En 2-årig själsdoktor

Idag har jag varit trött. Eller kanske inte jättetrött pga sömn men trött av att kroppen är småkrasslig.

Jag har vetat om det, känt det och kommunicerat med samtliga barn om det. Varning, varning liksom. Jag ställs dock inför några situationer under eftermiddagen:

1) Barn orkar inte gå hem från förskolan. Mamman sköter det exemplariskt med lugn, tålamod, pauser, lekparksstopp, en kort tur på ryggen och hjälp med krångliga skor en miljon gånger.
2) Barn struntar i att lyssna på en uppmaning, tittar på mig, skrattar och står kvar utan att göra nånting. Mamman sköter det snyggt om än med lite invärtes irritation.
3) Samma barn petar ner en leksak från trappen så den ramlar ner på nedervåningen, varpå mamman tyst tar upp den ger tillbaka den genom trappstegshålen och ber barnet lägga den i lekrummet. Barnet kastar ner det i trappen igen. På pin kiv.

Det är då det händer.

Mamman exploderar. Draken släpps ur sitt bo och mamman blir något hon själv hatar; en hemsk fruktansvärd människa. Knappt människa faktiskt. Kostymen klär henne inte. Den är ful, luktar äckligt och får barn att gråta. 

4) SAMMA barn kastar en pinne på vår ena bil. Avsiktligt kast men utan förstånd att den kunde hamna just där. Där rök barnprogrammet kan jag säga men i vanlig ton från mamman…mest ett konstaterande liksom.
5) Samma(!) barn uppmuntrar bror till kuddkastande i vardagsrummet och draken kommer åter fram igen. Barnet förpassas till trappsteget och en mamma som slår sig själv på låret och väser: jag är så ARG på dig. 

Och det är i den här dräkten jag har bott sedan dessa två utbrott även fast det inte blev fler stora utbrott. Ett litet kanske: För ytterligare ett barn sätter på TV när tiden tagit slut för länge sen och hivar argt iväg kontrollen vid tillsägelse – då blev det mest en uttröttad uppmaning: upp på rummet…

Uschlig eftermiddag och kväll med andra ord. Jag får säga förlåt till pinn-kastaren som råkat ut för drakens framfart och det blir ett fint samtal med fjärrkontrollkastaren och sen går jag in till ett till sovrum. Där kryper jag ner i den minstes säng.

Och det är då det händer.

Jag blir på ett ögonblick helad. Huden, slingriga bara barnben kring mina bara mammaben, små händer och spännande berättelser om dagen, utbyten och frågor med storebror som ligger med pappa i andra sängen. Jag hajar verkligen till. Jag är inte en drakmamma. Jag har hittat hem igen. Blivit mig själv. Och jag kan natta alla fyra utan agg eller illaluktande kostym. Jag kan på riktigt säga och känna: jag älskar dig. Vilken befrielse! Min själ som varit bunden kunde flyga igen, och finna ro i armarna hos den minsta av oss.

Ville bara dela med mig av det…❤️

Läs Mer

Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Läs Mer

The reasons

Här har ni anledningarna till att jag kan kallas ”Mamma”.

Den första anledningen är hon med de vackra ögonen och det stora hjärtat. Som tycker att alla djur har rätt till ett liv, även maskar och ormar. Hon, som just nu vill vara stor och liten på samma gång. Som ser att världen är större, spännande och cool men som behöver ensamma stunder för att fråga, bli lyssnad på eller berätta någon hemlighet. Lilla stora L.

Den andra är han som är allas kompis. Som varje dag går glad och förväntansfull till skolan och älskar fotboll. Som tycker att man inte ska utsätta andra för pressade situationer, för han har empati. Han som, med hjärtat i harmoni, sprider harmoni. Som samlar, paketerar, sparar, huserar, var sak på nya spännande platser. Allt har en ordning, allt har en tanke. Som gärna hjälper småbarnsgästerna, om vi har sådana på besök, att känna sig välkomna. Fina E.

Sen har vi ju konstnären. Som gärna byter personlighet, sjunger kända och påhittade sånger, fantiserar, har många och långa utläggningar om det mest triviala. Som gärna pillar med hår, axlar eller lår och står nära när han pratar för att verkligen veta att man lyssnar. Han med det glada ansiktet. Som tar livet som det kommer, och som vet att inte pressa sig själv till något som inte motiverar honom. Som smeker bebisar på kinden och älskar att få höra alla möjliga sorters sagor. Han som slingrar ben när det nattas. Min tredje anledning. Goding J.

Nu är det ju så att den minste fortfarande har gosefötter och söta ord som ingen förstår. Och därför är det lätt att hitta sötisord och gulltankar om honom. Han som ”kan säll” och alltid ”lill sölla mé” på allt som storasyskonen gör. Som spelar luftgitarr, hälsar på grannar och leker PawPatrol, och vars kropp jag aldrig kan få nog av, för jag vet ju att han är den sista.. men ändå en av fyra stora härliga underbara ljuvliga anledningar till att jag kallas ”Mamma”. Lilla H. Mammas lilla godisgurka.

