Det bästa vi har att erbjuda – skolan

Nattade precis mina barn. De små (3 och 5 år) utropade YESSS! när de fick reda på att förskolan och lekkompisar väntade. De äldre (8 och 10 år) hade haft ett bra jullov och ville ha ett längre.

”Vet du?” sa jag till min son. ”Vet du att skolan är ett av det bästa Sverige har att ge.” Jag menade att möjligheten att gå i skola är inte lika över världen, den är gratis och håller, PISAundersökningar till trots, hög kvalité ändå. Dessutom kan tjejer och killar bli vad de vill, man kan studera som vuxen, som jag, och så småningom bli…logoped. GRATIS. Det är helt sinnes vad bra vi har det!
”Så om man är fattig och inte har nånstans att bo så är skolan det bästa?” frågade min son och menade väl gissningsvis att en lägenhet vore att föredra framför skolan.
”Ja”, svarade jag. ”För om man går i skolan, så kommer man att få ett jobb och av jobbet får man pengar och av pengarna kan man betala för det där boendet, för maten och alla lampor som lyser och sånt.”
”Va?!” utbrast han förvånat. ”Jaha…”

Ja, nu inser vi ju alla att ett jobb inte kommer som ett brev på posten dagen efter studenten. Men om vi pepprar våra barn med peppiga ord om skolan, om vi hissar alla lärare och rektorer istället för att dissa dem, om vi uppmuntrar alla ämnen istället för att sortera dem i ”lätt” och ”svårt”, så är vi väl en bra bit på vägen till en genomförd skolgång. Och då är det kanske inte julklapparna de fick varje jullov som de kommer vara glada för på studentdagen, utan att de själva har klarat sig igenom alla år i skolan. Vilken stolthet!

Vår äldsta, som bara är oss till låns, har ett betyg kvar innan han kan kvalificera sig in i gymnasiet. Det är så stort att jag själv baxnar av stolthet av vad han lyckats åstadkomma på bara några år. Ett betyg kvar. Ett svårt. ”Ge det 15 minuter varje dag i veckan”, sa jag, ”så tror jag du klarar det.” Det tror jag verkligen om han ger det tid.

Med lärare som inspirerar, utmanar och guidar. Då klarar man sånt. Men inte bara det. Då når de nog bara halva vägen. Den andra halvan får vi ta här hemma. Med läxhjälp, intresse, engagemang, hejarop och positiva attityder.

Klart saker kan förbättras, det kan vi väl alla? Men jag är SÅ tacksam för att mina barn får vara en del av Sveriges skolsystem.

Läs mer

2017=?

Det här året har jag gråtit på Drottninggatan, stressat i onödan, ätit för få jordgubbar, njutit av barnahud, haft ett långt sommarlov, lärt mig nya saker, låtit tankar både befria och tillfångata mig. Jag har följt barnens steg på långt och nära håll. Trampat cykel, traskat traskat trappor, pendlat tåg, men inte tränat. Jag har läst för lite och frågat för mycket. Skärmat på kvällen när jag borde ha sovit, vaknat tidigt när alla andra sovit.

Jag har fått sjunga in livet i dopet, sjunga förbi livet in i evigheten, sjunga om kärlek, svek och hopp. Sjunga eget – sjunga andras. Låta rösten och orden säga det som andra känner. Livets gåva – sången ❤️

Och alla människor. Alla möten. Flyktiga, djupa eller nära. Aldrig mer, eller mycket mer. Älskar att mötas mitt i livet.

Jag har lärt mig vad jag saknar, vad jag vill utveckla, vad som fattas. Tacksamheten över det som varit och längtan efter mer tar jag med mig in i nästa år. Inga löften, för lite mål som vanligt. Que sera, sera.

Aldrig ensam, alltid älskad. Allt av nåd. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Kram till er alla från Andrea

Läs mer

Jag är inte samma mamma som då

Som mamma kan jag gå in i en ”roll” där jag vill vara lika med alla barn.

