har han då inte. 🙁

 

Läs Mer

Inte mitt kors

Jag har förvisso inte läst alla inlägg hit och ditt om #mittkors-debatten men vågar mig ändå in på en millimeter av spaltmetrarna. För jag vill inte tagga #mittkors först och främst.

Det handlar väl om #hanskors? Alltså han den där Jesus, som faktiskt hängde på korset för en herrans massa år sedan. Korset som symbol är kanske inte en symbol för mig utan en symbol för någon annan som dog för dig och mig? Som älskade de franska prästerna och dog för dem. Som älskade IS-soldaterna och dog för dem. Också. Som älskade han, hon, hen, den svarte och den vite. Som dog för alla och envar på denna vilsna, sargade, vackra, hopplösa och underbara värld. Det är väl HANS kors det handlar om?

Om man ser det från den sidan så tänker jag mig att vi alla kan bära ett sådant kors. För att Kärleken kommer vara det enda som kan hela denna trasiga värld. #hanskors

ondagstankar från andrea

 

Läs Mer

Få hjälp – om ett par månader?

Vårt sovloft börjar ta form efter en vecka med stiltje då det krånglat med förra elektrikern. Nu har en gudasänd elektriker på kortkort varsel hoppat in och vi behövde därmed inte vänta så länge på hjälp.

Idag var jag och barnen på filminspelning. Vi sparar till en dag på Furuvik och den här dagen blir ett tillskott till det. Väl där träffade jag en tjej i 18-årsåldern. Hon berättade något för mig som fick mig att bli tårögd. Snacka om att få vänta på hjälp.

Efter att ha haft väldigt jobbiga tankar, bett om hjälp flera gånger både via skolan och egna samtal med psykolog så får hon ett svar från dem som ska hjälpa henne (som ändå verkade vara lite prioriterad i kön): Du är välkommen till oss om ett par månader.

Va? Hur menar de? 

”Hej! Välkommen till (påhittat namn) Psykhjälpen! Lider du av självmordstankar? Svårt att finna mening med livet? Välkommen att boka tid. Det tar bara ett par månader att få hjälp”.

Om två månader kanske man inte lever liksom.

Så ofattbart sorgligt och tragiskt att unga, fina, kämpande tjejer ska behöva må så här. Ännu mer sorgligt att hjälpen saknas när den som bäst behövs 🙁 Ingen ska behöva vara trasig på insidan. Må vi alla kämpa med att hjälpa varenda en. Hur är det nu man brukar säga; 

Om vi bygger starka barn behöver vi inte laga så många trasiga vuxna.

Kärlek till folket. Over and out. 

PS. En bild på mina filmisar. Må de bli starka, hela och friska. DS

Läs Mer

Varför har ni sexfilmer, Facebook?

Sexfilmer på Facebook? Nej tack!!!

Jag scrollade flödet på FB idag (onsdag) och någon hade delat ett humorklipp från TV4s Parlamentet. Jag la mobilen på diskbänken och lyssnade på det för skojs skull medan jag plockade disk och lät de fortsättningsfilmer som automatiskt snurrar vidare fortgå medan jag avslutade disken.

Parlamentet efterföljdes av Robert Gutafsson som gumma. Därefter kom ett sexklipp och slutligen Måns Zelmerlöv som sjunger Heroes med en blond pojke.

Vänta, va?!! Ett sexklipp?? Ja, jag menar allvar.

Nån tjej från nåt program som liknade typ Paradise Hotel eller nåt filmar en kille och tjej i en säng. Spreaded legs på tjejen och butcrack på killen. Sjukt. Klippet innehåller en kort ”intervju” där tjejen berättar att hon vill ligga med honom i natt. Helt sjukt!! Vem tycker såna filmer är bra?

Ja, för min del dör jag inte av att råka se någon i sexposition. Jag blir mer äcklad än intresserad. Tycker det är sjukt med sexfilmer i media. Men jag tänker på alla kids som har konto på Facebook.