Att dessutom få kallas både ”mamma” och ”shkorr adey” av sådana som kommit att stå mig allt närmre för varje dag men som jag vet att jag en dag behöver säga hejdå till, gör mig ödmjuk inför den roll som jag fått för en stund i livet…familjehemsmamma.

Utan alla mina fina kids hade den här dagen inte betytt så mycket för mig. Mer än att jag tänkt på min egen mamma som lyckats ta hand om fem kids vid 26 års ålder. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Men tacksamheten för att hon varit min mamma och att jag fått vända mig till henne med mina mammatankar är stor.

Grattis mamma på mors dag och tack barn och tonåringar för att ni ger mitt mammaliv en mening.

Kram och kärlek

 

Ps. Dessa mammatatueringar delades mellan mor och (2) barn. Av någon anledning sitter tatueringarna skrynkligare på 34-åringen än på kidsen… Ds.

Läs Mer

Bruten vinge

”bruten vinge”

Det låter som en konstinstallation. Eller ett filosoferande Och…det kan man ju säga att det är. Båda.

Under våren har jag hälsat på i lerverkstan hemma hos Anna-Lena ett par gånger och tagit mig vatten över huvudet vad gäller en ängel jag ville göra. Jag har också fått prestationshjärtklappning vid drejskivan. Men framför allt har jag haft väldigt trevligt tillsammans med mina vänner och fått vara KREATIV! Hurra!

Lite av mina personliga drag har kommit fram under de två skapartillfällena. Att jag gör hellre än bra. Att jag gärna rusar på i mitt skapande men det är inte så noga om det blir perfekt. Det är bara kul att komma på många nya grejer att göra med den lera man har och finns det en klutt kvar så kan man ju banka ihop den, rulla lite och vips så har man ett päron. (Blev faktiskt, tack vare så fin glasyr, mest nöjd med päronet;) 

Ängeln jag gjorde blev jag ganska nöjd med ändå, men man ser att den är lite hafsigt gjort på vingformen och ansiktet (svåååårt!) ser lite ut som en vildvittra eller en skröplig dam med spetsig näsa. Det svåra med lera är att få eventuella ihopsättningar att riktigt ”limma” fast i varandra så att de klarar bränning. Min ängel gjorde inte riktigt det och i doppet i glasyren brast baksidans hänge och ängeln damp ner och blev vingklippt. Otur! Men samtidigt, inget konstigt. 

För så är det ju i livet. Vi är med om olika saker som påverkar oss mer eller mindre. Är vi inte alla till mans lite vingklippta om vi ser in i oss själva en stund. Vad var det Filip Hammar sa i sitt sommarprat? Att ljuset bara kan komma ut ur sprickorna på kärlet? Nåt i den stilen. Skönheten är kanske inte det perfekta, utan det brutna. Det som vittnar om att jag varit med om något men är fortfarande här. Och jag har rätt att finnas  och ta plats.

Bruten vinge.

Anna-Lena var snäll och lånade mig lite guldfärg och efter lite limmande därhemma och några drag med penseln är ängeln hel igen. Men inte perfekt. 

 

En predikan jag hörde som tonåring, gav mig en mening som jag fortfarande gillar. ”Du är inte okej….men det är okej”. Ingen kan någonsin vara eller bli perfekt. Vi kan jobba på att bli vårt bästa jag, att göra så gott vi kan, att försöka skapa en bättre värld men ändå veta att….man misslyckas med att vara perfekt varje dag, med tankar, ord eller gärningar; tre ord om otillräcklighet som gör mig ödmjuk. 

Bruten vinge.

Vi är inte okej. Vi är lite vingklippta och operfekta. Men det är okej. Vi finns och vi får finnas. Vi är viktiga och en del av den här världen. Let’s keep on rockin’ this world with our broken wings. Det gör oss med ödmjuka mot varandra om vi vet att vi alla är här, så som vi är. Lite skavanker, lite brutna. Men här. That’s the beauty of life.

Läs Mer

Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer

Kanske finns där ett ljus någonstans

Idag är en dag som alla andra sorters dagar…

…någonstans i världen möter ett barn dagens ljus och kommer upp på mammas bröst. Varmt, lugnt och tryggt. Någonannanstans föds barnet i en hemlig källare, i ett försök att undkomma bomberna, skotten och terrorn.
Idag förföljs människor för sin kristna tro, andra dagar mördar kristna i trons namn. Är det inte kristendomen som har blod på sina händer så är det islam. Eller någon annan religion. Eller…det har inte ens med religion att göra. Det har att göra med motsättningar, oavsett om de sker i religionens, politikens eller kulturens namn.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen. Vem är egentligen utan skuld?