Alla ska få gå babysim, alla ska få gå till Öppnis, alla ska ha hemlagad mat i burkarna, jag ska teckna med alla barn, alla ska ha en babybok med alla speciella händelser och utvecklingssteg, alla ska få sin egen bad-cape, alla ska fotas liggande på vår fårfäll, alla ska fotas efter ett bad i den där speciella fleecefilten, alla ska…ja ni hör ju. Nördigt.

Men det är ju inte samma sak att vara mamma till ett barn som att vara mamma till fyra.

Visst, vissa saker har hållit; mat, tecken som stöd och badcape/badrock. Men sen sprack det.

Så alla har åkt till badhuset med mig under sitt första gosehalvår men bara tre av dem fick babysim.

De första har varit väldigt väldigt mycket på Öppnis medan de två andra varit där mer sällan.

De två sista barnet blev aldrig fotograferat på fårfällen, och de där barnalbumen är ju rena skämtet! Pah! Inte ens det första är halvgjort! Haha!

Något jag pysslat med, for fun, som de två äldsta varit med på, är en aktivitetstavla som suttit vid matbordet. Den har visat dagens innehåll i kronologisk ordning, haft vokalerna färgade för ev lättare kodning och innehållit alla möjliga ord/namn/dagar/månader/årstider mm.

På så sätt har deras lästräning börjat tidigt men på ett lite lekfullt sätt. Men sen möblerade vi om och hade då ingen vägg att sätta tavlan på och vi blev fler i familjen och jag hann helt enkelt inte med att uppdatera alla ord för barn nr 3. (Skriva, plasta in, klippa, sätta på kardborr…nä det gick helt enkelt inte). Och sen har min lilla tavla legat i kontoret och påmint mig om och om igen.

Denna termin läser vi om barn i förskoleåldern och språk, och det vore ju kul att satsa igen på detta åtminstone till sista barnet, men jag inser att detta inte kommer ske. The wordpysslande är slut.

Och på riktigt så känner jag mig så dålig som inte låter de två yngsta få samma möjlighet. Att jag väljer att ta tid för annat och väljer bort just detta. Jag vet att jag inte är en dålig mamma, såklart, och fiskar inte efter en massa ”men ååå du är så duktig ändå”. Men den här grejen har liksom varit så lustfylld när tiden fanns och det var så kul att se och höra barnen.

Det finns ju andra sätt att leka med bokstäver på med barnen och lära sig läsa gör man ju i ettan, men det gör ont att inte kunna ge de sista barnen det jag har gett de första. INGEN av de fyra kommer komma ihåg detta eller tänka, wow vad kul vi hade med det där, vad mycket jag lärde mig, så det är ju ingen fara på taket. Men ibland kostar det på att välja att skaffa fler – och allt som oftast är det underbart, men det har dina begränsningar ibland. Detta är en av dem. ❤️

Läs mer

Vem ska firas på söndag???

Hade inte tänkt skriva ett inlägg men en fin enkät i SN Extra idag fick mig att ändra mig. Fars Dag. Söndag.

Under veckan som gått har jag flera gånger fått reklam i mitt facebookflöde för denna dag. De första fem bilderna är vad som föreslagits i flödet och de följande är fler bilder från företagets hemsida. Hittar ni någon röd tråd?

     

Okej, efter en titt på samtliga förslag på hemsidan (alla är inte knäppa men de flesta) här är det jag generaliserar ner det till: verktygshandyman-pappan, ölhivar-pappan samt ”det är bara coolt att laga mat om det är något som ska grillas eller toastas”-pappan.

Så. Då tar vi en titt på vad den ytterst lilla men ändå för helgen väl lämpade enkät i SN Extra ger för resultat på vad en bra pappa är: fadersfigur-pappan (han som engagerar sig, fostrar kids och inte skiter i dem), närvarande-pappan (tillgänglig, vid ens sida, delaktig) och mjuka pappan (omhändertagande, ge kärlek, beskydd).

