Vad duktig du är! Ja, jag vet!

Ibland kommer min femåring på saker han är bra på.
-Mamma jag har så bra minne! säger han om sig själv ifall han kommit ihåg något som hänt för länge sen.
Eller:
-Titta, vilken smart grej jag har byggt!

Igår när han och lillebror satt i cykelvagnen ville han visa hur man pratade engelska. Jag hjälpte honom på traven med en mening han ville säga och medan jag cyklade förbi en villatomt med en häck runtom vänder jag huvudet åt höger och ropade bakåt:
-Vad duktig du är!

-Ja, jag vet, svarade en kille på andra sidan häcken, som nog fått syn på oss och trodde att jag addresserade min pepp till honom. (Har ingen aning om vad han sysslade med men det var spontant och ett ärligt gensvar gällande det han för stunden gjorde).

Jag log för mig själv. Det är så HÄRLIGT med alla de barn i den där åldern när man fortfarande tillåter sig själv att inte bara tänka och känna utan också uttrycka om sig själv att: Ja, jag är bra! Jag är duktig!

Kvällarnas ord till barnen som jag brukar ge, innehåller visserligen ord om vad de ÄR och inte vad de presterar, och de orden är viktiga av andra orsaker, men det är väldigt befriande och faktiskt lärorikt att fundera över det barnsligt sanna i att kunna ge sig själv cred! Och att uppmuntra sina barn till att faktiskt se det de gör bra, och sätta ord på det. Det är viktigt tror jag.

Vi bedöms så mycket och det ska tryckas på gillaknappar hit och dit. Men allra viktigast är ju att kunna trycka på sin egen gillaknapp varje dag. För sin egen skull. Det vill jag fortsätta uppmuntra mina barn att göra. Och inte bara femåringen. 🙂 Alla barn i huset! Idag har vi firat en sextonåring, alldeles nyss inflyttad. Honom har vi inte riktigt lärt känna än. Pepp-orden på hans födelsedagskort var mer av allmän karaktär och inte så djupt personliga. Det kommer med tiden när både han och vi lär känna hans styrkor och vi kan både peka på och uppmuntra dem.

Som en av min fb-vänner uttryckte sig en gång. Något i stil med ”är det ok att få rysningar av sin egen röst när man sjunger? :)” Klart det är ok! Tror vi alla mår bra av att tala gott om oss själva. Inte sant?

Läs Mer

Ljusnande framtid

Det sjunger man ju om såhär års. Att den ljusnande framtid är vår. Både för vår-älskare och studenter 🙂

Jag ser tillbaka och förvånas över att det har gått nästan 3 månader sedan jag skrev sist. Jag har på flit inte skrivit fram till påsk, men efter påsk var det ganska skönt att inte ladda hem apparna jag tagit bort. Går fortfarande in på fejjan via safari sen dess, haha! Dessutom har våren inneburit lite för belastande skoluppgifter för att jag ska orka tänka annat. Eller orka dela med mig av det jag tänker åtminstone.

Häromdagen hade jag dock givits möjlighet att göra det. Dela med mig av mina skrivna tankar. Det kändes fint. Och i samband med det påtalades det av någon att jag skriver en blogg. Jösses, tänkte jag. Skriver.. i presens var ju lite missvisande. Kanske borde skriva något för att ordna upp det hela. Jag har ju såklart massvis med historier om misslyckade dagar med barnen att reflektera över, där jag brustit och fått säga förlåt. Eller de dagar då jag tvivlat på mig själv som student, syster, vän, fru, medarbetare, familjehemsmamma. Men dagarna tickar ju ändå på och det som häromsistens var tufft har jag glömt. (Fördelen med att vara enormt disträ!) Eller att skriva om sånt som gör mig alldeles gal-lycklig. Där kommer ju barnen omedelbart in i bilden igen. Eller om sången eller en bra BoKasperskonsert eller nåt. Men nu blev det ju inte så många inlägg alls, som sagt.

