Summan av kardemumman och en längtan för nästa år

Igår kom min son med en fundering som resulterade i en alldeles för sen kväll med våra två äldsta men som samtidigt gav oss djup i vår relation till våra egna barn.
Mamma, kan du sitta med mig när jag äter min kvällsmacka? När var du riktigt rädd nångång? Berätta du så berättar jag.

Jag satte mig hos honom och sedan anslöt sig både storasyster och make och sonen inbjöd alla att berätta om rädslor, lycka, ledsamheter och sånt vi stött på i livet. Eller när man blir arg på sig själv. Eller att man faktiskt kan bli arg på såna man inte ens känner som handlar i orättvisans egotrippade förödmjukande namn. 

Roligast tyckte barnen det var när jag och min man berättade om sånt som hänt när vi var små. 

Imorse låg vi i sängen och funderade. Hur blev det? 2016. Våra barn, våra bonusbarn, vår relation, skola/jobb/föräldraledighet. Vi såg ljusglimtarna, våra dejter på tu man hand, utmaningen med skolan för de allra äldsta och hur bra hösten ändå fungerat som helhet. Men vi insåg att 2017 kommer att bli speciellt eftersom båda kommer vara sysselsatta med studier och jobb till hösten. Den minste kommer skolas in utan lyxen att vara hemma ett par dar i veckan som de andra tre varit. Hur kommer han orka? Kommer vi klara våra nya roller och hur kommer de kommande 3 åren med en studerande mamma bli?

Jag sa att jag märker nu att jag ser fram emot att slippa småbarnsårens blöjbyten, trots och dagliga vägledning i alla moment även om jag nästan dagligen ser på de minsta och vill stanna tiden. Jag längtar nämligen just efter sådana här gyllene stunder som gårdagkvällen. Familjen kring bordet, delar livet, trivs i varandras sällskap och fördjupar relationen.

Ja, det kändes faktiskt som om vi kom varandra närmre igår. Och jag hoppas att 2017 får bjuda på fler sådana tillfällen. Det får jag träna på. Att inte rusa runt i huset med alla ”måsten” utan stanna upp och ta mig tid för dem, för oss. Jag hoppas också få en sådan relation att det finns en naturlig längtan att umgås med varandra utan att man liksom ska ”ta dem” från sina kompisar eller ”slita dem från skärmarna”.

Jag vill passa på att önska dig som läser ett 2017 med frid, glädje, gemenskap och kärlek.

Kram från Andrea

Läs Mer

Äntligen kom beskedet!

Min syster, habibti, min stora lilla tjejDu är mörk, jag är ljus
Du är kort, jag är lång
Du är ung, jag är vuxen
Du är du, jag är jag
Men vi, vi finns tillsammans

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Du vann över öknen, mörkret, rädslan, havet, hoten, såren
Du kom hit.
Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Tålamodets väg har du vandrat
Kunskapens väg har varit krokig
Men du har nått ett av dina mål
Du får stanna

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Framtiden är din
Sverige är ditt
Och vi, vi är din familj
Du är hos oss

Min syster, habibti, min stora lilla tjej
Jag tackar Gud för att du kom
Att du vågade
Att du vann
Nu. Är. Du. Här.

Låt livet börja!

Läs Mer

Hjälp barnen i Bolivia

Vem behöver julklappar? Vad ska man köpa? Vi har ju det mesta. Vill VERKLIGEN varmt och innerligt rekommendera dig att ge en julklapp till någon av dina nära och kära eller kollegan, genom att ge barnen i Bolivias barnby Vida Nueva i Quillacollo ett bra 2017. Du kan ge en julgåva via deras bankgiro och skriva ut ett gåvobevis här

Arbetet Vida Nueva pågår såklart inte bara under julen utan du kan såklart göra mer än att vara engångsgivare. Genom att bli fadder för ett barn på barnhemmet Villa Infantil kan du ge en slant varje månad eller kvartal och får under året möjlighet att få brev från det barn du stödjer och även infromation från arbetet i stort.

Så köp inte en mugg som alla redan har i sitt köksskåp. Skippa trängseln i affärerna och gör nåt nytt – ge ”ingenting” och förbättra framtiden för barnen i Bolivia!

Läs Mer

Crappy christmas

Det låter ju inte så positivt. Man borde ju säga happy…eller merry.

Men eftermiddagen har varit allt annat än happy. Nästa år struntar jag i julen.  Barnen får äta mamma scans fisluktande köttbullar, äta torra smaklösa lussebullar från 7-eleven och pepparkakor med e-nummer och palmolja. Och julgodiset? Ja det finns ju en hel lösviktsgodishylla på Ica att frossa om knäcken uteblir. Offerkoftan är på. Perspektivet och ödmjukheten kommer imorn eller så.

Eftersom vi som familj inte ses överdådigt mkt gjorde jag ju om adventskalendern från en hjälp-andra-kalender till en tillsammanskalender i hopp om att dra mitt strå till stacken för att kunna vara tillsammans. Sen får väl andra hjälpa till, tänkte jag. Dum tanke. Att försöka hitta på nåt för hela familjen är lika svårt som att hälla knäck i formar utan att spilla.

