4 år av ljuvlighet (sant?)

Klockan är 22 och jag sitter alldeles för sent uppe. Kanske är det så att jag försöker värka fram ett inlägg, jag som inte skriver så mycket. Tiden räcker inte till. Det är för fullt just nu och vissa saker får stryka på foten då. Som kompisdejter och blogginlägg till exempel. Familjen. Det är vardagen med dem jag missar när jag pendlar och mer ”besöker” hemmet. Ja, det känns så ibland. Och när jag kommer hem släpper jag allt och vill läsa böcker, har mer tålamod med barnens gnäll än vad jag hade när de var runt mig 24/7. Vill hinna säga hej till lite och stor och vet att en del av dem får mer av mig än andra. Att det är lite obalans ibland. Fyra egna och två till. Det är en ynnest, en nåd att få ha det så. Men för oss som precis för alla föräldrar oavsett antal barn så är det jobb.

Idag har vi firat en av de där fyra egna. Vår 4-åring. Jag är så tacksam för alla dar vi fått ihop och för allt han berikat oss med. Jag sade det till honom idag. Och när jag bestämde mig för att sätta mig ned och skriva ner nåt så infinner sig bara en sån där ljuv känsla. Fyra år… nästan som att hjärtat ler inombords ni vet. Och ändå…så är verkligheten annorlunda. Ingen har 4 år med ett litet barn utan friktion. Med barn är det förutom den där ljuva känslan också andra känslor som kommer på köpet, vare sig man vill eller inte. Du kommer inte ifrån dem; frustration, maktlöshet, otillräcklighet, irritation, ilska. Det tjatas, uppfostras, förmanas och suckas över di små.

Som tur är infinner sig inte det dygnet runt, men från bebis till 4 år är det ju så mycket närvarande tid med dem eftersom de behöver hjälp med så mycket. Med min stora tjej tillexempel är det förutom tid, också en möjlighet att vara nära varandra till sinnet. Dela saker, fundera och stötta. Men visst är det ett jobb, föräldrarollen.

Och ändå, så glömmer man alla de där sakerna när man sätter sig ner och liksom bara tänker; fyra år. Wow. Vad fort tiden har gått. Jag har inte jobbat på nästan fyra år. Vad hände med den tiden? Den flög förbi! Han har gått från en klämgod bebbe till en kramgo’ förskolegrabb, med finurliga sångtexter och spännande visk-i-öronen. Just nu lite mörkrädd, och i en period där nya ”coola” ljud ska provas. (suck! haha!). Känslorna är större åt alla håll nu än förut. Men i stort förnöjd och sugen på livet. Nyfiken, frågvis och med små söta klokheter som rinner ur munnen på honom ibland.

Mitt goda lilla hjärta. Det är SANT att livet med ett barn, för mig som för alla, innebär mer än ljuvligheter. Men just nu så känner jag bara att hjärtat är fullt av den där ljuvligheten, när jag tänker tillbaka på allt du gett oss sen du kom. Det är också SANT. Jag låter det vara så. Det känns bra. Hurra för lilla J!

img_1210 lillaj

Nu.                                                                        Och då. Några timmar gammal. (hjärtat brister..<3)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 − två =