Tack!

Vad borde man göra oftare och vad borde man göra mindre? En allmän fråga kan tyckas, men ganska ofta ställd så här kring ett årsskifte, och om jag ändrar ”man” till ”jag” blir frågan plötsligt mycket närmare och framtvingar nästan ett svar inom mig själv.

Idag gick vi en promenad ut mot Linudden och hann klappa lite hästar. Solen sken, barnen sprang ömsom i skogen, ömsom på vägen och vi gick i lunkande takt och hade en sån där trevlig förmiddag som slutar med mer-känsla. Det här borde vi göra oftare! Jag har sedan helgen före jul raderat sociala medier-appar på telefonen, eftersom jag ville göra det mindre. Nu finns ju tillgången via laptopen men de har jag gömt undan för att inte lovet ska bli ett skärmlov. Datorn kom dock fram på begäran igår och eftersom jag såg den ligga framme beslöt jag mig att skriva några rader här. I övrigt har det varit väldigt skönt utan att ha mobilen nära, men jag märker hur irritationen växer när andra vill ha mobilen för nöjes skull på lovet när jag själv inte velat ha det. Där kommer vi till en till sak jag borde göra mindre: SLUTA irritera mig på sånt som stjäl energi i onödan. Två barn har telefoner och min man likaså. Jag kan inte regera över deras användande (även om jag gärna skulle vilja:). Jag fick badskum av min man i julklapp. Och även om jag vet att badandet ger mig ro. Alltid. Så gör jag det mer sällan än själen vill. Det är alltid ditten eller datten som går före. Men nu ska jag bada oftare. Så det så.

Något rent generellt Andreanskt (nytt ord för SAOL 2019 hehe) är ju ”hellre tusen roliga saker som blir okej än några få som blir riktigt bra”. Får aldrig nog av det roliga ju! Haha. Obotlig rolighets-sökare 😉 Men det är något jag vill lära mig faktiskt. Att liksom göra KLART saker och få mindre gjort istället för att få mycket gjort men inte lika genomarbetat. Sjukt svår uppgift. Men utvecklingspotential här, alltså!

Och mer KULTUR i livet vill jag unna mig! Hurra! Våren har redan 4 härliga kulturella tillfällen att se fram emot. Jag vill också promenera mer på kvällarna. Ta en lite svängom i kvarteret bara. Så skönt med kvällsluft tycker jag. Gatan är lugnare, själen smittas med detta och så sover man så gott på en stunds uteluft i lungorna. Mindre socker skulle ju kunna vara att föredra, men där finns inga botemedel för en sån som jag. Förutom socker, haha!

Kvällen före julafton tittade vi alla igenom fotona från året som gått. (vi glömde dock att skriva en tacklista i år! Asch, det måste ju inte ske den 23e varje år…) Tänk vad mycket det finns att vara tacksam för. Oavsett hur mycket eller lite vi varit inne eller ute, om vi låtit kulturell input vara stor eller liten, om jag badat badkar 12 gånger eller 52 gånger så har vi, så mycket annat att vara tacksamma för. Vad har du att se tillbaka på med tacksamhet? Jag har mycket! Ett tack för dagen eller ett tack för familjen/vänner vid läggdags, ger en bra känsla inför natten. Och så här mot slutet av ett år kan 2018 ändå summeras med ett stort TACK för vad det gav. Allt var såklart inte bra. Men tacksamheten över det som givits oss får lägga grunden inför nästa år iallafall. Med det vill jag önska dig ett gott nytt år! Tack för att du finns! Du behövs där du är!

Kram Andrea

Läs mer

Den där Egon!

Jag har en fånge i mig. En tanke med stort T, som inte bara är den där objudne gästen som går in i Tankens Rum, jag noterar den, men konverserar inte med den så att Tanken till slut blir uttråkad och går ifrån mitt Rum. Nej, den här Tanken har varit en del av Rummets stammisar så länge jag kan minnas. Finns kanske inte där varje sekund, men iallafall någon gång dagligen.

Vi kan kalla honom Egon. Inte för att tankar har genus, såtillvida att de är han eller hon, men Egon är ett lite kul och udda killnamn, och det är slående bra om man leker lite med det (senare).

