Man måste inte trösta alla barn

Jag har fyra barn. Två av dem är väldigt lika vad gäller envishet och bestämdhet. De två andra vad gäller nöjdhet och en slags mjukhet. Men alla fyra är unika personligheter som med åren finner sin egen väg i livet, och vi som föräldrar hoppas kunna guida dem framåt.

Mitt ena barn har passerat 2-årstrotset för flera år sedan medan det andra är mitt i det. Men deras områden för kriser förefaller vara tillsynes ganska lika. Medan den ena t.ex hade stora problem med hur kläder kändes, har nu den andra mer en bestämdhet av vilka plagg eller skor han gillar och inte gillar. Båda har svårt när saker inte går deras väg eller om vi bestämmer något de har en helt annan tanke om. Ganska vanligt såklart.

Men de hanterar dessa motgångar på olika sätt. Det har jag förstått den här sommaren. Jag har förstått att samma känsla kan uttryckas på helt olika sätt men att barnen berättar samma sak: de får inte som de vill.

Den ena reagerar med ilska, förstörda saker och starka, snabba armar som gärna slår till något eller någon för att få vara ifred och slippa bli centrum för uppståndelsen eller helt enkelt för att få arga av sig. Den andra böjer hakan ned mot bröstet. (Ordet ”hänga med huvudet” i sin rätta bemärkelse) Han stannar upp, gråter stora tårar av ledsamhet och vill, tvärtemot sin bror, kramas länge och hålla armarna runt halsen och gråta ut sin enorma besvikelse.

Det gjorde mig lite ont att upptäcka det här i ”efterhand”. Alltså när jag såg att skillnaderna dem emellan var så stora. Hur jag så lätt kunde ge tröst till min lilla medan det alltid varit så svårt att närma sig den äldre. Det gör ont att se sin son göra sig riktigt illa men inte få möjlighet att visa kärlek, omsorg och tröst.

Jag ska rätta mig själv nu. Självklart vill även den äldre ha detta. Kärlek, omsorg och tröst. Det är bara det att han vill ha det på ett annat sätt och…jag klarar inte av det. Jag hittar fortfarande inte vägen. Det känns så fel att inte kunna få visa omsorg i olyckans närvaro utan behöva tassa lite på tå och invänta det rätta tillfället. Men jo, man måste (och jag vill!) såklart trösta alla barn – men behöver finna deras väg att kunna ta emot den och min egen väg att kunna ge den. Ibland funkar sitta-bredvid-och-vara-tyst-tekniken. Bara finnas där och dela stunden. Andra gånger fungerar låt-vara-ifred-metoden. Alla gånger fungerar iallafall krama-och-älska-mycket-senare-metoden så den är bra att hålla kvar i 🙂

Att vara förälder är inte lätt. Är det någonstans jag brister ofta så är det där; att använda fel strategi till fel barn liksom. Mina fina guldklimpar. Allihop. Må jag aldrig sluta växa. Det är de som lär mig om livet och hur jag bör eller inte bör vara. Jag är tacksam för det men som förälder så har vi nog alla dagar där man känt sig mer eller mindre villrådig.

Läs Mer

Ett liv i transparens

Då och då dyker de upp. Spalterna om skandaler, maktmissbruk, korruption eller svindleri. Det förekommer överallt. Där alla fördomsfullt förväntar sig det och där man minst anar det. Förutom den ilska som kan bubbla upp inom mig när jag hör talas om sådana händelser, kommer tankarna om vad ett liv i transparens menas. Och jag undrar hur jag själv lever och om det rimmar med hur jag vill leva.

Att leva i transparens handlar för mig inte om att basunera ut allt som är privat till höger och vänster, utan att akta sig själv och försöka leva så att OM någon av någon anledning skulle kolla upp en, så finna liksom inget orätt. I skattekuvertet, i mitt sätt att handskas med relationer, i min uppfostran, att vakta min tunga och inte överdriva eller pensla till verkligheten med ord som låter bättre än vad det är. Hur beter jag mig mot medmänniskan? Visar jag allas lika värde i alla sammanhang? Eller ska bara de bästa  få vara med i mitt lag, som på skolidrotten? Finns det saker jag gör som jag inte vill att någon ska veta, eller som jag inte kan stå för om det uppdagades?

Nu förstår jag ju att ingen klarar av att leva fläckfritt. Jag har också lik i garderoben. Såklart. Vi gör alla misstag. Men jag tror att vi måste tänka oss för, hur vi snackar om andra, hur vi hanterar våra pengar, hur vi beter oss mot alla även om vi inte ser ut, tycker eller gör lika. Vårt agerande är aldrig bara vårt. Det ger konsekvenser både för oss själva och andra. Och det är stor skillnad på misstag och handlingar gjorda med avsikt. Vilka motiv finns bakom handlingarna? Och om jag handlat fel; kan jag stå för det, be om ursäkt och förändra mig?

Ett liv i transparens. Inte lätt. Det kräver mycket. Men lätt värt det i slutändan ändå. Värt att sträva efter iallafall. Hoppas vi klarar’t, vi arma män’skor.

Läs Mer

Sus och brus

Det är många måsten i samhället idag (nej, det ÄR det kanske inte, men det kan upplevas så, tycker jag). Alla tipptoppen veckor som ska levas fullt ut i frid och fröjd under sommaren, the perfect beachbody, eller godaste grillrätten. Och har ni byggt ett uterum?

Inte bara på sommaren, utan året runt ska vi passa i de tighta jeansen, den japanska mästersåsen eller den skandinaviska färgskalan som vi alla blir så lugna av. Och dessutom hinna ”passa” som i spinningpassa eller yogapassa (tänk att stressa in ett yogapass i veckans feta schema..det är lite komik i det). Det är liksom…mycket hela tiden.

Eller som i maj, när examensarbetena skulle in och de fyra egna barnen hade gympaavslutning, vårfest, sommarfest och all möjlig avslutningsfest och livet brusade ganska så ordentligt med sex kids, pendlande till Sthlm och alla vardagliga måsten. Brusigt helt enkelt. Så är det ibland.

Men då. I maj, hörde jag det för första gången sedan förra året. Något fantastiskt! Något jag inte hört på mycket länge. Jag hörde…*trumvirvel*… högfrekvent SUS! Ni vet, på hösten när löven fallit är det ett slags dovt, ihåligt… hm…bistert blåsande. Det låter ganska djupt och hårt och sorgset. Och är det vindstilla låter träden ingenting. Men efter att de gröna musöronen på aprilträden utvecklats till stora fina majlöv kommer de; suset! Träden pratar igen, dansar med grenarna som fladdrande armar och jag blev barnsligt lycklig över det där susandet. Var tvungen att dela det med en vän direkt efter min lilla promenad till henne; jag hörde sus för första gången idag! Sus!

Det har brusat i maj. Och juni har fortsatt med avslutningar och sedan en härlig semestervecka med husvagn. Men nu när bruset lagt sig kommer mitt första somriga inlägg. Glad sommar på er alla. Njut av sommarsuset, skippa måste-bruset.

Läs Mer