Ena dagen står det: idag ska vi baka pepparkakor. Jaaa säger de flesta. ”Jag vill inte vara med – jag tycker inte det är något kul” säger någon. Andra dagen: idag ska vi baka julgodis. Efter fem minuter ger en upp för att ”det var så jobbigt.”

Vi ska kolla på bilder framför TVn från hela året – en tillbakablick på året liksom. ”Tråkigt, jag vill inte vara med”. En annan dag när vi ska FIRA advent i kyrkan, fira kan ju betyda gott fika och adventsmys i största allmänhet: ”va?! Ska vi bara göra det? Det visste vi ju redan”

What to do? Ska jag ta bort kalendern? Det är ju verkligen inget måste. Men jo, det anses att den ska vara klar. Ja jag vet att jag själv har förväntningar som alla kanske inte delar.

Men alla vill äta julköttbullar, hembakt julfika och smaska på julgodis. Så nog har alla förväntningar på sitt sätt. Men ingen verkar förstå att någon måste göra det om det ska bli av. Och det här med tillsammans verkar vara överskattat. 

Gick ut för att rensa huvudet från mina känslor. Ledde inte till så mycket men… Imorn är jag kanske en vän jungfru Maria men idag är jag en whining Martha. Klart slut!

Läs Mer

Jag är inte rädd för evigheten – jag är rädd för det tidsbestämda

Det gör ont att bli vuxen.

Inte längtar jag tillbaka till tonåren; osäker på mig själv och uttittad (kände jag mig). Som en liten planta, ofärdig, skör, vajande för vinden. Jag såg livet från min låga höjd. Men då var jag fri. Fri från verkligheten. Eftersom jag levde så bunden i min egen chimära ego-verklighet var jag fri från det sanna.

Men i takt med att jag växte och mina rötter sökte sig nedåt står jag stadigare än någonsin och kan nu se verkligheten från ett annat, högre perspektiv. Jag ser livet drabba människor på fruktansvärda sett, ser orättvisor, maktspel, vet hur andra känner för jag har hunnit med att känna det själv, kan dela någons upplevelse på ett annat plan än som ung. Jag kastas mellan det vackra och det avskyvärda nästan varje dag. 

Det gör ont att bli vuxen.

Det här med döden. Det som vi alla vet for sure kommer att hända. Det är något som blivit alltmer tydligt för mig i takt med att åren gått. Och gör något ont så är det just det. Inte evigheten bakom den utan det faktum att vår tid här har ett slut. Att relationer i och med döden har ett slut. Och kvar är vi, frukten av relationen med dem som gått före.

Idag bär jag ett halsband från min mormor. Må hon vila i frid. Och jag ber en liten bön för min gamla farmor. För alla dagar eller år som är kvar.  Igår fick några i min familj ett chockerande besked. Jag sörjer med dem och de anhöriga. Och imorgon? Ja, ingen vet vad som händer imorgon. Det vi har är nu.

Måtte jag lära mig ta vara på nuet, medan rötterna fortsätter söka sig nedåt i jorden och kronan uppåt mot himlen. Medan mina grenar får sträcka sig utåt. Och kanske bära någon slags frukt som någon annan kan smaka på och kunna växa utav den. 

Livet är nu.
Gud, hjälp mig.
Det gör ont att bli vuxen.

Läs Mer

Smart, Andrea!

Idag hade jag tänkt vara smart. Utnyttja tågtid och förutom lite pluggande göra följande:

– lägga in låtar på min jul-spellista inför mina sångjobb som hägrar under härliga juletiden (reklaaam: NYMOS julshow hela nästa veckoslut, blir grymt bra!, juldagen på Mariagården och trettondagen i Tystberga församling. Råkar du jobba inom rättsväsendet kanske jag syns på en kickoff också:)

– sms’a en kursare som under gårdagen varit frånvarande på föreläsning och kolla läget med henne

– kolla internsidan för utbildningen och kolla upp plats för morgondagens föreläsning

– kolla samma sida för att få koll på kommande litteratur som jag nog bör införskaffa snart

– kolla in slided från föreläsningar då det hägrar tentor

– lyssna in mig på jullåtarna jag skulle lagt in i mobilen

Smart, Andrea. Utnyttja tågtiden!

Efter skoldagens slut skulle jag ta emot samtal från min dotter som för andra gången i sitt lilla liv skulle åka buss själv. Dessutom skulle en man ringa och möta upp mig på stan för en stämapparatsleverans. Vid parkeringen innan allt detta hänt funkar inte parkeringsautomaten och jag måste felanmäla för att inte riskera p-bot. På stan skulle jag och min dotter handla lite och till det behövde jag föra över pengar från ett konto till mitt kontokort.

ALLT jag radat upp här idag kräver en liten manick. Kan ni ana vilken. Jo, såklart. TELEFONEN! Och den glömde jag såklart på morgonen. SMART, Andrea, smart!!

Nästan allt jag tänkt göra kunde jag ju skjuta på, men jag kunde inte nå min dotter eller mannen jag skulle möta upp. Med kompisens telefon fick jag iaf tag i mannen och lyckades få hem dottern, där jag sedan hämtade upp henne för att asap möta upp den man som suttit i en timme i bilen och undrat varför jag inte svarat på hans samtal och meddelande. Åh, varför glömde jag den just idag! Smart Andrea!

ps. jag slapp bot, som tur var 🙂 ds.

 

Läs Mer