När man vill för mycket

Vardagen för oss här hemma är mitt plugg, mannens jobb och barnens förskola/skola varvat med deras ev. fritidsaktiviteter, kyrkan på söndag och ev. nåt sångjobb då och då, men inte så ofta. That’s it. Om jag hade tusen armar, klonad personlighet och dygnet hade fyra gånger så många timmar hade jag(utan inbördes ordning):

  • Tagit en teaterkurs
  • Gått på lerkurs
  • Gått på nåt danspass i veckan eller en rolig danskurs
  • Varit med i en kör (eller flera!)
  • Bakat bröd oftare
  • Spelat in en slask på alla mina låtar i väntan på ett nu-gör-jag-det-ryck, en producent och en massa pengar.
  • Varit kursamanuens i min klass, hakat på partygruppen och ordnat alla möjliga roliga events
  • Besöka språkcafén
  • Läsa sagor för barn på förskolor
  • Tränat varannan dag tillsammans med min man, syster eller vän
  • Hälsat på farmor oftare
  • Ordnat roliga happenings på gatan där vi bor för grannglädjens skull (tro mig jag har redan ett ”Blåklintsloppet” arrangerat i huvudet) Ni vet; kräftskiva på gatan i augusti, mörkerspårning på höstlovet, pulkarace med varm choklad på vintern och brännbollsturnering på sommaren.
  • Varit med i NYMOS julshow och musikaler varje år och revyer och sånt
  • Varit mer aktiv och fixat spelningar för banden vi är med i, men framförallt hunnit REPA ihop mer
  • Kanske startat en barnkör tillsammans med någon
  • Baka fredagsmyset tillsammans med mina barn varje fredag
  • Hänga hos mamma och pappa mera
  • Åkt med familjen till alla våra syskon och haft kusinhäng
  • Bjudit hem vänner med familjer på middagar oftare
  • Ordnat den där Internationella Kvinnodags-eventet som finns i mitt huvud
  • Åka iväg och göra en rolig aktivitet i månaden med varje barn – bara barnet och jag. Det blir en i veckan.
  • Haft flera girls weekend med alla jag älskar i olika konstellationer
  • Åkt med familjen och hälsat på de där vännerna som inte bor i Nypan men som vi gillar att hänga med.

Hade jag dessutom haft en massa pengar att göra vad jag vill, hade listan varit längre 😉

Jag ÄLSKAR människor och att liksom bara göra…lustfyllda saker. Vara kreativ, planera roliga grejer och leeeeeva med en massa gött folk runtomkring mig. Why, oh why kan man inte göra allt? Jag älskar det jag gör men jag vill göra meeer!

…jag får bli pensionär eller nåt.

Läs Mer

Där gick de över gränsen…männen

På högstadiet hade skolläkaren kommit för att bl.a. undersöka min sneda ryggrad. Jag ombads ta av tröjan så att han kunde se ryggen bakifrån. Helt normalt för en läkare, såklart. Svårt att se annars. Jag tror jag böjde mig fram och rätade upp ryggen igen. Sedan skulle jag öppna byxorna för att kunna hasa ner mina beiga crockerjeans från JC en bit. Se höfterna säkert. Helt logiskt. Han ställde sig bakom mig och började knäppa upp byxorna. Där och då ändrades min känsla för besöket. Det kändes obehagligt och jag minns att jag famlade med mina egna händer för att få möjlighet att knäppa upp mina egna byxor. Själv. Jag tror inte att jag berättade för någon. Jag tror till och med att jag faktiskt inte ens reflekterade över det när besöket sedan var klart. ”Vad gjorde han? Var det OK? Jag borde berätta för någon. Visst får man inte göra så?” Nej, jag kan inte minnas att jag tänkte så alls. Det är det som skrämmer mig mest av det här minnet. Hur tafatt jag var. Hur ”lätt” det var för honom att göra en undersökningsgrej lite out of the box, och slippa konsekvenser. Eller visste han det? Eller hade han ens en avsikt? Oavsett vad, så var det ju min personliga upplevelse. Och hade jag liksom vetat vad jag vet idag, så hade jag gått till en lärare och berättat och bett dem prata med honom. Frågan är om det hade hjälpt? Vem tror man på? Mannen i den vita rocken eller den lilla flickan på högstadiet?

För när jag, min syster och vår barndomsvän skulle åka SJtåg och väntade på avgång, såg vi från vårt tågfönster hur en man går i det nedsläckta tåget på spåret bredvid oss. Med en ficklampa. Han ställer sig och…onanerar. I fönstret så att vi ska se. Dunkelt, men ändå. Så sjukt och så äckligt. Vi blir paffa, upprörda och vet inte vad vi ska ta oss till. Vi säger till konduktören, men i vår nervositet över det hela, att som tonåring behöva tillkalla personal och berätta om den där mannen, börjar vi treva med orden. Fnissa. Får fram budskapet men helt utan pondus. Och jag minns hur jag kände; konduktören tror inte på oss. Tror att vi bara hittat på.

På en vårdcentral i Stockholm, i området där vi bodde innan vi fick vårt första barn, lägger den manlige läkaren handen på mitt lår. Länge. Jag mailar administrationen och berättar om obehaget. Kan man anmäla sådant? Tydligen inte. Jag blir inte uppringd för att ge vidare information eller ev. förhör från någon chef för att gå vidare med detta.

Ett par år senare solade jag solarium i en simhall i ett annat Stockholmsområde, där vi bodde med vår dotter, innan vi flyttade till Nyköping). Jag var gravid med vårt andra barn och såg således inte så…het ut. Jag solade topless och av någon anledning tittade jag åt höger, såg en hand och en metallicröd mobiltelefon, ni vet en sån man ”fäller upp”. Jag skrek; hallå vad GÖR du? Klädde snabbt på  mig byxor och tröja, stapplade ut. Hjärtat dunkade. Jag gick direkt till en personal och berättade vad som hänt. Hon säger att hon ska kolla upp det. Jag simmar så länge. Jag vill inte se när de pratar med honom. Vill inte sola någonannanstans heller. Efter simturen pratar personalen med mig. De ringde till polisen men höll inte kvar killen. ”Vi känner igen honom sen förut. Det är problem på en annan simhall i närheten också.” VARFÖR fick jag inte ens prata med en polis på plats? VARFÖR är det ingen som håller kvar denna person tills en polisen kom? Jag kan ju intyga hur mobilen såg ut och både jag och personalen kan intyga vilka bås det gällde. Jag fick ett telefonsamtal, gav en rapport och fick ett brev om att ärendet lades ned. Jag tänker på alla andra kvinnor han förnedrat fler gånger, eftersom han tydligen var ”känd” hos polisen. Men det kanske inte var så farligt, att det var värt att hålla kvar honom? En man som filmar en avklädd kvinna…

Jag önskar att jag var klar. Men jag har fler historier om yngre och äldre män som går långt över linjen för vad som är okej. Jag har tillbringat typ tre kvällar på krogen i hela mitt liv. Så jag är inte på någon ”lammköttsmarknad” (som det så vackert kallas) när detta händer. Jag är på Hjortensbergsbadet eller i skolan liksom. Vanliga platser. Jag pratade med en vän om detta häromdagen och både hon och hennes syster hade också tillfällen där män i sina yrkesroller klart gått öve gränsen. Why, oh why?

Jag är inte den med skinn på näsan och hård panna. Fryser till i panik, slutar nästan andas och vet inte vad jag ska säga eller göra. Men nu är det länge sen, thank God. Typ 10 år sen eller nåt sen sist. Idag hoppas jag att jag skulle våga typ slå nån på käften om det hände igen.

Läs Mer