Jag genomförde själv en frågerunda på en kvinnofrukost där alla i ett quiz fick ge tre egenskaper hos en bra man (alla fick poäng för sina oavsett vad de svarade). INGEN skrev cool, händig, öldrickande eller BBQproffs.

What’s the deal here? Nog tror jag att de flesta pappor mest av allt skulle uppskatta typ något som de kände sig fina i, något de kanske verkligen önskat sig men framför allt en mysig dag tillsammans med familjen eller en annalkande aktivitet eller utflykt. Jag kanske är supermossig här, men jag kan bli lite trött på bilden av att en sann man är en sån som dricker bärs, gamblar på nätet, lagar enbart stekar, lyfter skrot och tänder på coola verktyg…typ. ( SER ni trädgårdshandskarna…med klor! Suck.)

Var är liksom…. ”SNenkät-pappan” inför Fars Dag? Varför får han så lite uppmärksamhet?
Heja alla tillgängliga, kärleksfulla, omhändertagande, närvarande myspappor, arbetande pappor, läspappor, badpappor, bakpappor, matlagningspappor, diskpappor, tvättpappor, hämta-på-förskolan-pappor, hemmapappor, buspappor och puss&krampappor. Vi gillar er även fast ryggarna har hårstrån, ölen är kvar i hyllan affären och maten som serveras är falukorv och makaroner. Those things doesn’t define you liksom.

Grattis på Fars Dag och ett speciellt grattis till mina barns pappa och min egen pappa <3

Läs mer

När man vill för mycket

Vardagen för oss här hemma är mitt plugg, mannens jobb och barnens förskola/skola varvat med deras ev. fritidsaktiviteter, kyrkan på söndag och ev. nåt sångjobb då och då, men inte så ofta. That’s it. Om jag hade tusen armar, klonad personlighet och dygnet hade fyra gånger så många timmar hade jag(utan inbördes ordning):

  • Tagit en teaterkurs
  • Gått på lerkurs
  • Gått på nåt danspass i veckan eller en rolig danskurs
  • Varit med i en kör (eller flera!)
  • Bakat bröd oftare
  • Spelat in en slask på alla mina låtar i väntan på ett nu-gör-jag-det-ryck, en producent och en massa pengar.
  • Varit kursamanuens i min klass, hakat på partygruppen och ordnat alla möjliga roliga events
  • Besöka språkcafén
  • Läsa sagor för barn på förskolor
  • Tränat varannan dag tillsammans med min man, syster eller vän
  • Hälsat på farmor oftare
  • Ordnat roliga happenings på gatan där vi bor för grannglädjens skull (tro mig jag har redan ett ”Blåklintsloppet” arrangerat i huvudet) Ni vet; kräftskiva på gatan i augusti, mörkerspårning på höstlovet, pulkarace med varm choklad på vintern och brännbollsturnering på sommaren.
  • Varit med i NYMOS julshow och musikaler varje år och revyer och sånt
  • Varit mer aktiv och fixat spelningar för banden vi är med i, men framförallt hunnit REPA ihop mer
  • Kanske startat en barnkör tillsammans med någon
  • Baka fredagsmyset tillsammans med mina barn varje fredag
  • Hänga hos mamma och pappa mera
  • Åkt med familjen till alla våra syskon och haft kusinhäng
  • Bjudit hem vänner med familjer på middagar oftare
  • Ordnat den där Internationella Kvinnodags-eventet som finns i mitt huvud
  • Åka iväg och göra en rolig aktivitet i månaden med varje barn – bara barnet och jag. Det blir en i veckan.
  • Haft flera girls weekend med alla jag älskar i olika konstellationer
  • Åkt med familjen och hälsat på de där vännerna som inte bor i Nypan men som vi gillar att hänga med.

Hade jag dessutom haft en massa pengar att göra vad jag vill, hade listan varit längre 😉

Jag ÄLSKAR människor och att liksom bara göra…lustfyllda saker. Vara kreativ, planera roliga grejer och leeeeeva med en massa gött folk runtomkring mig. Why, oh why kan man inte göra allt? Jag älskar det jag gör men jag vill göra meeer!

