Dagen för återförening

Så många av er har på olika sätt varit engagerade i återföreningen, kända och okända. Ni har tänkt, skänkt, hjälpt, skramlats, bett, frågats och erbjudit. Fantastiskt! Processen började för nästan två år sen, fastän skilsmässan varit nästan dubbelt så lång. Migrationsverk, papper, kopior, postpaket, samtal, mail. Sedan flykt. Flykt över gränsen från ett land man inte får lämna. En splittrad familj och kanske skulle mamma och pappa aldrig mer få se varandra. En ofrivillig skilsmässa vid gränsen, alla tilläts inte komma över. Det var för riskabelt. En händelse som gjorde så ont i mig minns jag, aldrig mer se sina barn eller sin man igen… Kan inte fatta smärtan!

Men efter några månader kom lösningen! Fler intervjuer och sedan en lång väntan, sex personer i en hyrd bostad (läs rum). En bostad det saknats pengar till så att sommarjobbet här i Sverige betalat för den. Sen kom beslutet som gav hopp och en frustrerande passprocess och annan byråkrati som grusade drömmarna om en snar återförening. Men idag…idag skedde något av det vackraste jag sett utanför mina egna erfarenheter i min egen familj.

Kramar i massor. Tårar. Ord. Framrusande syskon. Mer kramar. Pussar. Så mycket kärlek mellan en bror och sina systrat. Långa kramar. Ett ansikte nerborrat i mammas och pappas famn. Vill inte släppa taget. Det fanns liksom både smärta och glädje i det där mötet. Såklart märks lättnad, glädje och kärlek mycket mer. Men de starka kärleksuttrycken vittnar om ett lidande och en smärta som många av oss aldrig upplevt. Idag fick jag vara den del av detta, och det var stort. Tårarna rann såklart.

Jag vill dela med mig till dig ett av mina starkaste ögonblick, sett ur min vinkel: ”familjehemsmammans”. 

Efter en lång tid av ömsesidigt ösande av kärleksuttryck hos den här stora familjen (för dagen 10 till antalet), gick jag och ”vårt” andra barn fram för att hälsa. Jag kramar om pappa och tårarna rinner nerför mina kinder medan vi ömsom kramas på mitt sätt och ömsom kramas på deras sätt. Så stort att få träffa hans pappa. Få ”ge tillbaka” den son han så länge saknat. Sedan vänder jag mig mot mamma. Vi kramar om varandra och (alltså jag börjar grina nu med!) där står vi liksom. Så starka känslor i detta möte, vad jag grät mot hennes axel! Mamma kramar mig om & om & om & om igen och säger en massa jag inte alls begriper. Ändå förstår jag precis vartenda ord. Jag smeker hennes kind med min hand som nåt slags ”jag fattar precis vad du menar”-svar men tycker att det däremot bara känns futtigt och inte säger nåt… Två mammor. En som haft någon till låns en kort tid och en som burit, längtat, fött, ammat, fostrat, följt, skiljts från, saknat och nu äntligen fått återförenas med. För alltid hans mamma. Ni fattar ju att det är två helt olika resor vi har här, hon och jag, men jag tror ni får en liten inblick i det vackra ändå.

Jag lägger mig ikväll med många minnen från idag. Och återgår flera gånger till bilderna i huvudet av vad jag fått se och känna. Jag har fått tillstånd att dela med mig av den här bilden. Den säger inte allt. Ingen av oss kommer förstå allt som sker här mellan mor och son. Men vi kan ana. <3 

2 thoughts on “Dagen för återförening

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − elva =