Min största reflektion kring min sociala/nyhets-medier-fasta var dock den att jag inte ALLS upplevde att jag fick tid över till annat. Och efter rapportskrivning och tentaperiod tänkte jag att; i maj. DÅ! Då har vi bara en kurs och då kommer allt vara så himla fritt och ledigt. Men efter den här sköna långhelgen kände jag att pulsen steg lite när jag tänkte på den kommande tentan. Nej, jag kan inte slappna av fast jag vill. Men i juni. DÅ! Ja, ni hör ju. Det är är hopplöst mycket jag. Att tänka att framtiden är ljusnande. Jämt. Året runt. Och sen mitt i den där ljusa framtiden så är jag redan i huvudet på nästa framtid. Knäppt, haha!

Men i sommar. DÅ. Då ska jag inte tänka framåt. Då ska jag bara vara, gå barfota, inte lyfta ett finger, njuta av att vara i solen, lata mig och sova. Tror ni jag klarar’t 😉

Läs Mer

En skev alla hjärtans dag

I år blev 14/2 inte alls som det var tänkt. En del saker blev mycket sämre än vanligt, andra något bättre än jag trodde igår.

Har välsignats med familjefrukostar alla 10 år, vad jag kan minnas. Med lappar eller hjärtan skrivna, hjärtformade bröd och röda geléhjärtan på varje tallrik och sånt ni vet. Lyxfrukost, såsom vi har när vi firar något. I år skulle jag iväg på praktik.

Kändes konstigt att kvällen innan duka allt, men inte duka till sig själv. Jag hade inga brödhjärtan bakta och inga polarhjärtan fanns på Ica 🙁 Tyvärr blev min man sjuk också och min praktik uteblev vilket ledde till att jag faktiskt skulle kunna äta med familjen. Ja! Men eftersom 4 av 7 var sjuka på ett eller annat sätt i huset och ett förskolebarn sov (som vi inte väcker eftersom de inte har en tid att passa) så satt min dotter på tu man hand där och åt. Hon hade dessutom superbråttom till bussen så det blev en femminuters alla hjärtans dagfrulle vid nästintill tomt bord. Geléhjärtan uteblev i år pga att några har godisförbud.

Där får man för att man anstränger sig med dekorationer och lyxfrukost…ha!

När jag skulle hämta min enda friska son på förskolan sken solen och gav en enorm payback på känslor som fört mig ner i depparträsket. Som jag njöt av den under den korta cykelturen. Och fåglarna som alltid gömmer sig i buskarna längs vägen de sjöng så det pirrade i mig. Jaa!

Sen på kvällen skulle jag inte ha kunnat laga middag, men eftersom jag VABade gick det alldeles utmärkt. Ja! Fortsatte att använda mig av ICAs matkasse ingredienserna och snodde dem till pizza. Bakade givetvis hjärtformade för att kompensera för morgonens kvadratiska bröd. Dock var min (sjuka) man borta på en sedan länge planerad grej så han var inte med vid middagen heller och även tonåringen saknades. Så kan det vara.

Men så hände något otroligt enkelt men liksom det finaste som hände idag. Barnen, som alltid blir klara med maten olika fort, ombads sitta kvar vid bordet tills alla ätit och ofta brukar jag då slänga fram vem/vilket djur/vad tänker jag på/rim-lekar. Ja, nåt för att fördriva tiden med helt enkelt. Idag blev det ”vilken sång med ett djur i tänker jag på”. Jag tänkte på ett djur som gillar att pussas, som är lite klumpig… de kom såklart på Flodhästsången. Han som kom på sången mindes dock inte riktigt hur den gick men en annan son hjälpte till med glada ögon och sen hängde alla barnen på. Till och med den äldsta! Och så satt vi där allesamman och sjöng en sång tillsammans och det var dagens finaste minut. <3

Sitter i soffan och är lite orolig för maken men han ska väl vara på hemväg snart. Det är förvisso inte alla hjärtans dag som liksom ska representera livet. Den brukar ju vara ”nåt extra”. Men idag fick den vara just en bild av hur livet kan te sig. Huller om buller och inte alls som man ville. Och…det får väl vara okej. Vi älskar ju varann oavsett hjärtan och blommor på bordet. Och både pizzor och bröd smakar precis lika gott oavsett form. Solen lyfte sinnet typ tills sjunde himlen. Och en minut kring bordet, med en barnsång i all enkelhet, gjorde dagen.

Hoppas din alla hjärtans dag varit fin ❤️ Störst av allt är kärleken

Läs Mer

Flawless faces

En bekant på FB delade en bild av HMs senaste reklamskylt avseende smink.