…jag får bli pensionär eller nåt.

Läs mer

För en sekund

”För en sekund stannar jag kvar här hos dig”

Raden kommer från en sång som legat mig varmt om hjärtat i många år nu. Ibland kan ”en kort sekund” med någon vara helt avgörande. Som den där kvällen jag skrev om för någon månad sen, när min minstas mjuka hud läkte mitt innersta på ett litet ögonblick.

Häromkvällen låg jag i samma rum men i den andre sonens säng och tänkte. Tänkte på hur de ofta vaknar om morgnarna och jag redan begett mig till tåget. ”Var är mamma?” frågar de då. Jag började fundera om det här med distansstudier var ett så himla bra val? Det är tre år kvar och den kvarvarande terminen innebär i princip daglig pendling. Borta 7.30-17. Det hade jag inte tänkt. Att det skulle bli så mycket.  Jag stortrivs och det är så SÅ intressant, men kommer de komma ihåg en frånvarande eller en närvarande mamma? Kommer jag bilda något slags…hål i deras minne av den här studietiden? Silhuetten av en mamma med ryggsäck och cykelhjälm?

När jag väl jobbar i framtiden kommer ju dagarna verkligen vara ”slav” under jobbklockan. Att plugga brukar ju iallafall innebära lite mer ”fri” tid att laborera med. Inte dessa kommande månader iallafall.

Kommer den här tiden kännas som en kort sekvens av deras liv eller märker jag dem för alltid med bilden av mamman som alltid åker bort? Ni inser ju att det finns en fin make och far till barnen som såklart tar hand om det mesta. Länge leve min man, hipp hurra ❤️ Halvtidsjobb var verkligen en bra idé. Men han sa också något bra när jag berättade om min oro. ”Hur minns du det när din mamma studerade?”

Jag minns att hon pluggade matte hemma vid bordet, att hon verkade duktig och kunde vuxenaktiga skolsaker, att hon kom hem med imponerande akvareller och hur kul hon tyckte just bildkursen varit. Jag minns också hur engagerad hon varit i lektionerna om bergarter eftersom hon kom hem med olika stenar och kunde namn på dem.

Min man uppmuntrade mig att ta med barnen mer på ”resan som student”. Engagera dem vid matbordet, berätta om nåt kul du lärt dig idag och få dem att känna sig delaktiga i detta. Bra sagt. Tre av dem har fått följa med till skolan och hälsa på redan men ja, jag ska dela små korta ögonblick från mina långa skoldagar. Så får det bli. 

Och jag ska njuta av alla dagens ögonblick med barnen. Ibland är ögonblicken längre, ibland varar de för en sekund. Men de finns där och vi kan få ta del av varandra på olika sätt. Något jag måste värdesätta på ett nytt sätt i höst. So be it.

Läs mer

En 2-årig själsdoktor

Idag har jag varit trött. Eller kanske inte jättetrött pga sömn men trött av att kroppen är småkrasslig.

Jag har vetat om det, känt det och kommunicerat med samtliga barn om det. Varning, varning liksom. Jag ställs dock inför några situationer under eftermiddagen:

1) Barn orkar inte gå hem från förskolan. Mamman sköter det exemplariskt med lugn, tålamod, pauser, lekparksstopp, en kort tur på ryggen och hjälp med krångliga skor en miljon gånger.
2) Barn struntar i att lyssna på en uppmaning, tittar på mig, skrattar och står kvar utan att göra nånting. Mamman sköter det snyggt om än med lite invärtes irritation.
3) Samma barn petar ner en leksak från trappen så den ramlar ner på nedervåningen, varpå mamman tyst tar upp den ger tillbaka den genom trappstegshålen och ber barnet lägga den i lekrummet. Barnet kastar ner det i trappen igen. På pin kiv.

Det är då det händer.

