4 år av ljuvlighet (sant?)

Klockan är 22 och jag sitter alldeles för sent uppe. Kanske är det så att jag försöker värka fram ett inlägg, jag som inte skriver så mycket. Tiden räcker inte till. Det är för fullt just nu och vissa saker får stryka på foten då. Som kompisdejter och blogginlägg till exempel. Familjen. Det är vardagen med dem jag missar när jag pendlar och mer ”besöker” hemmet. Ja, det känns så ibland. Och när jag kommer hem släpper jag allt och vill läsa böcker, har mer tålamod med barnens gnäll än vad jag hade när de var runt mig 24/7. Vill hinna säga hej till lite och stor och vet att en del av dem får mer av mig än andra. Att det är lite obalans ibland. Fyra egna och två till. Det är en ynnest, en nåd att få ha det så. Men för oss som precis för alla föräldrar oavsett antal barn så är det jobb.

Idag har vi firat en av de där fyra egna. Vår 4-åring. Jag är så tacksam för alla dar vi fått ihop och för allt han berikat oss med. Jag sade det till honom idag. Och när jag bestämde mig för att sätta mig ned och skriva ner nåt så infinner sig bara en sån där ljuv känsla. Fyra år… nästan som att hjärtat ler inombords ni vet. Och ändå…så är verkligheten annorlunda. Ingen har 4 år med ett litet barn utan friktion. Med barn är det förutom den där ljuva känslan också andra känslor som kommer på köpet, vare sig man vill eller inte. Du kommer inte ifrån dem; frustration, maktlöshet, otillräcklighet, irritation, ilska. Det tjatas, uppfostras, förmanas och suckas över di små.

Som tur är infinner sig inte det dygnet runt, men från bebis till 4 år är det ju så mycket närvarande tid med dem eftersom de behöver hjälp med så mycket. Med min stora tjej tillexempel är det förutom tid, också en möjlighet att vara nära varandra till sinnet. Dela saker, fundera och stötta. Men visst är det ett jobb, föräldrarollen.

Och ändå, så glömmer man alla de där sakerna när man sätter sig ner och liksom bara tänker; fyra år. Wow. Vad fort tiden har gått. Jag har inte jobbat på nästan fyra år. Vad hände med den tiden? Den flög förbi! Han har gått från en klämgod bebbe till en kramgo’ förskolegrabb, med finurliga sångtexter och spännande visk-i-öronen. Just nu lite mörkrädd, och i en period där nya ”coola” ljud ska provas. (suck! haha!). Känslorna är större åt alla håll nu än förut. Men i stort förnöjd och sugen på livet. Nyfiken, frågvis och med små söta klokheter som rinner ur munnen på honom ibland.

Mitt goda lilla hjärta. Det är SANT att livet med ett barn, för mig som för alla, innebär mer än ljuvligheter. Men just nu så känner jag bara att hjärtat är fullt av den där ljuvligheten, när jag tänker tillbaka på allt du gett oss sen du kom. Det är också SANT. Jag låter det vara så. Det känns bra. Hurra för lilla J!

img_1210 lillaj

Nu.                                                                        Och då. Några timmar gammal. (hjärtat brister..<3)

Läs Mer

Kärleksboost och en lektion om nuet med sönerna

Snart fyller mitt hjärtebarn 4 år. Min lille pöjk, som för stunden varit sjuk men är på bättringsvägen. Ni som följt mig länge (inte så många haha) vet att jag viskar ljuva ord till barnen om kvällarna. Mycket sällan, men någon gång händer det, att jag spontant får ett ljuvt ord tillbaka.

Idag när jag låg hos min halvfriska son lägger han armarna om mig och famlar runt med händerna säger jag:
– Du är fin.
– Du är härlig, kontrar han och händerna letar sig upp mot mitt hår och huvud.
– Du är underbar, fortsätter jag.
– Du är fin, säger han och famlar vidare med händerna.
– Du är fantastisk, säger jag då och undrar vad han nu ska säga för ljuvt.
– Får jag ta av dig dina örhängen? frågar han.

Haha, det är så UNDERBART med barn som lever just NU. Verkligen här och NU. Detta läste jag också om i ”Stora boken om Sandvargen” (som jag också skrivit om i tidigare inlägg – alla föräldrar med barn 5-8 år-ish, köp den, läs den, om och om igen) för min 7-åring. Zackarinas pappa säger att NU ska vi gå och fiska, men lyckas inte alls leva i nuet utan ska bara dricka klart kaffet, bläddra i en bok och ringa ett par telefonsamtal innan NU kan infinna sig. Again: köp den!

Tillbaka till sängen med min mellangrabb. Vi pratar om ditten och dattan och sen säger han plötsligt:
– Du är fin.
Kär-Leken är igång igen.
– Du är fantastisk, säger jag vid min tur.
– Det är streck däruppe i taket! märker han då.

Mitt lilla goda härliga hjärta. Nu sover han gott och jag hoppas att han mår bättre imorgon.

Läs Mer

Hur har du haft det?

– Hur är det?
– Jo, men det är bra, hur är det själv?
– Bra 🙂

Hur många gånger har vi inte frågat varandra den frågan och gett ett enkelt översiktligt snabbt svar eller egentligen inte ”brytt” oss om svaret.

Vad gör du om någon faktiskt säger; det är lite tufft just nu. Vad säger du, hur möter du det? Visst blir man lite…ställd. När den man frågor inte följer mallen av det perfekta livet?