Flawless face stod det på den och ett flertal produkter erbjöds som skulle ge the perfect glow. Jag höll med den som delat bilden – orka leva med denna perfektionism! Vilken press för de unga som inte undgår detta någonstans.

Dagen efter befann jag mig i en simhall någonstans med två mindre barn, båda födda med olika syndrom. Jag återkommer till dem strax. Medan jag packade väskan för den badstunden tänkte jag: behöver jag ta med smink, jag ska ju bara hem efteråt. Vara resenär och möta medtrafikanter men egentligen inte träffa någon. Bara hem. Ändå kunde jag inte bara åka utan att ta med en liten penna att lätt måla ögonbrynen med, en liten tub med kräm att dölja det blå under ögonen och en mascara att iallafall dutta på lite på överfransarna. De åkte tvunget med i väskan. Och jag undrar nu vad det är för fel på mig. Vad det är i mig som tar emot? Ska jag bli fulförklarad i bussen på vägen hem – när jag visar mig såsom jag ÄR. Är jag naken? Är jag inte ”hel”? I vissa andra sammanhang kan jag ju gå osminkad. Till affären t.ex. Men har jag blivit ”slav” under det här utseendefixeradet trots att jag är långt ifrån sminkoholic? Jag äger inga eyelinerpenselgrejer, inga läppennor, ingen rouge, highlighter, ögonfransböjare, bronzer eller sån där riktig concealer. Jag bara fuskar med en liten tub foundation under ögonen. (Sen kan jag sminka mig mer med ögonskugga o rött läppstift om andan faller på men det är inte så ofta) Men ändå. Grejerna skulle med den dagen. Jag har inget bra svar på varför jag inte kunde släppa garden och bara åka hem från badet som jag VAR. Som jag ÄR. Jag vet inte.

Det enda jag vet är att de där två små barnen, som inte alls kan vara anonyma på en buss med sina avvikande anletsdrag, de plaskade runt i det varma vattnet med sina flawless faces. Skrattade och plirade med glada ögon som var och förblir osminkade. Obrydda om betraktaren dömde deras ansikte eller ej. Med rund narig vinterkind, utan skyddande ”masker” och försköning, var de långt mer äkta den dagen än vad jag var.

Flawless faces.

Läs Mer

Det bästa vi har att erbjuda – skolan

Nattade precis mina barn. De små (3 och 5 år) utropade YESSS! när de fick reda på att förskolan och lekkompisar väntade. De äldre (8 och 10 år) hade haft ett bra jullov och ville ha ett längre.

”Vet du?” sa jag till min son. ”Vet du att skolan är ett av det bästa Sverige har att ge.” Jag menade att möjligheten att gå i skola är inte lika över världen, den är gratis och håller, PISAundersökningar till trots, hög kvalité ändå. Dessutom kan tjejer och killar bli vad de vill, man kan studera som vuxen, som jag, och så småningom bli…logoped. GRATIS. Det är helt sinnes vad bra vi har det!
”Så om man är fattig och inte har nånstans att bo så är skolan det bästa?” frågade min son och menade väl gissningsvis att en lägenhet vore att föredra framför skolan.
”Ja”, svarade jag. ”För om man går i skolan, så kommer man att få ett jobb och av jobbet får man pengar och av pengarna kan man betala för det där boendet, för maten och alla lampor som lyser och sånt.”
”Va?!” utbrast han förvånat. ”Jaha…”

Ja, nu inser vi ju alla att ett jobb inte kommer som ett brev på posten dagen efter studenten. Men om vi pepprar våra barn med peppiga ord om skolan, om vi hissar alla lärare och rektorer istället för att dissa dem, om vi uppmuntrar alla ämnen istället för att sortera dem i ”lätt” och ”svårt”, så är vi väl en bra bit på vägen till en genomförd skolgång. Och då är det kanske inte julklapparna de fick varje jullov som de kommer vara glada för på studentdagen, utan att de själva har klarat sig igenom alla år i skolan. Vilken stolthet!

Vår äldsta, som bara är oss till låns, har ett betyg kvar innan han kan kvalificera sig in i gymnasiet. Det är så stort att jag själv baxnar av stolthet av vad han lyckats åstadkomma på bara några år. Ett betyg kvar. Ett svårt. ”Ge det 15 minuter varje dag i veckan”, sa jag, ”så tror jag du klarar det.” Det tror jag verkligen om han ger det tid.