Ni vet tonåringar eller yngre kids, såna som kanske inte ligger med folk hur som helst (men efter liknande serier och klipp tror att det är normen?), och än mindre ska slippa bli matad med sånt här sk*t. Mina barn är för små för konton men jag vill slippa sånt här i framtiden.

Så, Facebook, jag undrar varför detta är accepterar?… Har ni ingen koll? Hittar jag tillbaka till det där klippet anmäler jag på stört som olämpligt inlägg.

/ arg mamma

Läs Mer

Make music not war

Alltså. Musik… Vad vore livet utan musik. Här kommer ett barnsligt inlägg som inte räddar världen men som i fantasin skulle kunna göra det. Eller kanske inte. Men ändå.

Nyss hemkommen från en toppenkonsert med NYMOS och filharmonikerna slår det mig att de lyckas att få gammal som ung, svart som vit, högutbildad som nolla, singel som gift, mamma som barn, gråhårig som hombrefärgad, vänsterpartist som sverigedemokrat att gemensamt stå och sjunga, röra på sig och applådera.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK! Hör ni det?

En ton. En ton till. En till och flera till. Om alla lät samtidigt, tillsammans, på en gång, skulle det kunna låta hejkon bejkon, men när varje ton får vara precis den den är och ta ton vid väl valda tillfällen och låta andra ta ton och plats vid andra tillfällen och inte konkurrera om platsen utan se vinsten i att höras tillsammans, blir det en underbar harmoni.

I en orkester får både träblås, bleckblås och stränginstrument plats samtidigt som en trumma. Hur går det ihop? Blir det inte krig? Nej. För alla är precis där de ska vara och låter andra vara precis där de ska vara.

Hur svårt kan det vara alla knäppgökar i världen som krigar? MUSIK!

Gå på konserten imorn, knäppgökar, så kanske ni blir omvända från krigargubbar till fredsmän.

(Och ni andra som redan inser att fred är bättre  än krig; gå på konserten ni med och njut av duktiga barn och solister och en fantastisk orkester.)

Barnsliga kvällskramar och peace från Andrea

Läs Mer

Frans-tid eller framtid?

Ingen missade väl Frans, the young winner of melodifestivalen. Frans, Zara Larsson, Lisa Ajax och alla andra unga stjärnskott imponerar på mig (verkligen!) och inspirerar dagens barn. Det är inte fel men ibland känns det som om barnen glömmer något. De glömmer liksom vad gammalt hederlig arbete är.

Jag tittade tidigare på Wild Kids och  i ett av programmen pratar barnen kring lägerelden om jobb. Så här lät konversationen:

-Vill du bli skogshuggare? lite skämtsamt till den som högg ved.
– Nej jag vill bli skådespelare (eller veterinär).
Tjej: -Jag vill bli fotbollsstjärna
Kille: Jag vill bli rockstjärna

Rockstjärnekillen, typ 11-12 år, fortsätter:
– Jag fattar inte varför man måste jobba för att få pengar, borde inte alla kunna leva utan att behöva åka till jobbet varje dag? Jobba äta sova…det är inte så man villa leva…åka till jobbet varje dag. Att vara rockstjärna är ju iochförsig också ett jobb men inte som typ en rörmokare. Det är ju inget roligt jobb. Att stå på scen och göra folka glada, det är ju ändå kul.

En annan säger: det känns inte så jättekul att jag MÅSTE ha ett jobb när jag blir stor. Jag vill inte ha jobb för jag vill ha kvar barnet inom mig, och det vet jag inte om jag kan när jag jobbar.

Så här kanske vi också tänkte i 11-årsåldern. Jag minns inte hur vi pratade med varandra faktiskt. Men det känns så synd att det enda man vill bli idag är typ kändis och man gillar inte tanken på jobb.

