Dagen för återförening

Så många av er har på olika sätt varit engagerade i återföreningen, kända och okända. Ni har tänkt, skänkt, hjälpt, skramlats, bett, frågats och erbjudit. Fantastiskt! Processen började för nästan två år sen, fastän skilsmässan varit nästan dubbelt så lång. Migrationsverk, papper, kopior, postpaket, samtal, mail. Sedan flykt. Flykt över gränsen från ett land man inte får lämna. En splittrad familj och kanske skulle mamma och pappa aldrig mer få se varandra. En ofrivillig skilsmässa vid gränsen, alla tilläts inte komma över. Det var för riskabelt. En händelse som gjorde så ont i mig minns jag, aldrig mer se sina barn eller sin man igen… Kan inte fatta smärtan!

Men efter några månader kom lösningen! Fler intervjuer och sedan en lång väntan, sex personer i en hyrd bostad (läs rum). En bostad det saknats pengar till så att sommarjobbet här i Sverige betalat för den. Sen kom beslutet som gav hopp och en frustrerande passprocess och annan byråkrati som grusade drömmarna om en snar återförening. Men idag…idag skedde något av det vackraste jag sett utanför mina egna erfarenheter i min egen familj.

Kramar i massor. Tårar. Ord. Framrusande syskon. Mer kramar. Pussar. Så mycket kärlek mellan en bror och sina systrat. Långa kramar. Ett ansikte nerborrat i mammas och pappas famn. Vill inte släppa taget. Det fanns liksom både smärta och glädje i det där mötet. Såklart märks lättnad, glädje och kärlek mycket mer. Men de starka kärleksuttrycken vittnar om ett lidande och en smärta som många av oss aldrig upplevt. Idag fick jag vara den del av detta, och det var stort. Tårarna rann såklart.

Jag vill dela med mig till dig ett av mina starkaste ögonblick, sett ur min vinkel: ”familjehemsmammans”. 

Efter en lång tid av ömsesidigt ösande av kärleksuttryck hos den här stora familjen (för dagen 10 till antalet), gick jag och ”vårt” andra barn fram för att hälsa. Jag kramar om pappa och tårarna rinner nerför mina kinder medan vi ömsom kramas på mitt sätt och ömsom kramas på deras sätt. Så stort att få träffa hans pappa. Få ”ge tillbaka” den son han så länge saknat. Sedan vänder jag mig mot mamma. Vi kramar om varandra och (alltså jag börjar grina nu med!) där står vi liksom. Så starka känslor i detta möte, vad jag grät mot hennes axel! Mamma kramar mig om & om & om & om igen och säger en massa jag inte alls begriper. Ändå förstår jag precis vartenda ord. Jag smeker hennes kind med min hand som nåt slags ”jag fattar precis vad du menar”-svar men tycker att det däremot bara känns futtigt och inte säger nåt… Två mammor. En som haft någon till låns en kort tid och en som burit, längtat, fött, ammat, fostrat, följt, skiljts från, saknat och nu äntligen fått återförenas med. För alltid hans mamma. Ni fattar ju att det är två helt olika resor vi har här, hon och jag, men jag tror ni får en liten inblick i det vackra ändå.

Jag lägger mig ikväll med många minnen från idag. Och återgår flera gånger till bilderna i huvudet av vad jag fått se och känna. Jag har fått tillstånd att dela med mig av den här bilden. Den säger inte allt. Ingen av oss kommer förstå allt som sker här mellan mor och son. Men vi kan ana. <3 

Läs mer

Terapi från en 2-åring ;)

Jag har haft nåt liknande inlägg förut. Om barn som utan att veta om det läker nåt brustet i en. Då tror jag det handlade om hur närvaron av sitt barn kan läka en…alltså ens existens…under en nattning, bara så där.

Ikväll satt jag och en vän vid matbordet. Vi var båda lite…ja vad ska man säga…frustrerade. Vi delade livet och motgångar som just nu finns i vår närhet på olika sätt. Tidigare på dagen hade vi tillsammans med en till förälder kliat oss i håret över våra egna barn som lekte typ monster när de skulle sitta still vid en barnsamling. Det känns som en hopplös uppgift att uppfostra ens barn (läs ”slingrande ålar” eller ”brottargrabbar”), känns det som ibland.

Nåväl, medan vi alltså sitter vid bordet struttar hans 2-åriga dotter nerför trappan, för dagen iklädd pippitofsar (eller ”tops” som hon själv kallar det). Hon går kring bordet och våra stolar lite sådär i sin egen värld, medan min vän uttrycker sig något i stil med: ”Men var det liksom så här det var tänkt? Ska livet VARA så här?”

Då börjar den här lilla godingen sjunga på en sång. För sig själv, men ändå så att vi båda hör den: ”Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det och de kan hjälpa dig fast de inte syns. Glöm inte bort att änglarna finns!” Vi sjöng med och jag utbrister: ”Men å, det är så sant, gumman!”

Det blev en påminnelse och en pepp till oss suckande vuxna. När livet känns tufft, när allt känns lite för mycket, gör ont, när man liksom inte vet hur allt ska bli…lyft blicken och tänk på att vi har hjälpare som finns omkring oss och gör dagarna lite lättare.

Tack sötnöt med fina ”topsar”. Du kom med dagens bästa ord, levererade under sång dessutom!

Läs mer

Nu kommer familjen!

Idag kom ett mail och ett telefonsamtal. Om en vecka lyfter ett flygplan med sex familjemedlemmar. Den sjunde väntar ivrigt som en sprickande ballong. Har väntat, längtat, hoppats, mött motgångar, blivit ledsen, kommit igen och så där har det går runt. Ända tills igår när ett oväntat besked gjorde oss alla oroliga. Men nu!!! Nu kommer familjen!

Glädjen vet inga gränser. Lättnaden! Förväntan! Tacksamheten!

Ett stort tack först och främst till Röda Korset som gör resan möjlig, till Strängnäs Stift och till alla er privatpersoner som deltagit i form av bidrag! Varje krona är använd!

Jag springer ner till rummet, kramar om, grattar, mailar kommun, familjehemskonsulent och berättar för familjen i huset. Allt går så fort. Sen tittar jag i kalendern. Inser att datumet inte är en bit i framtiden utan…nästa vecka! Aj!! Där gjorde det plötsligt ont i hjärtat. Så snart! Trodde datumet skulle ligga en bit fram i tiden så man skulle hinna förbereda sig.

Sedan påminner jag mig själv att det ju har varit något vi vetat om från start. Men ändå. Det är många dagar tillsammans, och framför allt en resa rent känslomässigt vi redan gjort tillsammans innan de ens är här. Stött och blött. Och nu ska tiden här med oss ta slut.

Jag tröstar mig med att de inte hamnar allt för långt från oss. Det kommer gå att ha kontakt. Det kommer blir bra. Nu väntar en ny tid med allt praktiskt som ska ordnas. Skatteverket, arbetsförmedling, SFI, läkarbesök, tandläkare, skola. Jag hoppas det går smidigt och att deras första tid i ett vackert men kallt Sverige ger dem en positiv bild av de medborgare de kommer att möta här. Det får vi alla hjälpas åt att se till!

Tack nu också till alla som skänkt kläder, möbler och inredning! Det kommer väl till pass!

Kärleken övervinner allt ❤️🙏🏽 allt!

Läs mer