Med lärare som inspirerar, utmanar och guidar. Då klarar man sånt. Men inte bara det. Då når de nog bara halva vägen. Den andra halvan får vi ta här hemma. Med läxhjälp, intresse, engagemang, hejarop och positiva attityder.

Klart saker kan förbättras, det kan vi väl alla? Men jag är SÅ tacksam för att mina barn får vara en del av Sveriges skolsystem.

Läs Mer

2017=?

Det här året har jag gråtit på Drottninggatan, stressat i onödan, ätit för få jordgubbar, njutit av barnahud, haft ett långt sommarlov, lärt mig nya saker, låtit tankar både befria och tillfångata mig. Jag har följt barnens steg på långt och nära håll. Trampat cykel, traskat traskat trappor, pendlat tåg, men inte tränat. Jag har läst för lite och frågat för mycket. Skärmat på kvällen när jag borde ha sovit, vaknat tidigt när alla andra sovit.

Jag har fått sjunga in livet i dopet, sjunga förbi livet in i evigheten, sjunga om kärlek, svek och hopp. Sjunga eget – sjunga andras. Låta rösten och orden säga det som andra känner. Livets gåva – sången ❤️

Och alla människor. Alla möten. Flyktiga, djupa eller nära. Aldrig mer, eller mycket mer. Älskar att mötas mitt i livet.

Jag har lärt mig vad jag saknar, vad jag vill utveckla, vad som fattas. Tacksamheten över det som varit och längtan efter mer tar jag med mig in i nästa år. Inga löften, för lite mål som vanligt. Que sera, sera.

Aldrig ensam, alltid älskad. Allt av nåd. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.

Kram till er alla från Andrea

Läs Mer

Ett riktigt förlåt

Nu ska jag berätta om något som aldrig hänt förut i vår familj. Iallafall inte i en så ringa ålder som vid 3 år. Men jag behöver börja från början.

Jullovet har lyxigt nog inneburit sovmorgnar, även för de yngsta. Detta har lett till senare måltider. Idag åt vi mellisfika med mormor och morfar så sent som halv fyra. Därför svängde vi om skärmtiden till före maten istället för efter vilket resulterade i en mycket senare middag än vanligt. Min yngste son, 3 år, hade före fikat trampat runt på sin lilla 12tumscykel i drygt 2 kilometer och var jättetrött och nu även jättehungrig. Han fick avbryta en redan over-due skärmtid under högljudd protest och fick dessutom en plats vid matbordet han inte ville ha.

Då.

ALLA känslor av trötthet, hunger, missnöje och besvikelse kom ut på en gång. Stoooora tårar, gråt och matvägran. Han ville gå från bordet, jag satte tillbaka honom, han ville gå igen och då lät jag honom. Jag tyckte det var läge för honom att få gråta färdigt och sen lugna sig för att kunna få i den välbehövliga energin.

(Passus; min godhjärtade 5-åring säger då med tår i ögat att det var fel att lillebror inte skulle sitta vid bordet. Han ska ju vara tillsammans med oss! Jag förklarade att jag inte bett honom lämna bordet utan att han själv ville gå och att det kan vara bra att få känna färdigt innan man kan äta – vilket lugnade honom. Lilla fina storebror) nåväl efter pappa-prat kom han tillbaka.

Jag serverade först salladens äppelbitar och vårt kvarvarande julaftonsbubbel för att snabbt få upp honom i socker. Han åt sedan hela portionen mat med ett par vilopauser med huvudet i mitt knä. Hungrig. Trött. Mammas lilla hjärta. Efter maten kommer han till mig och vill kramas. Jag tar hans armar och lägger om min hals. Vi kramar varandra hårt och länge. Myser.

Sen.

Sen släpper han taget. Pillar med mitt hår och säger ansikte mot ansikte: mamma förlåt att jag blev arg förut.

Tre år. Tre korta år har hans fötter tassat på denna jord. Jag överväldigades. Av att det liksom kom från honom själv. (Han hade inte ens betett sig illa mot någon annan i hans känslosamma utbrott och hade egentligen inget att be om ursäkt på så vis, även om fredagsfriden förvisso försvann för ett ögonblick). Men ett ärligare förlåt har jag faktiskt aldrig fått förut. Visst händer det att min äldsta på tio år säger så efter nåt onödigt hon sagt. Men tre! Tre år. Och han sa det så äkta.

