Mästerverket november!

Jag cyklar fram och tillbaka till tågstationen på vardagarna. Då hinner man bland bilar och hus se både soluppgångar, träd och antingen bli iskall om fingrarna trots vantar eller få skymd sikt då glasögonen dessvärre saknar vindrutetorkare.

November at its best.

Jag har dock kommit att tänka på en…paradox kanske man kan uttrycka det som. Jag har kommit att tänka på människan och naturen.

Tänkt att människan är den i särklass mest överlägsna ”art” här på jorden, som med sin avancerade och väldesignade sammansättning lyckas skapa nya ting, planera, bygga relationer, måla, sjunga, dansa, tala, älska, hata, passa tider, vara underfundig eller manipulativ, egoistisk, tokrolig eller generös, köra bil, hitta på internet och avbilda hjärnor på de mest fascinerande sätt. Teknikens frammarsch vittnar om att vi bara smakat på förrätten av vad människan kommer att kunna skapa i framtiden. Och mitt i vårt avancerade liv, som vi själva är med och skapar, ligger en ständig förväntan på oss. Den har vi också skapat själva. Att alltid bli bättre, gå ner lite mer i vikt, bli lite snyggare, lite lyckligare. Vi färgar håret för att ge det lyster och liv, tar bort trötta ögon på ett kick, tränar kroppen av fler skäl än bara framtidsinvestering. Vi ska blomma ut, vara färgstarka individer som hörs på sociala medier, visa filtrerade liv på Insta. Ha råd att bo och leva, lyckas jobba och vara närvarande och Duktiga Föräldern, Vi önskar att vi vore så fantastiska på DIY som den där vi följer, eller att vi också borde göra såna där mamma-barn-saker som den där mamman visar att hon gör. Och att vi kunde snajda till en veggosuperextraprotein bowl på ett kick därhemma som matbloggaren. Vi jobbar på att leva med stort L, utan att själv känna att vi lever, om ni förstår vad jag menar.

Människan. Så avancerad. Så komplex. Så förlorad…fången i sin intelligens.

För naturen å andra sidan gör…ingenting. Den bara låter sig följas av säsongers skiftningar. Böjer strån efter vinden. Fördunklas av novembermoln utan tillstymmelse till glad himmel. Tappar blad. Blir både brun och trist och grå utan att protestera ett enda dugg. Blöt, kal och ensam står naturen där och…är precis som hon ska. Hon ber inte om ursäkt, frågar inte efter en grön skrud att klä sig i ”för vad ska åskådarna annars tänka om mig?!”. Nej, hon bidar sin tid. Är stark och segrande på våren, skön på sommaren, mäktig i färgskrud tidig höst men förlorar sedan allt på senhösten. Bär sin styrka inom sig på vintern. Som bärandes på en hemlighet.

Naturen jagar inte efter något. November blir ett mästerverk i acceptans. Medan vi klagar, längtar bort, tänker framåt, tänker bort, så ÄR naturen. Bara ÄR. Här och nu.

Då vinner hon över oss. Över mänskligheten, som aldrig blir nöjd. Brun och trist och grå, är naturen och lever livet mer äkta än oss, vi i våra vilsna novembersjälar. Vi som tappat nuet i önskan om en bättre framtid.

Cykelfilosofi.

Etiketter:

Kategorier:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + 7 =