Terapi från en 2-åring ;)

Jag har haft nåt liknande inlägg förut. Om barn som utan att veta om det läker nåt brustet i en. Då tror jag det handlade om hur närvaron av sitt barn kan läka en…alltså ens existens…under en nattning, bara så där.

Ikväll satt jag och en vän vid matbordet. Vi var båda lite…ja vad ska man säga…frustrerade. Vi delade livet och motgångar som just nu finns i vår närhet på olika sätt. Tidigare på dagen hade vi tillsammans med en till förälder kliat oss i håret över våra egna barn som lekte typ monster när de skulle sitta still vid en barnsamling. Det känns som en hopplös uppgift att uppfostra ens barn (läs ”slingrande ålar” eller ”brottargrabbar”), känns det som ibland.

Nåväl, medan vi alltså sitter vid bordet struttar hans 2-åriga dotter nerför trappan, för dagen iklädd pippitofsar (eller ”tops” som hon själv kallar det). Hon går kring bordet och våra stolar lite sådär i sin egen värld, medan min vän uttrycker sig något i stil med: ”Men var det liksom så här det var tänkt? Ska livet VARA så här?”

Då börjar den här lilla godingen sjunga på en sång. För sig själv, men ändå så att vi båda hör den: ”Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det och de kan hjälpa dig fast de inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns!” Vi sjöng med och jag utbrister: ”Men å, det är så sant, gumman!”

Det blev en påminnelse och en pepp till oss suckande vuxna. När livet känns tufft, när allt känns lite för mycket, gör ont, när man liksom inte vet hur allt ska bli…lyft blicken och tänk på att vi har hjälpare som finns omkring oss och gör dagarna lite lättare.

Tack sötnöt med fina ”topsar”. Du kom med dagens bästa ord, levererade under sång dessutom!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − 6 =