För en sekund

”För en sekund stannar jag kvar här hos dig”

Raden kommer från en sång som legat mig varmt om hjärtat i många år nu. Ibland kan ”en kort sekund” med någon vara helt avgörande. Som den där kvällen jag skrev om för någon månad sen, när min minstas mjuka hud läkte mitt innersta på ett litet ögonblick.

Häromkvällen låg jag i samma rum men i den andre sonens säng och tänkte. Tänkte på hur de ofta vaknar om morgnarna och jag redan begett mig till tåget. ”Var är mamma?” frågar de då. Jag började fundera om det här med distansstudier var ett så himla bra val? Det är tre år kvar och den kvarvarande terminen innebär i princip daglig pendling. Borta 7.30-17. Det hade jag inte tänkt. Att det skulle bli så mycket.  Jag stortrivs och det är så SÅ intressant, men kommer de komma ihåg en frånvarande eller en närvarande mamma? Kommer jag bilda något slags…hål i deras minne av den här studietiden? Silhuetten av en mamma med ryggsäck och cykelhjälm?

När jag väl jobbar i framtiden kommer ju dagarna verkligen vara ”slav” under jobbklockan. Att plugga brukar ju iallafall innebära lite mer ”fri” tid att laborera med. Inte dessa kommande månader iallafall.

Kommer den här tiden kännas som en kort sekvens av deras liv eller märker jag dem för alltid med bilden av mamman som alltid åker bort? Ni inser ju att det finns en fin make och far till barnen som såklart tar hand om det mesta. Länge leve min man, hipp hurra ❤️ Halvtidsjobb var verkligen en bra idé. Men han sa också något bra när jag berättade om min oro. ”Hur minns du det när din mamma studerade?”

Jag minns att hon pluggade matte hemma vid bordet, att hon verkade duktig och kunde vuxenaktiga skolsaker, att hon kom hem med imponerande akvareller och hur kul hon tyckte just bildkursen varit. Jag minns också hur engagerad hon varit i lektionerna om bergarter eftersom hon kom hem med olika stenar och kunde namn på dem.

Min man uppmuntrade mig att ta med barnen mer på ”resan som student”. Engagera dem vid matbordet, berätta om nåt kul du lärt dig idag och få dem att känna sig delaktiga i detta. Bra sagt. Tre av dem har fått följa med till skolan och hälsa på redan men ja, jag ska dela små korta ögonblick från mina långa skoldagar. Så får det bli. 

Och jag ska njuta av alla dagens ögonblick med barnen. Ibland är ögonblicken längre, ibland varar de för en sekund. Men de finns där och vi kan få ta del av varandra på olika sätt. Något jag måste värdesätta på ett nytt sätt i höst. So be it.

Läs mer

Ett rum med utsikt

Snart är tiden här – någon har blivit stor och det är dags att lämna det här familjehemmet och få en nystart i en annan stad. Egen lägenhet, nya vänner, ny energi. Modershjärtat vet att det är dags att släppa taget, tiden är ”slut” nu men…det kommer också stå en stol vid matbordet varje morgon ge mig ett skavande litet sorgestreck i hjärtat varje morgon. För den stolen kommer nu att vara tom.

Allt har sin tid. Det är bara att svälja den sanningen.

Nu firar vi bemärkelsedagen genom en kort resa tillsammans. A room with a view får symbolisera fönstret mot framtiden. 

Någon frågade mig imorse om det blivit som jag tänkte mig. Om jag lärt mig något. En del saker blev som jag tänkte, andra inte. Jag har lärt mig mer om mig själv än om barnet vi tagit emot tror jag. Uppdraget får en att växa liksom och jag hoppas att vi också fått så in frön av kärlek, trygghet och omsorg som får blomma ut i något vackert i framtiden.

Nu har vi snart bara ett extra barn hemma och jag kommer inte snegla mot den där dörren mer…iallafall inte på samma sätt som förut. Vad fort tiden gått, tänker jag så här i efterhand.

Lycka till shkore habibti. Styr båten mot dina drömmar. Kram ‘ade

Läs mer