Mamman exploderar. Draken släpps ur sitt bo och mamman blir något hon själv hatar; en hemsk fruktansvärd människa. Knappt människa faktiskt. Kostymen klär henne inte. Den är ful, luktar äckligt och får barn att gråta. 

4) SAMMA barn kastar en pinne på vår ena bil. Avsiktligt kast men utan förstånd att den kunde hamna just där. Där rök barnprogrammet kan jag säga men i vanlig ton från mamman…mest ett konstaterande liksom.
5) Samma(!) barn uppmuntrar bror till kuddkastande i vardagsrummet och draken kommer åter fram igen. Barnet förpassas till trappsteget och en mamma som slår sig själv på låret och väser: jag är så ARG på dig. 

Och det är i den här dräkten jag har bott sedan dessa två utbrott även fast det inte blev fler stora utbrott. Ett litet kanske: För ytterligare ett barn sätter på TV när tiden tagit slut för länge sen och hivar argt iväg kontrollen vid tillsägelse – då blev det mest en uttröttad uppmaning: upp på rummet…

Uschlig eftermiddag och kväll med andra ord. Jag får säga förlåt till pinn-kastaren som råkat ut för drakens framfart och det blir ett fint samtal med fjärrkontrollkastaren och sen går jag in till ett till sovrum. Där kryper jag ner i den minstes säng.

Och det är då det händer.

Jag blir på ett ögonblick helad. Huden, slingriga bara barnben kring mina bara mammaben, små händer och spännande berättelser om dagen, utbyten och frågor med storebror som ligger med pappa i andra sängen. Jag hajar verkligen till. Jag är inte en drakmamma. Jag har hittat hem igen. Blivit mig själv. Och jag kan natta alla fyra utan agg eller illaluktande kostym. Jag kan på riktigt säga och känna: jag älskar dig. Vilken befrielse! Min själ som varit bunden kunde flyga igen, och finna ro i armarna hos den minsta av oss.

Ville bara dela med mig av det…❤️

Läs mer

Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Läs mer

The reasons

Här har ni anledningarna till att jag kan kallas ”Mamma”.

Den första anledningen är hon med de vackra ögonen och det stora hjärtat. Som tycker att alla djur har rätt till ett liv, även maskar och ormar. Hon, som just nu vill vara stor och liten på samma gång. Som ser att världen är större, spännande och cool men som behöver ensamma stunder för att fråga, bli lyssnad på eller berätta någon hemlighet. Lilla stora L.

Den andra är han som är allas kompis. Som varje dag går glad och förväntansfull till skolan och älskar fotboll. Som tycker att man inte ska utsätta andra för pressade situationer, för han har empati. Han som, med hjärtat i harmoni, sprider harmoni. Som samlar, paketerar, sparar, huserar, var sak på nya spännande platser. Allt har en ordning, allt har en tanke. Som gärna hjälper småbarnsgästerna, om vi har sådana på besök, att känna sig välkomna. Fina E.

Sen har vi ju konstnären. Som gärna byter personlighet, sjunger kända och påhittade sånger, fantiserar, har många och långa utläggningar om det mest triviala. Som gärna pillar med hår, axlar eller lår och står nära när han pratar för att verkligen veta att man lyssnar. Han med det glada ansiktet. Som tar livet som det kommer, och som vet att inte pressa sig själv till något som inte motiverar honom. Som smeker bebisar på kinden och älskar att få höra alla möjliga sorters sagor. Han som slingrar ben när det nattas. Min tredje anledning. Goding J.

Nu är det ju så att den minste fortfarande har gosefötter och söta ord som ingen förstår. Och därför är det lätt att hitta sötisord och gulltankar om honom. Han som ”kan säll” och alltid ”lill sölla mé” på allt som storasyskonen gör. Som spelar luftgitarr, hälsar på grannar och leker PawPatrol, och vars kropp jag aldrig kan få nog av, för jag vet ju att han är den sista.. men ändå en av fyra stora härliga underbara ljuvliga anledningar till att jag kallas ”Mamma”. Lilla H. Mammas lilla godisgurka.

