Vän eller fiende?

Igår hände något…oväntat. Eller?

Min fyraårige son sprang runt de små stolarna i barnkyrkans lokaler. Lycklig. Han hade kramat och stannat en stund hos en fröken som han gärna tyr sig till, lekt men en kompis han verkligen gillar och var allmänt barnaglad. Fylld av den energin och glädjen följer han med vår tonårstjej och mig in i ArabicStore (som den kommit att kallas) för att köpa injeera och grönsaker. Jag märker vid ett par tillfällen att min son söker kontakt med en ung man som jobbar där. Han pratar oblygt och liksom…tar för sig, tar sig in i den här killens comfort zone utan att fråga om lov, förstår ni? Svårt att förklara. Han har svårt att vara still och känns som ett litet sprakande tomtebloss. ”Är du kissnödig?” frågar jag. Det är en trolig förklaring till hans ”sprattelglädje”. Men nej det var han inte.

Vid kassan tar han tag i killens arm och drar honom fram till glassboxen och jag får ögonkontakt med den kanske 25-årige killen. Skrattar lite så där ursäktande, ler ihop med honom över min son som liksom…går över gränsen. Jag bryter inte för jag ser att killen bara blir glad. Varm.

Jag frågar om min son tror att killen kanske är S, som bor hos mina föräldrar. Viss likhet, men inte mycket. Nej, svarar han.

Killen som berättar att han heter Ahmed förvånas av den här svenske pojkens oblyga sätt och lyfter upp honom i ett skojigt lyft, som för att själv få ut av den sprudlande energi min son projicerat på honom, och ställer ner honom igen. Vi ler.

Jag bar med mig den här händelsen hem. Jag vet inte varför jag inte tog min son till mig, tuktande att man inte ska stövla fram sådär och liksom ta kontakt på det sättet. Alla är inte snälla.

Men jag avväpnades själv av den äkta glädjen som han kastade runt sig. Det är en svår balansgång det där. Vi pratar hemma om att det tyvärr finna folk som lurar med sig barn eller som luras på internet. Samtidigt som vi är en ganska öppen familj. Kärlek kan väl aldrig vara fel. Inte glädje heller.

Min son hade ingen tanke på om Ahmed (eller Sven likaväl) var vän eller fiende. Han var bara så…glad!   Det smittade över på mig, vår tjej och Ahmed.

Tänk om vi alla kunde avväpna hela världen med lite kärlek och glädje. Rasera murarna. Visa tillit och låta godhet vinna. Kanske att min son gjorde de där kvadratmetrarna i affären till en lite bättre plats på jorden, om så bara för en kort sekund? Kanske.

Läs Mer