Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*