Att dessutom få kallas både ”mamma” och ”shkorr adey” av sådana som kommit att stå mig allt närmre för varje dag men som jag vet att jag en dag behöver säga hejdå till, gör mig ödmjuk inför den roll som jag fått för en stund i livet…familjehemsmamma.

Utan alla mina fina kids hade den här dagen inte betytt så mycket för mig. Mer än att jag tänkt på min egen mamma som lyckats ta hand om fem kids vid 26 års ålder. Jag förstår fortfarande inte hur hon lyckades. Men tacksamheten för att hon varit min mamma och att jag fått vända mig till henne med mina mammatankar är stor.

Grattis mamma på mors dag och tack barn och tonåringar för att ni ger mitt mammaliv en mening.

Kram och kärlek

 

Ps. Dessa mammatatueringar delades mellan mor och (2) barn. Av någon anledning sitter tatueringarna skrynkligare på 34-åringen än på kidsen… Ds.

Läs mer

Bruten vinge

”bruten vinge”

Det låter som en konstinstallation. Eller ett filosoferande Och…det kan man ju säga att det är. Båda.

Under våren har jag hälsat på i lerverkstan hemma hos Anna-Lena ett par gånger och tagit mig vatten över huvudet vad gäller en ängel jag ville göra. Jag har också fått prestationshjärtklappning vid drejskivan. Men framför allt har jag haft väldigt trevligt tillsammans med mina vänner och fått vara KREATIV! Hurra!

Lite av mina personliga drag har kommit fram under de två skapartillfällena. Att jag gör hellre än bra. Att jag gärna rusar på i mitt skapande men det är inte så noga om det blir perfekt. Det är bara kul att komma på många nya grejer att göra med den lera man har och finns det en klutt kvar så kan man ju banka ihop den, rulla lite och vips så har man ett päron. (Blev faktiskt, tack vare så fin glasyr, mest nöjd med päronet;) 

Ängeln jag gjorde blev jag ganska nöjd med ändå, men man ser att den är lite hafsigt gjort på vingformen och ansiktet (svåååårt!) ser lite ut som en vildvittra eller en skröplig dam med spetsig näsa. Det svåra med lera är att få eventuella ihopsättningar att riktigt ”limma” fast i varandra så att de klarar bränning. Min ängel gjorde inte riktigt det och i doppet i glasyren brast baksidans hänge och ängeln damp ner och blev vingklippt. Otur! Men samtidigt, inget konstigt. 

För så är det ju i livet. Vi är med om olika saker som påverkar oss mer eller mindre. Är vi inte alla till mans lite vingklippta om vi ser in i oss själva en stund. Vad var det Filip Hammar sa i sitt sommarprat? Att ljuset bara kan komma ut ur sprickorna på kärlet? Nåt i den stilen. Skönheten är kanske inte det perfekta, utan det brutna. Det som vittnar om att jag varit med om något men är fortfarande här. Och jag har rätt att finnas  och ta plats.

Bruten vinge.

Anna-Lena var snäll och lånade mig lite guldfärg och efter lite limmande därhemma och några drag med penseln är ängeln hel igen. Men inte perfekt. 

 

En predikan jag hörde som tonåring, gav mig en mening som jag fortfarande gillar. ”Du är inte okej….men det är okej”. Ingen kan någonsin vara eller bli perfekt. Vi kan jobba på att bli vårt bästa jag, att göra så gott vi kan, att försöka skapa en bättre värld men ändå veta att….man misslyckas med att vara perfekt varje dag, med tankar, ord eller gärningar; tre ord om otillräcklighet som gör mig ödmjuk. 

Bruten vinge.

Vi är inte okej. Vi är lite vingklippta och operfekta. Men det är okej. Vi finns och vi får finnas. Vi är viktiga och en del av den här världen. Let’s keep on rockin’ this world with our broken wings. Det gör oss med ödmjuka mot varandra om vi vet att vi alla är här, så som vi är. Lite skavanker, lite brutna. Men här. That’s the beauty of life.

Läs mer