Lilla goa söta människa. Du gjorde något stort idag. Något vackert. Man FÅR vara trött, liten, ledsen, besviken och hungrig. Och man får gråta treårstårar då. Men tack. Tack för årets finaste stund ❤️

Läs Mer

Naturnära på alla möjliga sätt

HEJ-ej-ej-ej!
Just det, det ekar!

Ja, vi far hit varje år, och så fort vi kom ut ur bilen började min ena son ropa högt. Han mindes förra året. Hur han kom på att det ekade extra bra just här.

Vi befinner oss på sörmländsk mark, i bygden där jag växte upp. Utanför Nyköping ligger en bondgård vackert belägen med stora fält, skog och en liten sjö. Eller räknas den som sjö? Jag vet inte, men vatten är det. Hit åker vi varje år för att hugga vår gran och hälsa på bondfamiljerna som arbetar tillsammans på gården med djuren. I år är vi en vecka tidiga då ett kalas ”tid i vägen” för vår ordinarie huggardag. Solen strålade och det var galet vackert! Efter redan 15 minuter hade vi hittat en finfin gran till oss. Alla hjälpte till att såga. Stor skrattsalva utbröt när granen föll och gömde mamma därunder. Det var en njutning att se min 5-åring kikna. (Här hade man velat ha en emoji som interagerar och fyller läsaren med det jag fylldes med när jag såg honom, men för er med inlevelse fattar ni nog 🙂

Med granen på biltaket for vi till gården för att ta vårt längsta besök hittills med gårdens djur. Det var extra fascinerande just idag. Förutom hönor, katt, kanin och kor fanns den sötaste lilla kalv på dryga veckan. Min äldsta son erbjöd sin han och den mottogs efter lite nos och nyfikna trevanden med största glädje. Handen blev…slemmig och blöt.    Mycket slemmig och blöt! Stor glädje och fascination hos sonen. Vi stannade kvar och tittade fascinerat på bondens vana handlag och det slår mig att det här…det här är liksom inget man lär sig på en vecka. Det är mångårig erfarenhet, respekt för djuren, koll på vilka kor som fusksnuttar på andra, vilka som är lite mer tjuriga eller vilka som är mer ”varma” och nyfikna. Det finns något slags circle-of-life-tänk som inte ens märks när man köper ägg frigående utehöns  eller ekologiskt gotlandsfår på ICA. Men det märks här. Allt tar tid, och allt ska ha sin tid.

Är man sugen på det vackra landskapet i Runtuna, en fin gran och gott julfika så tycker jag att ni ska bege er ut till Sörby Gård lördagen före tredje advent. Då brukar det bli häst och vagn eller släde ut till julgransodlingen. På den snirkliga vägen ut från Nyköping till Sörby finns det dessutom god chans att se ”renar” som mina välutbildade barn(ha!) skådade ut genom bilfönstret. Så åk dit vetja!

Läs Mer

Jag är inte samma mamma som då

Som mamma kan jag gå in i en ”roll” där jag vill vara lika med alla barn.

Alla ska få gå babysim, alla ska få gå till Öppnis, alla ska ha hemlagad mat i burkarna, jag ska teckna med alla barn, alla ska ha en babybok med alla speciella händelser och utvecklingssteg, alla ska få sin egen bad-cape, alla ska fotas liggande på vår fårfäll, alla ska fotas efter ett bad i den där speciella fleecefilten, alla ska…ja ni hör ju. Nördigt.

Men det är ju inte samma sak att vara mamma till ett barn som att vara mamma till fyra.

Visst, vissa saker har hållit; mat, tecken som stöd och badcape/badrock. Men sen sprack det.

Så alla har åkt till badhuset med mig under sitt första gosehalvår men bara tre av dem fick babysim.

De första har varit väldigt väldigt mycket på Öppnis medan de två andra varit där mer sällan.

De två sista barnet blev aldrig fotograferat på fårfällen, och de där barnalbumen är ju rena skämtet! Pah! Inte ens det första är halvgjort! Haha!

Något jag pysslat med, for fun, som de två äldsta varit med på, är en aktivitetstavla som suttit vid matbordet. Den har visat dagens innehåll i kronologisk ordning, haft vokalerna färgade för ev lättare kodning och innehållit alla möjliga ord/namn/dagar/månader/årstider mm.

