Den där Egon!

Jag har en fånge i mig. En tanke med stort T, som inte bara är den där objudne gästen som går in i Tankens Rum, jag noterar den, men konverserar inte med den så att Tanken till slut blir uttråkad och går ifrån mitt Rum. Nej, den här Tanken har varit en del av Rummets stammisar så länge jag kan minnas. Finns kanske inte där varje sekund, men iallafall någon gång dagligen.

Vi kan kalla honom Egon. Inte för att tankar har genus, såtillvida att de är han eller hon, men Egon är ett lite kul och udda killnamn, och det är slående bra om man leker lite med det (senare).

Egon och jag går way back alltså. Det var Egon som berättade för mig som femåring att jag måste skoja med min sexårige kamrat som ramlat i kuddis, så att hen inte blir ledsen, för vi ska ju inte göra folk ledsna. Egon bankade i bröstet på mig när jag i 3an/4an, frenetiskt vässade en penna efter rasten och inte vågade titta upp på de inkommande kamraterna, för jag hoppades att A som retade B så hemskt den dagen, inte skulle tycka illa om mig för att jag berättat för läraren. Egon och jag kom fram till på högstadiet att det var bäst att ljuga för gympaläraren och säga att jag hade ont i ryggen så att jag kunde slippa att krypa mellan allas ben i stafetten, för jag har aldrig kunnat krypa ”lågt”. Slår alltid i saker med ryggen liksom. Hade inte så stor koll på kroppen på nåt sätt.

Häromdagen vid hisshallen på sjukhuset där jag praktiserar skulle jag ner. Jag tryckte på nerknappen och efter en stund kom en av de tre hissarna men pilen ovanför hissen pekade upp istället. Jag tittade in i den. Där stod en färgad kvinna och pratade i telefonen. Jag tog ett steg närmre och kollade för säkerhetsskull på knapparna inne i hissen också men nej, den skulle åt fel håll så jag backade och sen stängde dörrarna. Egon tog direkt till orda och menade att kvinnan nu kommer att tycka jag är en rasist som väljer att inte åka hiss med en färgad kvinna. Jag menar tillbaka att ”jag skulle ju ner”, men Egon fortsätter att berätta att hon kommer ju tycka illa om dig nu. Som en skänk från ovan kommer samma hiss ner igen och nu pekar pilen ner, kvinnan står kvar i hissen och pratar i telefon och jag kan säga och peka: ”jag skulle ner” och liksom med detta förklara anledningen till varför jag inte gick in i hissen förut. Skönt, Egon försvann! Puh!

Imorse såg jag en promenerande person rakt framifrån och en cyklist som skulle in på samma cykelbana som jag, men vi kom från olika håll. Jag ville köra om henne och passade på att göra det där vägen är som bredast. Samtidigt ser jag att det är min egen far som går stavgång hurtigt denna morgon. Så jag säger ”hej pappa!” i förbifarten men jag tror inte han hann höra mig. Under en del av den återstående del av cykelfärden mot tågen gör Egon mig uppmärksam på att min far kan ha sett mig innan jag såg honom, och att han inte såg att jag såg honom och att han inte hörde att jag sa hej. (Det såg nämligen inte ut så). Typiskt, tänker jag, och tänker att om jag skickar ett sms när jag kommer fram räddar jag den situationen så han eventuellt inte går och undrar varför hans egen dotter inte hälsar. MEN, när jag tänkte att jag och Egon konverserat klart kommer Egon på att jag ju sagt ”hej pappa” emedan jag cyklade förbi kvinnan. HJÄLP! Tänk om hon inte hörde vad jag sa? Tänk om hon trodde att jag sa något till henne bara för att jag cyklade om henne?! Tänk om hon kände sig liksom ”hånad” för att jag ba ”men flytta på dig jag ska förbi”. Kanske hon blir rädd att hon missade ett pling på klockan, eller att jag är bara en allmänt otrevlig cykeltyp som säger saker till folk jag tycker kör långsammare än jag. Jag småhoppas att hon kanske också ska till tåget och att jag isåfall kan förklara mig men Egon berättar krasst att det här…det här kan man inte göra ogjort. Du kommer aldrig träffa på henne igen och hon kommer minnas dig som en otrevlig typ. Dagens Egon-händelse.

PUH! Man kan ju bli helt TRÖTT av att läsa det här. (Egon säger nu att HJÄLP, det kanske ni blev! Blev det för omständigt, för långt?) Min man brukar säga: jag förstår inte hur du ORKAR hålla på så här. Haha! 

Många säger ju att man ofta tänker så mycket på vad andra tänker om en, och det ska man inte göra osv. Men för mig handlar det inte ens om vad folk ska tycka om mig, utan vad jag TROR att folk ska tycka om mig. Det är ju ännu knäppare och oftast ganska osannolikt, och än mer oviktigt. För vi tycker inte lika om alla. Så folk kommer inte tycka lika om mig heller. 

Så…om ni nu fattar ordleken så kan man säga att det är en högst ego-centrisk tankevärld som snurrar runt i huvudet – därav namnet Egon som ju kan uttalas både med ”å” och med ”o”.

Knäpp torsdag på er hälsar Andrea (och Egon)

Läs mer