Varför är det så? Medlar vi vuxna den bilden till våra barn; uää, nu måste jag släpa mig till jobbet igen. Jag gillar måndagar då allt ”drar igång” igen, men otaliga är facebookstatusarna som vittnar om måndagsångesten. Vad visar vi våra barn isåfall? Att jobbet är hemskt eller att vi själva är odugliga arbetstagare som tager fel arbete? För man vill ju inte jobba på ett jobb man inte trivs på? Eller? Och visst är det så att man själv bidrar till arbetets trivsel?

Det kanske blir enklare för barnen att drömma om en Frans-tid än en framtid när vi själva kommunicerar arbetet som ett jobbigt måste?

Något jag tror är jätteviktigt att vi berättar för våra barn, förutom att arbetet ger mat på bordet och betalad hyra, är WOW-faktorerna med arbetet:

”Vi arbetar för att du ska ha ett sjukhus att gå till när du bryter benet, en tandläkare att gå till om du får ett hål, en kurator att gå till om du mår dåligt i hjärtat på högstadiet.
Vi arbetar för att vi ska slippa åka på gropiga, knöliga 1800-talsvägar. Jobbet hjälper oss att inte bli insnöade. Att vi jobbar leder till att vi kan gå gratis på museum i Stockholm. Är det inte fantastiskt!
Vi arbetar för att du ska kunna få utbildade lärare i en skola som har tak, väggar, skolböcker och skolmat. Lärare som lär dig allt de kan så att du också kan få ett arbete i framtiden och hjälpa oss att göra Sverige till ett superbra land att bo i.
Vårt land kan till och med bli så bra att vi föräldrar får bli farmor och farfar utan att ruttna bort och bli bortglömda, imatade och smutsiga.  Och förresten; vill du, när du studerat så pass att du har chans att få ett bra jobb, så kan du ha både en Frans-tid och en framtid.
Men att vi tillsammans, vi som är POPULATIONEN bygger ett sjysst land och du med när du blir stor, det är liksom värt mer än att bli POPULÄR för en stund.
Och vet du, att jobba är jättekul! Man kan VISST ha kvar barnet inom sig! Häromdagen spelade min kompis in en stumfilm på skoj, på sitt jobb. Kul va! Och man får vänner på jobbet, precis som på Wild Kids, det blir som ett gäng som delar med och motgångar med varandra.
Tänk vad grymt bra det är att ha ett jobb!”

Så skulle man kunna säga. Eller på tusen andra sätt. Alla sätt är ju bra (utom de dåliga:)

Läs Mer

Fågelsång och tystnad (om återhämtning)

Igår satt jag på ett möte med några bekanta varav en kände sig sliten  efter att ha legat sjuk, men liksom inte riktigt kommit gång på 100 % än. Halvfart liksom. Jag kände med honom. Förstod att det inte är så lätt att liksom säga ”hejsan svetsan, det är bra imorrn!” när kroppen tydligt och starkt säger ”vänta på mig, jag är inte färdig än!”. Jag tänkte på honom lite grann efteråt.

Och idag när jag njöt i fulla drag av skönsången från alla möjliga fåglar, var röster spritter och sprätter av vårigt liv kom jag att tänka på honom igen. Och jag tänkte återigen på fåglarna. Hur tysta de varit under vintern. Ett och annat läte har jag ju hört under vintern men den här bubblande överalltsången är faktiskt….frånvarande en lång stund. Inte hela året, men en viss tid.

Och det är precis som det ska vara.

Det är bestämt så. Vila, halvfart och survival står kanske på fåglarnas to-do-lista på vintern. De drar sig in till skogarna, söker skydd och letar mat. Ungefär så. Och det är den ordningen som ska råda i säsongens liv liksom.

Precis som det är i vårt liv. I våra kroppar som ska orka leva, jobba, ta hand om familj, vänner och grannar…och inte minst oss själva. När kroppen säger stopp av olika anledningar är vila, halvfart och survival-mode ett måste för att vi ska ”säsonga färdigt”. Fara till skogs och ladda batterierna för att sedan, när ljuset återvänder i kroppens alla celler återvända med vibrerande liv, precis som ystra vårfåglar.

Vila, du som behöver, det är precis som det ska vara.

Läs Mer