En 2-årig själsdoktor

Idag har jag varit trött. Eller kanske inte jättetrött pga sömn men trött av att kroppen är småkrasslig.

Jag har vetat om det, känt det och kommunicerat med samtliga barn om det. Varning, varning liksom. Jag ställs dock inför några situationer under eftermiddagen:

1) Barn orkar inte gå hem från förskolan. Mamman sköter det exemplariskt med lugn, tålamod, pauser, lekparksstopp, en kort tur på ryggen och hjälp med krångliga skor en miljon gånger.
2) Barn struntar i att lyssna på en uppmaning, tittar på mig, skrattar och står kvar utan att göra nånting. Mamman sköter det snyggt om än med lite invärtes irritation.
3) Samma barn petar ner en leksak från trappen så den ramlar ner på nedervåningen, varpå mamman tyst tar upp den ger tillbaka den genom trappstegshålen och ber barnet lägga den i lekrummet. Barnet kastar ner det i trappen igen. På pin kiv.

Det är då det händer.

Mamman exploderar. Draken släpps ur sitt bo och mamman blir något hon själv hatar; en hemsk fruktansvärd människa. Knappt människa faktiskt. Kostymen klär henne inte. Den är ful, luktar äckligt och får barn att gråta. 

4) SAMMA barn kastar en pinne på vår ena bil. Avsiktligt kast men utan förstånd att den kunde hamna just där. Där rök barnprogrammet kan jag säga men i vanlig ton från mamman…mest ett konstaterande liksom.
5) Samma(!) barn uppmuntrar bror till kuddkastande i vardagsrummet och draken kommer åter fram igen. Barnet förpassas till trappsteget och en mamma som slår sig själv på låret och väser: jag är så ARG på dig. 

Och det är i den här dräkten jag har bott sedan dessa två utbrott även fast det inte blev fler stora utbrott. Ett litet kanske: För ytterligare ett barn sätter på TV när tiden tagit slut för länge sen och hivar argt iväg kontrollen vid tillsägelse – då blev det mest en uttröttad uppmaning: upp på rummet…

Uschlig eftermiddag och kväll med andra ord. Jag får säga förlåt till pinn-kastaren som råkat ut för drakens framfart och det blir ett fint samtal med fjärrkontrollkastaren och sen går jag in till ett till sovrum. Där kryper jag ner i den minstes säng.

Och det är då det händer.

Jag blir på ett ögonblick helad. Huden, slingriga bara barnben kring mina bara mammaben, små händer och spännande berättelser om dagen, utbyten och frågor med storebror som ligger med pappa i andra sängen. Jag hajar verkligen till. Jag är inte en drakmamma. Jag har hittat hem igen. Blivit mig själv. Och jag kan natta alla fyra utan agg eller illaluktande kostym. Jag kan på riktigt säga och känna: jag älskar dig. Vilken befrielse! Min själ som varit bunden kunde flyga igen, och finna ro i armarna hos den minsta av oss.

Ville bara dela med mig av det…❤️

Läs Mer