Ett riktigt förlåt

Nu ska jag berätta om något som aldrig hänt förut i vår familj. Iallafall inte i en så ringa ålder som vid 3 år. Men jag behöver börja från början.

Jullovet har lyxigt nog inneburit sovmorgnar, även för de yngsta. Detta har lett till senare måltider. Idag åt vi mellisfika med mormor och morfar så sent som halv fyra. Därför svängde vi om skärmtiden till före maten istället för efter vilket resulterade i en mycket senare middag än vanligt. Min yngste son, 3 år, hade före fikat trampat runt på sin lilla 12tumscykel i drygt 2 kilometer och var jättetrött och nu även jättehungrig. Han fick avbryta en redan over-due skärmtid under högljudd protest och fick dessutom en plats vid matbordet han inte ville ha.

Då.

ALLA känslor av trötthet, hunger, missnöje och besvikelse kom ut på en gång. Stoooora tårar, gråt och matvägran. Han ville gå från bordet, jag satte tillbaka honom, han ville gå igen och då lät jag honom. Jag tyckte det var läge för honom att få gråta färdigt och sen lugna sig för att kunna få i den välbehövliga energin.

(Passus; min godhjärtade 5-åring säger då med tår i ögat att det var fel att lillebror inte skulle sitta vid bordet. Han ska ju vara tillsammans med oss! Jag förklarade att jag inte bett honom lämna bordet utan att han själv ville gå och att det kan vara bra att få känna färdigt innan man kan äta – vilket lugnade honom. Lilla fina storebror) nåväl efter pappa-prat kom han tillbaka.

Jag serverade först salladens äppelbitar och vårt kvarvarande julaftonsbubbel för att snabbt få upp honom i socker. Han åt sedan hela portionen mat med ett par vilopauser med huvudet i mitt knä. Hungrig. Trött. Mammas lilla hjärta. Efter maten kommer han till mig och vill kramas. Jag tar hans armar och lägger om min hals. Vi kramar varandra hårt och länge. Myser.

Sen.

Sen släpper han taget. Pillar med mitt hår och säger ansikte mot ansikte: mamma förlåt att jag blev arg förut.

Tre år. Tre korta år har hans fötter tassat på denna jord. Jag överväldigades. Av att det liksom kom från honom själv. (Han hade inte ens betett sig illa mot någon annan i hans känslosamma utbrott och hade egentligen inget att be om ursäkt på så vis, även om fredagsfriden förvisso försvann för ett ögonblick). Men ett ärligare förlåt har jag faktiskt aldrig fått förut. Visst händer det att min äldsta på tio år säger så efter nåt onödigt hon sagt. Men tre! Tre år. Och han sa det så äkta.

Lilla goa söta människa. Du gjorde något stort idag. Något vackert. Man FÅR vara trött, liten, ledsen, besviken och hungrig. Och man får gråta treårstårar då. Men tack. Tack för årets finaste stund ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 + 2 =