Kanske barnet. Det som föddes i trygghetens land. Där villan står vit och felfri. Maten på bordet. Eller barnet där i källaren, utan säng och kläder. Kanske finns det mjölk i mammas arma bröst.
Kanske barnet bär freden som världen behöver.

Kanske finns det ett ljus någonstans.

Men snabbt blir det dunkelt för barnet i källaren.
Det blir aldrig en femårsdag. Hon nådde aldrig fram.
Och barnet i trygghetens land har lärt sig att ”jag” är viktigast. Och matas med maten hon inte behöver. Hon lär sig att vi är vi och dom är dom. Och hoppet för framtiden grusas.

Idag är en dag som alla andra sorters dagar. Historien upprepar sig. Igen och igen.

Kom kärlek, kom fred, kom frihet, kom rätt.
Kom sanning i vitan skrud.
Kom glädje, kom hopp om en framtid igen.
Kom godhet, kom kärlekens bud.

Läs Mer

Den vita lögnen (gjorde lite extra ont…)

I torsdags morse kom min fyraårige lille godbit upp i sängen på morgonen och myste med sina mjuka ben slingrande kring mina (loooove!). Han gosar och frågar längtande:
– Mamma när kommer du vara mammaledig?

Aj. Aaaj! Fråga inte en sån fråga…jag kommer ju aldrig mer vara det…(okejrå lite dar på sommaren med det räknas som sommarlov och inte mammaledighet..)

– Jag är ledig idag, säger jag och utelämnar ordet mamma. För jag VAR ledig från skolan.

– Är du mammaledig idag? frågar han oskuldsfullt vidare och trycker sanningen om min framtid lite djupare i mammahjärtat. Aaaaj!

– Jag är ledig från skolan både idag och imorgon. Jag börjar inte förrän på måndag igen, svarar jag för jag kan inte. Kan inte säga orden. ”Jag kommer aldrig mer vara mammaledig”. Så jag drar en vit lögn om ledigheten för att bekräfta att jag visst kommer vara hemma, men suddar ut ordet mammaledig för…det är ju inte det jag är. Jag har bara inga föreläsningar idag…

Min man bara njöt av tanken att få en vår med barnen. Jag sa till honom ikväll att våren är den allra bästa tiden att vara föräldraledig på. Man njuter så sjukt mycket av solen, ljuden, doften av smältsnöblött gräs, gula (fula) tussilagos och rensopade gator. Och lekparkslek som med tiden inbjuder en att sitta och sola på en filt.

Nej, min lilla söta goa älskling. Det blir inte mer mammaledighet men jag ska göra mitt yttersta för att få ta del av din barndom och uppleva den tillsammans med dig trots studier och framtida jobbdagar. I promise!

Läs Mer

Summan av kardemumman och en längtan för nästa år

Igår kom min son med en fundering som resulterade i en alldeles för sen kväll med våra två äldsta men som samtidigt gav oss djup i vår relation till våra egna barn.
Mamma, kan du sitta med mig när jag äter min kvällsmacka? När var du riktigt rädd nångång? Berätta du så berättar jag.

Jag satte mig hos honom och sedan anslöt sig både storasyster och make och sonen inbjöd alla att berätta om rädslor, lycka, ledsamheter och sånt vi stött på i livet. Eller när man blir arg på sig själv. Eller att man faktiskt kan bli arg på såna man inte ens känner som handlar i orättvisans egotrippade förödmjukande namn. 

Roligast tyckte barnen det var när jag och min man berättade om sånt som hänt när vi var små. 

Imorse låg vi i sängen och funderade. Hur blev det? 2016. Våra barn, våra bonusbarn, vår relation, skola/jobb/föräldraledighet. Vi såg ljusglimtarna, våra dejter på tu man hand, utmaningen med skolan för de allra äldsta och hur bra hösten ändå fungerat som helhet. Men vi insåg att 2017 kommer att bli speciellt eftersom båda kommer vara sysselsatta med studier och jobb till hösten. Den minste kommer skolas in utan lyxen att vara hemma ett par dar i veckan som de andra tre varit. Hur kommer han orka? Kommer vi klara våra nya roller och hur kommer de kommande 3 åren med en studerande mamma bli?

Jag sa att jag märker nu att jag ser fram emot att slippa småbarnsårens blöjbyten, trots och dagliga vägledning i alla moment även om jag nästan dagligen ser på de minsta och vill stanna tiden. Jag längtar nämligen just efter sådana här gyllene stunder som gårdagkvällen. Familjen kring bordet, delar livet, trivs i varandras sällskap och fördjupar relationen.