Vi har ett långt ifrån perfekt liv hemma. Kanske är det lätt att, som bloggare, berätta om glada episoder, roliga barnapåhitt och goda recept. Men jag hoppas att verkligheten i mina inlägg fått visa på att livet är just livet. Ibland fullkomligen ÄLSKAR man det, men andra gånger skiner inte solen lika starkt. Då är det skönt att sänka garden liksom och sluta låtsas-le.

Vi lämnar en ganska tuff helg bakom oss. Det är svårt att vara förälder ibland. Jag gör fel, räcker inte till och får be om förlåtelse.

– Jag har tänkt flera gånger idag på det som hände imorse.
– Det gör inget.
– Jo, det gör det. För man ska inte göra som jag gjorde.

Förlåt och kram och puss. Och samtal i sängen varje kväll med min man. Reflekterande, rannsakande.

– Hur mår ni? frågade en på messenger igår när vi försökte hitta en lekdejt.
– Vi har haft en rolig men lite tuff helg. Nya tag denne vecka, svarar jag. Ni?
– Lite tuff vecka här med, blev svaret.

Amen och halleluja till livets transparens. Vi är inte mer än människor, men att veta att man inte är ensam gör något med en. Det finns en känsla av att vi hör ihop, är till för varandra, för att bära varann och lyssna. Jag fylls av sådan medkänsla och längtan av att kunna finnas tillhands. 

Ingen är perfekt, livet är inte perfekt men vi är aldrig ensamma. Med det får denna molniga lugna tisdag börja. 

Läs Mer

Vad är man med om egentligen?

Vi studerar utvecklingspsykologi nu. Fram tills nu har mina 33 år har mitt liv handlat om så mycket. Jag har anpassat mig till en värld utanför mammas mage, lärt mig fundamentala saker inom motorik och språkutveckling, lekt, gråtit, fått kompisar, lärt mig läsa/skriva/räkna, haft kul, upptäckt, gått i skolan, sjungit, överlevt tonåren;) tagit körkort, gjort bort mig, blivit kär, hittat en man, gift mig, fått 4 barn och hunnit arbeta på fler olika jobb. Låter mastigt! Från hjälplös till att stå på egna ben. 

Och ändå har jag bara levt 1/3 av min farmors liv! En tredjedel! Massor kvar med andra ord 🙂

Vad händer nu, under min andra tredjedel? Förutom att jag kommer examineras och förhoppningsvis hitta ett jobb, så handlar väl denna del av livet mycket om mina barn och att se dem växa upp, men också om det ”nya livet” som par igen, när alla barn om dryga 15 år flyttat ut.

Men sen då? Min älskade lilla farmor, med den mjukaste hud jag någonsin känt, har ju levt även den ”sista” tredjedelen. Så sjukt länge! Vad gör man då? Vad upplever man då? Barnen är stora, själv är man stor sen länge. Spännande många år väntar kan jag tänka. Och självklart blir det vad man gör det till. Resa med jämnåriga väninnor, segla, spela mah-jong eller canasta med tjatiga barnbarn eller sjunga Bred dina vida vingar för dem. Min far, och således son till min farmor, börjar sin sista tredjedel med resor på egen hand. Just nu en 3 veckors seglats med en 40 meter lång båt. Och jag börjar min andra tredjedel av livet med studier. 

Ingen vet hur många en människas dagar blir. Men 34 333 stycken är inte fy skam. ”Åh kära söta!” som hon skulle sagt om jag berättade hur många dagar det blivit. Det gjorde jag inte. Men vi kramades och hon firades. Hurra för min mjuka, gamla, rara farmor!

Läs Mer

Micro/spisfri mat

Åkte med tåget med en pendlarkompis som inte hunnit äta lunch och åt därför lunchlådan omicrad på eftermiddagen medan tåget rullade söderut. Kom på att jag har ett superbra recept(ish) för  stunder där man vill ha något lite matigare men kanske inte har tillgång till ugn, kokplatta eller micro.


Hönö-tårta!

Hönökaka
Creme fraiche
Majjo
Tonfisk
Purjolök
Paprika
Tomat
(eller vad man nu mer vill ha: ägg, rödlök osv)
En skvätt ketchup
Salt
Peppar

Blanda tonfisk, creme fraiche, lite majjo, en skvätt ketchup och kryddor till en tonfiskröra. Finhacka purjo, lök och paprika. Bygg ihop en smörgåstårta och bre ett lager röra och strössla på det finhackade. Lägg på en våning till och fortsätt. Överst dekorerar du bäst du vill 🙂 

Gött!

Läs Mer

Lyckan kommer…

Idag tänker jag lite på ordet lycka… för det kan vara så olika saker för oss människor.

Lycka kan vara att öppna ett paket – idag firar vi 2-åringen med familjen. Lycka för mig idag var att få gå i skogen med två små kottar jag saknat så mycket i veckan.


För en annan kan beskedet om intervju efter 366 dagar i ett främmande land kännas som lycka. ÄNTLIGEN! Men kanske också lite nervositet?

Att efter en hemsk natt med en ond soldat någonannanstans i världen lyckas få tag i ett piller som gör det gjorda ogjort (iallafall till en viss del) kan definieras lycka i olyckan. En historia jag hörde talas om idag. 

Eller att äntligen få återse sin pojkvän på samma mark efter flera års geografisk separation – DET är verkligen lycka! 

Min son öppnade dörren för mig imorse när jag knackade på och log sitt breda gluggleende. En tand försvann! Lycka 🙂

Varje dag möter vi lyckan. Den kommer och går men finns alltid hos oss. Ibland får vi leta för att se den. Om vi blivit vilsna i vårt eget eller om ögonen suddas av jobbiga omständigheter. De är också verkliga. Men idag får lyckan vara i fokus – för det glädjer mig så mycket mer!

Läs Mer