På så sätt har deras lästräning börjat tidigt men på ett lite lekfullt sätt. Men sen möblerade vi om och hade då ingen vägg att sätta tavlan på och vi blev fler i familjen och jag hann helt enkelt inte med att uppdatera alla ord för barn nr 3. (Skriva, plasta in, klippa, sätta på kardborr…nä det gick helt enkelt inte). Och sen har min lilla tavla legat i kontoret och påmint mig om och om igen.

Denna termin läser vi om barn i förskoleåldern och språk, och det vore ju kul att satsa igen på detta åtminstone till sista barnet, men jag inser att detta inte kommer ske. The wordpysslande är slut.

Och på riktigt så känner jag mig så dålig som inte låter de två yngsta få samma möjlighet. Att jag väljer att ta tid för annat och väljer bort just detta. Jag vet att jag inte är en dålig mamma, såklart, och fiskar inte efter en massa ”men ååå du är så duktig ändå”. Men den här grejen har liksom varit så lustfylld när tiden fanns och det var så kul att se och höra barnen.

Det finns ju andra sätt att leka med bokstäver på med barnen och lära sig läsa gör man ju i ettan, men det gör ont att inte kunna ge de sista barnen det jag har gett de första. INGEN av de fyra kommer komma ihåg detta eller tänka, wow vad kul vi hade med det där, vad mycket jag lärde mig, så det är ju ingen fara på taket. Men ibland kostar det på att välja att skaffa fler – och allt som oftast är det underbart, men det har dina begränsningar ibland. Detta är en av dem. ❤️

Läs Mer

Vem ska firas på söndag???

Hade inte tänkt skriva ett inlägg men en fin enkät i SN Extra idag fick mig att ändra mig. Fars Dag. Söndag.

Under veckan som gått har jag flera gånger fått reklam i mitt facebookflöde för denna dag. De första fem bilderna är vad som föreslagits i flödet och de följande är fler bilder från företagets hemsida. Hittar ni någon röd tråd?

     

Okej, efter en titt på samtliga förslag på hemsidan (alla är inte knäppa men de flesta) här är det jag generaliserar ner det till: verktygshandyman-pappan, ölhivar-pappan samt ”det är bara coolt att laga mat om det är något som ska grillas eller toastas”-pappan.

Så. Då tar vi en titt på vad den ytterst lilla men ändå för helgen väl lämpade enkät i SN Extra ger för resultat på vad en bra pappa är: fadersfigur-pappan (han som engagerar sig, fostrar kids och inte skiter i dem), närvarande-pappan (tillgänglig, vid ens sida, delaktig) och mjuka pappan (omhändertagande, ge kärlek, beskydd).

Jag genomförde själv en frågerunda på en kvinnofrukost där alla i ett quiz fick ge tre egenskaper hos en bra man (alla fick poäng för sina oavsett vad de svarade). INGEN skrev cool, händig, öldrickande eller BBQproffs.

What’s the deal here? Nog tror jag att de flesta pappor mest av allt skulle uppskatta typ något som de kände sig fina i, något de kanske verkligen önskat sig men framför allt en mysig dag tillsammans med familjen eller en annalkande aktivitet eller utflykt. Jag kanske är supermossig här, men jag kan bli lite trött på bilden av att en sann man är en sån som dricker bärs, gamblar på nätet, lagar enbart stekar, lyfter skrot och tänder på coola verktyg…typ. ( SER ni trädgårdshandskarna…med klor! Suck.)

Var är liksom…. ”SNenkät-pappan” inför Fars Dag? Varför får han så lite uppmärksamhet?
Heja alla tillgängliga, kärleksfulla, omhändertagande, närvarande myspappor, arbetande pappor, läspappor, badpappor, bakpappor, matlagningspappor, diskpappor, tvättpappor, hämta-på-förskolan-pappor, hemmapappor, buspappor och puss&krampappor. Vi gillar er även fast ryggarna har hårstrån, ölen är kvar i hyllan affären och maten som serveras är falukorv och makaroner. Those things doesn’t define you liksom.

Grattis på Fars Dag och ett speciellt grattis till mina barns pappa och min egen pappa <3

Läs Mer