Egon och jag går way back alltså. Det var Egon som berättade för mig som femåring att jag måste skoja med min sexårige kamrat som ramlat i kuddis, så att hen inte blir ledsen, för vi ska ju inte göra folk ledsna. Egon bankade i bröstet på mig när jag i 3an/4an, frenetiskt vässade en penna efter rasten och inte vågade titta upp på de inkommande kamraterna, för jag hoppades att A som retade B så hemskt den dagen, inte skulle tycka illa om mig för att jag berättat för läraren. Egon och jag kom fram till på högstadiet att det var bäst att ljuga för gympaläraren och säga att jag hade ont i ryggen så att jag kunde slippa att krypa mellan allas ben i stafetten, för jag har aldrig kunnat krypa ”lågt”. Slår alltid i saker med ryggen liksom. Hade inte så stor koll på kroppen på nåt sätt.

Häromdagen vid hisshallen på sjukhuset där jag praktiserar skulle jag ner. Jag tryckte på nerknappen och efter en stund kom en av de tre hissarna men pilen ovanför hissen pekade upp istället. Jag tittade in i den. Där stod en färgad kvinna och pratade i telefonen. Jag tog ett steg närmre och kollade för säkerhetsskull på knapparna inne i hissen också men nej, den skulle åt fel håll så jag backade och sen stängde dörrarna. Egon tog direkt till orda och menade att kvinnan nu kommer att tycka jag är en rasist som väljer att inte åka hiss med en färgad kvinna. Jag menar tillbaka att ”jag skulle ju ner”, men Egon fortsätter att berätta att hon kommer ju tycka illa om dig nu. Som en skänk från ovan kommer samma hiss ner igen och nu pekar pilen ner, kvinnan står kvar i hissen och pratar i telefon och jag kan säga och peka: ”jag skulle ner” och liksom med detta förklara anledningen till varför jag inte gick in i hissen förut. Skönt, Egon försvann! Puh!

Imorse såg jag en promenerande person rakt framifrån och en cyklist som skulle in på samma cykelbana som jag, men vi kom från olika håll. Jag ville köra om henne och passade på att göra det där vägen är som bredast. Samtidigt ser jag att det är min egen far som går stavgång hurtigt denna morgon. Så jag säger ”hej pappa!” i förbifarten men jag tror inte han hann höra mig. Under en del av den återstående del av cykelfärden mot tågen gör Egon mig uppmärksam på att min far kan ha sett mig innan jag såg honom, och att han inte såg att jag såg honom och att han inte hörde att jag sa hej. (Det såg nämligen inte ut så). Typiskt, tänker jag, och tänker att om jag skickar ett sms när jag kommer fram räddar jag den situationen så han eventuellt inte går och undrar varför hans egen dotter inte hälsar. MEN, när jag tänkte att jag och Egon konverserat klart kommer Egon på att jag ju sagt ”hej pappa” emedan jag cyklade förbi kvinnan. HJÄLP! Tänk om hon inte hörde vad jag sa? Tänk om hon trodde att jag sa något till henne bara för att jag cyklade om henne?! Tänk om hon kände sig liksom ”hånad” för att jag ba ”men flytta på dig jag ska förbi”. Kanske hon blir rädd att hon missade ett pling på klockan, eller att jag är bara en allmänt otrevlig cykeltyp som säger saker till folk jag tycker kör långsammare än jag. Jag småhoppas att hon kanske också ska till tåget och att jag isåfall kan förklara mig men Egon berättar krasst att det här…det här kan man inte göra ogjort. Du kommer aldrig träffa på henne igen och hon kommer minnas dig som en otrevlig typ. Dagens Egon-händelse.

PUH! Man kan ju bli helt TRÖTT av att läsa det här. (Egon säger nu att HJÄLP, det kanske ni blev! Blev det för omständigt, för långt?) Min man brukar säga: jag förstår inte hur du ORKAR hålla på så här. Haha! 

Många säger ju att man ofta tänker så mycket på vad andra tänker om en, och det ska man inte göra osv. Men för mig handlar det inte ens om vad folk ska tycka om mig, utan vad jag TROR att folk ska tycka om mig. Det är ju ännu knäppare och oftast ganska osannolikt, och än mer oviktigt. För vi tycker inte lika om alla. Så folk kommer inte tycka lika om mig heller. 

Så…om ni nu fattar ordleken så kan man säga att det är en högst ego-centrisk tankevärld som snurrar runt i huvudet – därav namnet Egon som ju kan uttalas både med ”å” och med ”o”.

Knäpp torsdag på er hälsar Andrea (och Egon)

Läs mer