Ja, det kändes faktiskt som om vi kom varandra närmre igår. Och jag hoppas att 2017 får bjuda på fler sådana tillfällen. Det får jag träna på. Att inte rusa runt i huset med alla ”måsten” utan stanna upp och ta mig tid för dem, för oss. Jag hoppas också få en sådan relation att det finns en naturlig längtan att umgås med varandra utan att man liksom ska ”ta dem” från sina kompisar eller ”slita dem från skärmarna”.

Jag vill passa på att önska dig som läser ett 2017 med frid, glädje, gemenskap och kärlek.

Kram från Andrea

Läs Mer

Crappy christmas

Det låter ju inte så positivt. Man borde ju säga happy…eller merry.

Men eftermiddagen har varit allt annat än happy. Nästa år struntar jag i julen.  Barnen får äta mamma scans fisluktande köttbullar, äta torra smaklösa lussebullar från 7-eleven och pepparkakor med e-nummer och palmolja. Och julgodiset? Ja det finns ju en hel lösviktsgodishylla på Ica att frossa om knäcken uteblir. Offerkoftan är på. Perspektivet och ödmjukheten kommer imorn eller så.

Eftersom vi som familj inte ses överdådigt mkt gjorde jag ju om adventskalendern från en hjälp-andra-kalender till en tillsammanskalender i hopp om att dra mitt strå till stacken för att kunna vara tillsammans. Sen får väl andra hjälpa till, tänkte jag. Dum tanke. Att försöka hitta på nåt för hela familjen är lika svårt som att hälla knäck i formar utan att spilla.

Ena dagen står det: idag ska vi baka pepparkakor. Jaaa säger de flesta. ”Jag vill inte vara med – jag tycker inte det är något kul” säger någon. Andra dagen: idag ska vi baka julgodis. Efter fem minuter ger en upp för att ”det var så jobbigt.”

Vi ska kolla på bilder framför TVn från hela året – en tillbakablick på året liksom. ”Tråkigt, jag vill inte vara med”. En annan dag när vi ska FIRA advent i kyrkan, fira kan ju betyda gott fika och adventsmys i största allmänhet: ”va?! Ska vi bara göra det? Det visste vi ju redan”

What to do? Ska jag ta bort kalendern? Det är ju verkligen inget måste. Men jo, det anses att den ska vara klar. Ja jag vet att jag själv har förväntningar som alla kanske inte delar.

Men alla vill äta julköttbullar, hembakt julfika och smaska på julgodis. Så nog har alla förväntningar på sitt sätt. Men ingen verkar förstå att någon måste göra det om det ska bli av. Och det här med tillsammans verkar vara överskattat. 

Gick ut för att rensa huvudet från mina känslor. Ledde inte till så mycket men… Imorn är jag kanske en vän jungfru Maria men idag är jag en whining Martha. Klart slut!

Läs Mer

Jag är inte rädd för evigheten – jag är rädd för det tidsbestämda

Det gör ont att bli vuxen.

Inte längtar jag tillbaka till tonåren; osäker på mig själv och uttittad (kände jag mig). Som en liten planta, ofärdig, skör, vajande för vinden. Jag såg livet från min låga höjd. Men då var jag fri. Fri från verkligheten. Eftersom jag levde så bunden i min egen chimära ego-verklighet var jag fri från det sanna.

Men i takt med att jag växte och mina rötter sökte sig nedåt står jag stadigare än någonsin och kan nu se verkligheten från ett annat, högre perspektiv. Jag ser livet drabba människor på fruktansvärda sett, ser orättvisor, maktspel, vet hur andra känner för jag har hunnit med att känna det själv, kan dela någons upplevelse på ett annat plan än som ung. Jag kastas mellan det vackra och det avskyvärda nästan varje dag. 

Det gör ont att bli vuxen.

Det här med döden. Det som vi alla vet for sure kommer att hända. Det är något som blivit alltmer tydligt för mig i takt med att åren gått. Och gör något ont så är det just det. Inte evigheten bakom den utan det faktum att vår tid här har ett slut. Att relationer i och med döden har ett slut. Och kvar är vi, frukten av relationen med dem som gått före.

Idag bär jag ett halsband från min mormor. Må hon vila i frid. Och jag ber en liten bön för min gamla farmor. För alla dagar eller år som är kvar.  Igår fick några i min familj ett chockerande besked. Jag sörjer med dem och de anhöriga. Och imorgon? Ja, ingen vet vad som händer imorgon. Det vi har är nu.

Måtte jag lära mig ta vara på nuet, medan rötterna fortsätter söka sig nedåt i jorden och kronan uppåt mot himlen. Medan mina grenar får sträcka sig utåt. Och kanske bära någon slags frukt som någon annan kan smaka på och kunna växa utav den. 

Livet är nu.
Gud, hjälp mig.
Det gör ont att bli vuxen.

Läs Mer